23 december 2008
Det allra sista
De senaste två månaderna har våra barn och vi föräldrar turats om att ha avancerade förkylningsvarianter eller influensor. Vi har slitit med att VAB:a halvdagar hit och ordna med mor- och farföräldrars upphämtning av kidsen på dagis dit. Det har varit ett mögigt pusslande bara för att ens kunna tillbringa tillräckligt med tid på kontoret för att hinna skriva/ringa till kunder och be om ursäkt för varför jag inte hunnit göra det jag lovat.
Jag är nästan ikapp.
Jag hade lite småsaker kvar bara.
Och i fredags var äntligen alla barn friska, och förutom att min kärlek hade lite lite hosta kvar - så var även vi vuxna friska.
Planen var perfekt. Hela måndag och halva tisdag till att ordna med det sista duttandet. Sen julledighet utan dåliga samveten.
I lördags fick lilltjejen feber.
I söndags var febern 40 grader.
Igår fortsatte den på 40 grader.
Idag - 40 grader och snor överallt, och lillkillen körde halva natten med en rosslig slemhosta.
VAB:pussel igår med inringd mormor on site som avlastning.
Idag, hemma med båda kidsen, inställd traditionstyngd julmiddag med min släkt och 50/50 om vi kommer iväg i morgon till min kärleks släkt i Helsingborg.
Jag måste lägga ett par timmar nu, för att panikfixa det där behagliga duttandet. Sen blir natten det vanliga rusandet upp och nerför trapporna för att stå med andan i halsen och lyssna på utanför lilltjejens eller lillkillens dörr omifall harklingen blir till en hostning eller ett gallskrik - för i så fall har man bara sekunder på sig att lugna ner det så inte den ena ungen väcker den andra.
Det var det jag menade med strumpor när jag gjorde en liten bloggtrailer för några veckor sedan.
Jag brukar stå i T-shirt, boxershorts och strumpor när jag lyssnar om harklingen eller gnyendet skall utvecklas till något som kräver ingripande. Ofta rusar jag fram, och står sedan blickstilla och lyssnar i 30-40 sekunder. Jag har ofta tänkt på hur detta måste se ut på stjärnklara nätter genom vårt moderna funkishus stora fönsterpartier. Kanske sitter grannarna på andra sidan lekplatsen och tar sig en kvällsgrogg, och kommenterar:
- Där är han igen, konsultslyngeln! Kom fort, Brita - nu står han sådär blickstilla, halvnaken!
- Frös han fast i trappen igen?
- Nej - nu står han på ett ben och lutar sig mot en av de där två dörrarna igen. Han har stått stilla säkert två minuter nu.
- Det är nog knark. Jag har hört att han reser i Afrika.
- Har de knark i Afrika?
- Ja. Eller så är han muslim. Han jobbar i Mellanöstern ganska mycket.
- Står de på ett ben då?
- Afrikanerna eller muslimerna?
Skälet till att jag har strumpor på när jag sover nuförtiden är ett utslag av mitt eget optimeringsbehov. Jag är lite plattfot, och när jag sprang barfota så klitchade och klatchade det så jag var orolig att något av barnen skulle vakna av ljudet. Så jag började sova med strumpor för att kunna springa fram ljudlöst till barnens dörrar.
I början tänkte jag inte på att jag hade strumpor på mig, så jag höll på att smälla in i väggar när jag tog kurvorna på ekparkettens polerade yta i för hög hastighet.
Nu har jag vant mig.
Att jag sover med T-shirt är för att inte ge den fiktiva grannen Brita och hennes man hjärtsnörp. Boxershorts och strumpor känns bara fel. En T-shirt gör det mer till "dagens outfit", som mina vänner modebloggarna skulle säga. "Natten till torsdag, Konsultpappan kör ledigt med Hugo Boss-boxer och retro-chic V-ringad T-shirt från Filippa K. Notera strumporna från Calvin Klein. Jeanslöst är det nya svarta på nätterna."
Men det var inte det jag menade med rubriken "Det allra sista".
Lillkillen är inne i en fas när han alltid vill ha ljuset tänt i rummet när han skall sova.
Jag brukar alltid lämna lampan tänd, och släcker den sedan som det sista jag gör innan jag själv lägger mig.
Det är den nya höjdpunkten på min dag.
Som nu. Jag skall bara jobba undan två timmar.
Sen är det julafton, tekniskt sett.
Då skall jag lägga mig för att vänta på att lilltjejen skriker för att hon behöver en flaska välling och ett stolpiller alvedon för att ta udden av febern, eller på att lillkillen får en ny hostattack som håller honom vaken någon timme eller så.
Men innan dess skall jag gå upp på hans rum, och släcka lampan. Och varje gång jag gör det så blir jag påmind om uppsidan av föräldraskapet.
Han brukar ha vänt sig 180 grader, så huvudet ligger vid sängens fotända. Ofta ligger han ovanpå täcke och nallar. Han brukar ligga som om han har fullständig tillit till hela världen, på rygg med armarna lite lojt utsträckta åt sidan eller uppåt. Ofta ler han, fast han sover.
Då står jag där - i T-shirt, boxershorts och strumpor - och skall just släcka hans lampa när jag varje gång väntar på att han skall andas ut.
Och när han gör det så är bilden perfekt. Han suckar nästan när han andas ut, så djupt sover han. Det ger mig tårar i ögonen, och får mig att slappna av i hela kroppen. Så perfekt, och så vacker. Och han ser så fridfull och trygg ut att jag får en klump i bröstet som bara andra sönderslitna pappor eller mammor kan förstå.
Det är det här jag kämpar för. Detta jag nästan går under av för att få uppleva. Allt pusslande och allt vakande. All oro och all stress. Allt arbete - varje lång tjänsteresa till länder vars huvudstäder bara består av konsonanter, varje sömnlös natt på kursgårdar och hotell som ser så lika ut att jag inte vet vilken världsdel jag är i när jag vaknar upp, varje kvällspass vid datorn när resten av familjen gått och lagt sig, alla egenföretagarens risker och utmaningar som gett mig ringar under ögonen och gråa fläckar i skäggstubben.
För detta.
Och just i det ögonblicket känner jag att det är värt allt slit, och att jag är den lyckligaste mannen på jorden.
För i denna säng sover en trygg liten grabb. Min son.
I rummet intill sover en trygg liten tjej. Min dotter.
Och i det tredje sovrummet sover den kvinna jag älskar. Min kärlek.
Allt jag drömt om. Här och nu. På riktigt. Och då spelar det ingen roll om lite feber och hosta ställer lite julplaner på kant. Faktiskt. Eller om jag måste vara vaken fem timmar i natt.
Sen släcker jag lampan, och smyger ut ur rummet.
Ljudlöst i strumplästen.
Ni är knappt trehundra anonyma själar som på ett märkligt sätt ger mig stöd och inspiration bara genom att läsa och finnas här på min blogg. Varje dag. Vare sig jag skriver något eller inte.
God Jul på er alla.
Vi ses efter nyår.
Jag är nästan ikapp.
Jag hade lite småsaker kvar bara.
Och i fredags var äntligen alla barn friska, och förutom att min kärlek hade lite lite hosta kvar - så var även vi vuxna friska.
Planen var perfekt. Hela måndag och halva tisdag till att ordna med det sista duttandet. Sen julledighet utan dåliga samveten.
I lördags fick lilltjejen feber.
I söndags var febern 40 grader.
Igår fortsatte den på 40 grader.
Idag - 40 grader och snor överallt, och lillkillen körde halva natten med en rosslig slemhosta.
VAB:pussel igår med inringd mormor on site som avlastning.
Idag, hemma med båda kidsen, inställd traditionstyngd julmiddag med min släkt och 50/50 om vi kommer iväg i morgon till min kärleks släkt i Helsingborg.
Jag måste lägga ett par timmar nu, för att panikfixa det där behagliga duttandet. Sen blir natten det vanliga rusandet upp och nerför trapporna för att stå med andan i halsen och lyssna på utanför lilltjejens eller lillkillens dörr omifall harklingen blir till en hostning eller ett gallskrik - för i så fall har man bara sekunder på sig att lugna ner det så inte den ena ungen väcker den andra.
Det var det jag menade med strumpor när jag gjorde en liten bloggtrailer för några veckor sedan.
Jag brukar stå i T-shirt, boxershorts och strumpor när jag lyssnar om harklingen eller gnyendet skall utvecklas till något som kräver ingripande. Ofta rusar jag fram, och står sedan blickstilla och lyssnar i 30-40 sekunder. Jag har ofta tänkt på hur detta måste se ut på stjärnklara nätter genom vårt moderna funkishus stora fönsterpartier. Kanske sitter grannarna på andra sidan lekplatsen och tar sig en kvällsgrogg, och kommenterar:
- Där är han igen, konsultslyngeln! Kom fort, Brita - nu står han sådär blickstilla, halvnaken!
- Frös han fast i trappen igen?
- Nej - nu står han på ett ben och lutar sig mot en av de där två dörrarna igen. Han har stått stilla säkert två minuter nu.
- Det är nog knark. Jag har hört att han reser i Afrika.
- Har de knark i Afrika?
- Ja. Eller så är han muslim. Han jobbar i Mellanöstern ganska mycket.
- Står de på ett ben då?
- Afrikanerna eller muslimerna?
Skälet till att jag har strumpor på när jag sover nuförtiden är ett utslag av mitt eget optimeringsbehov. Jag är lite plattfot, och när jag sprang barfota så klitchade och klatchade det så jag var orolig att något av barnen skulle vakna av ljudet. Så jag började sova med strumpor för att kunna springa fram ljudlöst till barnens dörrar.
I början tänkte jag inte på att jag hade strumpor på mig, så jag höll på att smälla in i väggar när jag tog kurvorna på ekparkettens polerade yta i för hög hastighet.
Nu har jag vant mig.
Att jag sover med T-shirt är för att inte ge den fiktiva grannen Brita och hennes man hjärtsnörp. Boxershorts och strumpor känns bara fel. En T-shirt gör det mer till "dagens outfit", som mina vänner modebloggarna skulle säga. "Natten till torsdag, Konsultpappan kör ledigt med Hugo Boss-boxer och retro-chic V-ringad T-shirt från Filippa K. Notera strumporna från Calvin Klein. Jeanslöst är det nya svarta på nätterna."
Men det var inte det jag menade med rubriken "Det allra sista".
Lillkillen är inne i en fas när han alltid vill ha ljuset tänt i rummet när han skall sova.
Jag brukar alltid lämna lampan tänd, och släcker den sedan som det sista jag gör innan jag själv lägger mig.
Det är den nya höjdpunkten på min dag.
Som nu. Jag skall bara jobba undan två timmar.
Sen är det julafton, tekniskt sett.
Då skall jag lägga mig för att vänta på att lilltjejen skriker för att hon behöver en flaska välling och ett stolpiller alvedon för att ta udden av febern, eller på att lillkillen får en ny hostattack som håller honom vaken någon timme eller så.
Men innan dess skall jag gå upp på hans rum, och släcka lampan. Och varje gång jag gör det så blir jag påmind om uppsidan av föräldraskapet.
Han brukar ha vänt sig 180 grader, så huvudet ligger vid sängens fotända. Ofta ligger han ovanpå täcke och nallar. Han brukar ligga som om han har fullständig tillit till hela världen, på rygg med armarna lite lojt utsträckta åt sidan eller uppåt. Ofta ler han, fast han sover.
Då står jag där - i T-shirt, boxershorts och strumpor - och skall just släcka hans lampa när jag varje gång väntar på att han skall andas ut.
Och när han gör det så är bilden perfekt. Han suckar nästan när han andas ut, så djupt sover han. Det ger mig tårar i ögonen, och får mig att slappna av i hela kroppen. Så perfekt, och så vacker. Och han ser så fridfull och trygg ut att jag får en klump i bröstet som bara andra sönderslitna pappor eller mammor kan förstå.
Det är det här jag kämpar för. Detta jag nästan går under av för att få uppleva. Allt pusslande och allt vakande. All oro och all stress. Allt arbete - varje lång tjänsteresa till länder vars huvudstäder bara består av konsonanter, varje sömnlös natt på kursgårdar och hotell som ser så lika ut att jag inte vet vilken världsdel jag är i när jag vaknar upp, varje kvällspass vid datorn när resten av familjen gått och lagt sig, alla egenföretagarens risker och utmaningar som gett mig ringar under ögonen och gråa fläckar i skäggstubben.
För detta.
Och just i det ögonblicket känner jag att det är värt allt slit, och att jag är den lyckligaste mannen på jorden.
För i denna säng sover en trygg liten grabb. Min son.
I rummet intill sover en trygg liten tjej. Min dotter.
Och i det tredje sovrummet sover den kvinna jag älskar. Min kärlek.
Allt jag drömt om. Här och nu. På riktigt. Och då spelar det ingen roll om lite feber och hosta ställer lite julplaner på kant. Faktiskt. Eller om jag måste vara vaken fem timmar i natt.
Sen släcker jag lampan, och smyger ut ur rummet.
Ljudlöst i strumplästen.
Ni är knappt trehundra anonyma själar som på ett märkligt sätt ger mig stöd och inspiration bara genom att läsa och finnas här på min blogg. Varje dag. Vare sig jag skriver något eller inte.
God Jul på er alla.
Vi ses efter nyår.
Förnedringskrassan
"Kommer du att begära ytterligare tillfällig föräldrapenning i direkt anslutning till den period du nu begär ersättning för?"
Svarsalternativ: Ja / Nej
Kära Försäkringskassan.
Det har aldrig föresvävat er att ganska många vill svara "Det beror väl för fan på om ungen blir frisk eller inte!" istället för Ja eller Nej?
Det finns många jag vill önska en riktigt god jul ikväll.
Dock inte Försäkringskassan.
Dem vill jag lägga i en liten påse, trampa på, släpa efter bilen i hög hastighet, mata åt boskapet och sedan använda som gödsel i ett lerdike.
Ineffektivitet kränker mig, på så många nivåer.
Svarsalternativ: Ja / Nej
Kära Försäkringskassan.
Det har aldrig föresvävat er att ganska många vill svara "Det beror väl för fan på om ungen blir frisk eller inte!" istället för Ja eller Nej?
Det finns många jag vill önska en riktigt god jul ikväll.
Dock inte Försäkringskassan.
Dem vill jag lägga i en liten påse, trampa på, släpa efter bilen i hög hastighet, mata åt boskapet och sedan använda som gödsel i ett lerdike.
Ineffektivitet kränker mig, på så många nivåer.
12 december 2008
Note to self
När det ringer på min iPhone gör jag ibland en cool grej.
Jag tar upp telefonen med vänster hand, drar med fingret över displayen (så gör man för att svara på det inkommande samtalet), och sedan slänger jag telefonen genom luften i en liten båge över till höger hand och för upp iPhonen mot örat för att börja prata.
Note to self: Från och med nu - kolla först om jag redan håller något i höger hand. Typ ett glas vatten.
Jag tar upp telefonen med vänster hand, drar med fingret över displayen (så gör man för att svara på det inkommande samtalet), och sedan slänger jag telefonen genom luften i en liten båge över till höger hand och för upp iPhonen mot örat för att börja prata.
Note to self: Från och med nu - kolla först om jag redan håller något i höger hand. Typ ett glas vatten.
Sålla!
Min kompis Karin sa ett tag till mig att "sålla" såpass ofta att hon till slut kortade ner det till en handsignal där hon lät båda händerna forma bokstaven S.
Då handlade det oftast om att jag drog skämt som var ofattbart långsökta.
Som sliten och trött småbarnspappa inser jag att jag nu tvingas leva med ett annat sållningsproblem. Jag säger det jag tänker lite för ofta. Det som skulle stannat som en tanke blir istället en kommentar som ingen är intresserad av, och jag hör min hjärna ropa "Sålla!" åt mig.
Idag var jag på banken för att skaffa en stor jävla bankbox åt företaget, så jag kan förvara alla ultrahemliga företagsdokument vi hanterar.
När alla pappersformalia fyllts i skulle min bankman visa bankfacket. Den stora metalldörren - säkert 3 dm tjock - stod uppsvängd. Så här långt hade jag lyckats upprätthålla min fasad av seriös affärsman inför honom. Jag hade ex. hunnit stoppa min impuls att svara "Stor nog att rymma en medelstor manskropp, och kanske lite handeldvapen bredvid" på hans fråga om hur stor bankbox företaget behövde.
Innanför valvsdörren är en dubbel glasdörr. Min bankman drog sitt passerkort och knappade in en kod.
Jag log förväntansfullt.
- Hoppas den pyser sådär coolt när den öppnas.
- Förlåt?
[Sålla!] - hörde jag min hjärna ropa åt min mun.
- Ah, jag menar att, alltså när dörren öppnas, du vet - som i science fictionfilmer. [Sålla!] Jag tror det var i Månbas Alfa det började....
- Mmmm....
- .... men egentligen blev det inte riktigt fina "pssssch...." ljud förrän i Star Trek Voyager [SÅLLA!!!!!] och till viss del i Alienfilmerna.
- Mmmm....
- Men det var länge sen jag såg Alienfilmerna. [SÅLLA!!!!] Fast jag är inte helt insnöad på scifi, jag menar mest att det är i den genren [SÅLLA!!!] som skjutdörrar låter "pssscht...".
Dörrarna gled upp ljudlöst, och han manade in mig i valvet med en hand.
- Ditt fack har nummer... hm.. låt mig se efter i mina papper.
Han tittade upp från sina dokument, lagom för att se mig ljudillustrera när dörrarna gled igen bakom oss.
- Psssch.... Oj. Sålla.
Ja - jag råkade säga "sålla" högt den där sista gången. Han såg lite irriterad ut, och höll säkert med.
På måndag skall jag dit igen. Måste tejpa igen munnen innan dess.
Då handlade det oftast om att jag drog skämt som var ofattbart långsökta.
Som sliten och trött småbarnspappa inser jag att jag nu tvingas leva med ett annat sållningsproblem. Jag säger det jag tänker lite för ofta. Det som skulle stannat som en tanke blir istället en kommentar som ingen är intresserad av, och jag hör min hjärna ropa "Sålla!" åt mig.
Idag var jag på banken för att skaffa en stor jävla bankbox åt företaget, så jag kan förvara alla ultrahemliga företagsdokument vi hanterar.
När alla pappersformalia fyllts i skulle min bankman visa bankfacket. Den stora metalldörren - säkert 3 dm tjock - stod uppsvängd. Så här långt hade jag lyckats upprätthålla min fasad av seriös affärsman inför honom. Jag hade ex. hunnit stoppa min impuls att svara "Stor nog att rymma en medelstor manskropp, och kanske lite handeldvapen bredvid" på hans fråga om hur stor bankbox företaget behövde.
Innanför valvsdörren är en dubbel glasdörr. Min bankman drog sitt passerkort och knappade in en kod.
Jag log förväntansfullt.
- Hoppas den pyser sådär coolt när den öppnas.
- Förlåt?
[Sålla!] - hörde jag min hjärna ropa åt min mun.
- Ah, jag menar att, alltså när dörren öppnas, du vet - som i science fictionfilmer. [Sålla!] Jag tror det var i Månbas Alfa det började....
- Mmmm....
- .... men egentligen blev det inte riktigt fina "pssssch...." ljud förrän i Star Trek Voyager [SÅLLA!!!!!] och till viss del i Alienfilmerna.
- Mmmm....
- Men det var länge sen jag såg Alienfilmerna. [SÅLLA!!!!] Fast jag är inte helt insnöad på scifi, jag menar mest att det är i den genren [SÅLLA!!!] som skjutdörrar låter "pssscht...".
Dörrarna gled upp ljudlöst, och han manade in mig i valvet med en hand.
- Ditt fack har nummer... hm.. låt mig se efter i mina papper.
Han tittade upp från sina dokument, lagom för att se mig ljudillustrera när dörrarna gled igen bakom oss.
- Psssch.... Oj. Sålla.
Ja - jag råkade säga "sålla" högt den där sista gången. Han såg lite irriterad ut, och höll säkert med.
På måndag skall jag dit igen. Måste tejpa igen munnen innan dess.
10 december 2008
Skrik on Demand
Ibland undrar jag inte om lillkillen är lite väl försigkommen.
Han noterar ju hur många av hans dagiskompisar beter sig vid lämning, och hur lilltjejen ger hals som får en svårt stucken gris att verka lågmäld och diskret i jämförelse när vi lämnar henne på den andra avdelningen på dagis.
Sen har nog lillkillen gjort en liten analys, och kommit fram till att vi föräldrar kanske har andra krav på honom.
Så idag, när jag lämnade honom på dagis, tittade han fundersamt på mig. Han satt och krängde av ena skon och hade bara på sig långkalsonger och en långärmad T-shirt. Själv stuvade jag upp extrakläder i hans hylla.
- Pappa?
- Mmm... vad är det?
- Vill du jag skall skrika när du går?
- Nä. Det behövs inte. Det räcker med en high five.
- Ok. Då gör vi bara en high five.
Ibland undrar jag om vi inte är för bra på att ha sakliga diskussioner oss emellan, lillkillen och jag. Det måste verka jättemärkligt för de som betraktar oss.
Å andra sidan - vi har en rätt cool high five inövad. Först up high, sedan lite gangstakänsla med knutna nävar som buffar emot varandra, sen lite fresh prince med hot potatoe-skakning - och avslutningsvis en vasstandklösning (T-rex) i luften. (Den där sista var hans eget förslag, som en tribute till vårt dinosaurieintresse.)
Han noterar ju hur många av hans dagiskompisar beter sig vid lämning, och hur lilltjejen ger hals som får en svårt stucken gris att verka lågmäld och diskret i jämförelse när vi lämnar henne på den andra avdelningen på dagis.
Sen har nog lillkillen gjort en liten analys, och kommit fram till att vi föräldrar kanske har andra krav på honom.
Så idag, när jag lämnade honom på dagis, tittade han fundersamt på mig. Han satt och krängde av ena skon och hade bara på sig långkalsonger och en långärmad T-shirt. Själv stuvade jag upp extrakläder i hans hylla.
- Pappa?
- Mmm... vad är det?
- Vill du jag skall skrika när du går?
- Nä. Det behövs inte. Det räcker med en high five.
- Ok. Då gör vi bara en high five.
Ibland undrar jag om vi inte är för bra på att ha sakliga diskussioner oss emellan, lillkillen och jag. Det måste verka jättemärkligt för de som betraktar oss.
Å andra sidan - vi har en rätt cool high five inövad. Först up high, sedan lite gangstakänsla med knutna nävar som buffar emot varandra, sen lite fresh prince med hot potatoe-skakning - och avslutningsvis en vasstandklösning (T-rex) i luften. (Den där sista var hans eget förslag, som en tribute till vårt dinosaurieintresse.)
03 december 2008
Tyskarna rasar
I en värld där en global recession som får trettiotalets stora depression att kännas som en mild västanfläkt kan vara på ingång....
...känns det skönt att veta att det tyska folket har koll på prioriteringarna.
Alla förlorar jobben. Pengar blir värdelösa. Folk får lämna sina hem.
Men skit i det.
Låt oss rädda en björnjävel från att flyttas från Berlin till Orsa.
Hell yeah!
Låt oss gå man ur huse.
Låt medierna få veta att vi rasar!
This bear must not leave!!!
Eller är det ett underfundigt finansmäklarpåhitt, någon liten tounge-in-cheek:kommentar till situationen på börserna. Bull market vs. Bear market? "The Bear market is here to stay?"
...känns det skönt att veta att det tyska folket har koll på prioriteringarna.
Alla förlorar jobben. Pengar blir värdelösa. Folk får lämna sina hem.
Men skit i det.
Låt oss rädda en björnjävel från att flyttas från Berlin till Orsa.
Hell yeah!
Låt oss gå man ur huse.
Låt medierna få veta att vi rasar!
This bear must not leave!!!
Eller är det ett underfundigt finansmäklarpåhitt, någon liten tounge-in-cheek:kommentar till situationen på börserna. Bull market vs. Bear market? "The Bear market is here to stay?"
02 december 2008
Sugar me up, baby!!!
Jag och kärleken kör skytteltrafik mellan våra arbeten och dagis och hemmet. Barnen turas om lite att vara sådär gosigt snorkräkiga och att bara vara lagom höstmörkertrötta.
Hand upp, småbarnsföräldrar som är i samma träsk just nu. (Tack, Madde - och btw, respekt för hes trollröst och empati.)
Förresten. Jag har noterat hur min egen stringenta uppfostringspolicy blir alltmer släpphänt när barnen är sjuka. Igår gav jag en sötsak som muta för att lilltjejen skulle hålla sig lugn när jag skickade ett akutmail vid köksbordet (även den som VAB:ar har rätt att skicka mail till sin revisor).
När jag mutar med sötsaker har jag ett eget litet uttryck som jag brukar mumla triumferande mellan sammanbitna tänder:
- "Sugar me up, baby!"
Gud vet varifrån det kommer, jag bara insåg häromdagen att jag alltid säger så när jag sträcker fram en chokladbit eller en söt dryck.
Sen väntar man bara tills sockret kickar in. Ibland tar jag en dubbel espresso samtidigt och sätter mig sedan fnissande på huk bredvid det uppsockrade barnet - så väntar vi in våra kickar tillsammans.
Hand upp, småbarnsföräldrar som är i samma träsk just nu. (Tack, Madde - och btw, respekt för hes trollröst och empati.)
Förresten. Jag har noterat hur min egen stringenta uppfostringspolicy blir alltmer släpphänt när barnen är sjuka. Igår gav jag en sötsak som muta för att lilltjejen skulle hålla sig lugn när jag skickade ett akutmail vid köksbordet (även den som VAB:ar har rätt att skicka mail till sin revisor).
När jag mutar med sötsaker har jag ett eget litet uttryck som jag brukar mumla triumferande mellan sammanbitna tänder:
- "Sugar me up, baby!"
Gud vet varifrån det kommer, jag bara insåg häromdagen att jag alltid säger så när jag sträcker fram en chokladbit eller en söt dryck.
Sen väntar man bara tills sockret kickar in. Ibland tar jag en dubbel espresso samtidigt och sätter mig sedan fnissande på huk bredvid det uppsockrade barnet - så väntar vi in våra kickar tillsammans.
01 december 2008
TRAILER: strumpor
Jag har ett bra inlägg på gång om strumpor, tänkte skriva det nu.
Men jag är hemma och VAB:ar med lilltjejen, och hinner bara inte.
Kanske ikväll?
Men jag är hemma och VAB:ar med lilltjejen, och hinner bara inte.
Kanske ikväll?
30 november 2008
Pepparkakshus
Hört från köket nyss:
Min kärlek: Det här sockret har stelnat, det funkar inte att fästa takplattorna med. Vi kommer aldrig att få ren den här kastrullen.
Jag: Men vi har ju ändå tänkt att vi borde skaffa nya kastruller.
Min kärlek: Hämtar du det giftiga klistret?
Jag: Vi hade bara limstift. Vi har finspackel, men det känns inte rätt att...
Min kärlek: Hämta häftmassa, då.
En stund senare bestämde vi oss för att detta var "träningshuset" och att vi skall köpa giftfritt trollklister och bygga ett nytt pepparkakshus ikväll.
Lillkillen verkade nöjd. Oavsett vilket.
27 november 2008
Alive and Kicking
Whoa - när jag skrev rubriken fick jag flashbacks från 80-talet. Vilket band skrev den låten, till Breakfast Club, va?
Hursomhelst.
Tänkte bara informera att Expedition WOW-bloggen nu är levande och sparkande igen. Gå dit och tanka motivation.
Hursomhelst.
Tänkte bara informera att Expedition WOW-bloggen nu är levande och sparkande igen. Gå dit och tanka motivation.
26 november 2008
Top fem på andra sidan
Oj oj oj.... eftersom jag är en hemsjuk höna så är det MYCKET svårare att välja städer som ger mig dåliga vibbar.
Spontant från hjärtat:
1. Managua, Nicaragua
2. Amsterdam, Nederländerna
3. Hanoi, Vietnam
4. Bagamoyo, Tanzania
5. Guatemala City, Guatemala
Spontant från hjärtat:
1. Managua, Nicaragua
2. Amsterdam, Nederländerna
3. Hanoi, Vietnam
4. Bagamoyo, Tanzania
5. Guatemala City, Guatemala
Konstig lukt
Alltså.... jag vill ju inte dissa en hel stad, men det LUKTAR faktiskt lite illa i Amsterdam.
Och alla hus lutar i olika vinklar.
Och för att ha skyltar ÖVERALLT där det står "coffee shop" så finns det förvånansvärt få ställen där man kan sitta och skriva på sin laptop med en faktisk kaffe i handen. (ok ok ok - man kan givetvis dricka kaffe på många ställen, men ofta får man weedstank på köpet.
Sen HAR jag lite svårt för knarkliberalism och prostitutionsliberalism. Jag tycker det är töntigt när man ens försöker hitta argument som skall säga att det är ok. Och då är jag ändå en stor förespråkare för marknaden och självreglering.
Nä. Amsterdam hamnar inte på min topp fem över städer som ger mig bra vibbar.
Den listan är oförändrad.
1. Hemma.
2. Barcelona, Spanien
3. Sarajevo, BiH
4. Antigua, Guatemala
5. Inte Amsterdam
Och alla hus lutar i olika vinklar.
Och för att ha skyltar ÖVERALLT där det står "coffee shop" så finns det förvånansvärt få ställen där man kan sitta och skriva på sin laptop med en faktisk kaffe i handen. (ok ok ok - man kan givetvis dricka kaffe på många ställen, men ofta får man weedstank på köpet.
Sen HAR jag lite svårt för knarkliberalism och prostitutionsliberalism. Jag tycker det är töntigt när man ens försöker hitta argument som skall säga att det är ok. Och då är jag ändå en stor förespråkare för marknaden och självreglering.
Nä. Amsterdam hamnar inte på min topp fem över städer som ger mig bra vibbar.
Den listan är oförändrad.
1. Hemma.
2. Barcelona, Spanien
3. Sarajevo, BiH
4. Antigua, Guatemala
5. Inte Amsterdam
Amsterdam by night - När det gör ont
På nätterna är det oftast jag som vakar, som springer och ordnar med barnen. När jag är hemma, det vill säga.
Jag minns förra veckan, klockan var väl tre eller fyra på morgonen, lillkillen grät.
Jag rusade uppför trapporna, in på hans rum. Jag satte mig på knä intill hans säng, famnade in honom och sade med min lite mörkare "du är trygg nu"-stämma. "Vad är det, kompis?"
Han sken upp. "Pappa? Är du hemma nu?"
Jag hade varit hemma fyra nätter efter senaste tjänsteresan, men på natten är det inte det medvetna som talar, utan lillkillens maggropskänsla. "Klart jag är", svarade jag.
Kvällen efter hände samma sak. Då sa han: "Pappa? Har du verkligen kommit hem nu?"
Jag tröstade honom så han blev lugn. Sen lade jag honom i hans säng, drog upp täcket till hans haka, strök ett finger längs hans haka som jag brukar göra.
Sen gick jag nerför trapporna, satte mig tungt i soffan, och bet ihop tänderna och såg något program på TV.
Egentligen ville jag säga att jag redan har varit hemma fem dagar. Och fem nätter.
Men jag förstår vad han menar.
Just nu gör det lite ont.
Jag minns förra veckan, klockan var väl tre eller fyra på morgonen, lillkillen grät.
Jag rusade uppför trapporna, in på hans rum. Jag satte mig på knä intill hans säng, famnade in honom och sade med min lite mörkare "du är trygg nu"-stämma. "Vad är det, kompis?"
Han sken upp. "Pappa? Är du hemma nu?"
Jag hade varit hemma fyra nätter efter senaste tjänsteresan, men på natten är det inte det medvetna som talar, utan lillkillens maggropskänsla. "Klart jag är", svarade jag.
Kvällen efter hände samma sak. Då sa han: "Pappa? Har du verkligen kommit hem nu?"
Jag tröstade honom så han blev lugn. Sen lade jag honom i hans säng, drog upp täcket till hans haka, strök ett finger längs hans haka som jag brukar göra.
Sen gick jag nerför trapporna, satte mig tungt i soffan, och bet ihop tänderna och såg något program på TV.
Egentligen ville jag säga att jag redan har varit hemma fem dagar. Och fem nätter.
Men jag förstår vad han menar.
Just nu gör det lite ont.
Sleepless in Amsterdam
Flög till Amsterdam i i morse, gick upp vid 5.
Coachade en tjomme två timmar. Tänk så enkelt det blir för folk när de plötsligt inser vad de redan vet, och att de själva sitter inne med lösningarna på sina utmaningar. Ibland känner jag mig bara som en passiv katalysator. De berättar, de tindrar till, de ser lösningen.... boom. Exit Konsultpappan. Men den här tjommen är en gammal kund som lär fortsätta anlita mig. Han är dessutom stammis här på Konsultpappans blogg. Hej hej - du vet at det var du själv som gjorde jobbet ;-)
Sen letade jag rätt på ett traditionellt Holländskt pommes frites-hak, med traditionellt Holländsk majonäs.
Sen rusade jag hem till min eleganta svit på affärshotellet och kräktes en traditionell Holländsk spya på den traditionella hotellrumstoaletten.
Majonäs. Ah.... så spännande exotisk den kan vara.
Nu sitter jag och mår mycket bättre, ett antal timmar senare. Klarvaken.
Jag som hade sett fram emot att somna tidigt och sova en hel natt.
Alla ni småbarnsföräldrar, say after me: En hel natt.
I stället ligger jag vaken, sömnlös i Amsterdam.
Min polare föreslog per sms att jag skulle dra ut på stan och smaka någon dryck som heter palm. Själv tänker jag: 39 år utan knark - låt oss fortsätta på den inslagna vägen.
Å andra sidan tror jag inte drycken Palm finns. Jag hade lika gärna kunnat skicka honom på en liknande wild goose chase i Dar es Salaam. Vi har känt varandra i 30 år. Humorn har bara blivit skevare med åren.
Körde lite videokonferens med barnen tidigare. Lillkillen pysslade med klistermärken och hittade ett som såg ut som en haj till formen. Lilltjejen satt intill och viftade med ett klistermärke på sin tumme.
Jag njöt av att se dem. Balsam för själen räcker inte.
Jag längtar hem.
Borde döpa om den här bloggen till "den motvillige resenären".
Önskar jag kunde göra samma jobb hemifrån.
Nio till fem.
Fem dagar i veckan.
Inte mer.
Coachade en tjomme två timmar. Tänk så enkelt det blir för folk när de plötsligt inser vad de redan vet, och att de själva sitter inne med lösningarna på sina utmaningar. Ibland känner jag mig bara som en passiv katalysator. De berättar, de tindrar till, de ser lösningen.... boom. Exit Konsultpappan. Men den här tjommen är en gammal kund som lär fortsätta anlita mig. Han är dessutom stammis här på Konsultpappans blogg. Hej hej - du vet at det var du själv som gjorde jobbet ;-)
Sen letade jag rätt på ett traditionellt Holländskt pommes frites-hak, med traditionellt Holländsk majonäs.
Sen rusade jag hem till min eleganta svit på affärshotellet och kräktes en traditionell Holländsk spya på den traditionella hotellrumstoaletten.
Majonäs. Ah.... så spännande exotisk den kan vara.
Nu sitter jag och mår mycket bättre, ett antal timmar senare. Klarvaken.
Jag som hade sett fram emot att somna tidigt och sova en hel natt.
Alla ni småbarnsföräldrar, say after me: En hel natt.
I stället ligger jag vaken, sömnlös i Amsterdam.
Min polare föreslog per sms att jag skulle dra ut på stan och smaka någon dryck som heter palm. Själv tänker jag: 39 år utan knark - låt oss fortsätta på den inslagna vägen.
Å andra sidan tror jag inte drycken Palm finns. Jag hade lika gärna kunnat skicka honom på en liknande wild goose chase i Dar es Salaam. Vi har känt varandra i 30 år. Humorn har bara blivit skevare med åren.
Körde lite videokonferens med barnen tidigare. Lillkillen pysslade med klistermärken och hittade ett som såg ut som en haj till formen. Lilltjejen satt intill och viftade med ett klistermärke på sin tumme.
Jag njöt av att se dem. Balsam för själen räcker inte.
Jag längtar hem.
Borde döpa om den här bloggen till "den motvillige resenären".
Önskar jag kunde göra samma jobb hemifrån.
Nio till fem.
Fem dagar i veckan.
Inte mer.
06 november 2008
Prinsessan Obama
Jag försökte lära lillkillen säga President Obama i förrgår, mest för att jag skulle tycka det vore lite creddigt om han nämnde honom på dagis.
Idag satt vi och småpratade före läggdags, och jag nämnde Obama - utan titel - i en mening. Han tittade bekymrat på mig och lade huvudet på sned.
- Menar du Pwinsessan Obama, pappa?
...
Jag kysste honom på pannan, rättade till hans snuttefilt och mmm:ade på det där sättet jag hoppas han om 20 år kommer att minnas som förtroendeingivande och tryggt.
- Ja. Fast han är inte prinsessa. Han är prins.
Sen gick jag ut ur lillkillens rum, och precis när jag stänger till dörren hör jag honom säga "Pwins" för sig själv, lite eftertänksamt.
I trappan ner till bottenvåningen kommer jag på mitt misstag. Prins?!?!
Jag får reda ut det här i morgon när han vill upp vid halv sex-blecket. Det känns inte som läge att gå upp och väcka honom och säga "Grabben? Är du fortfarande vaken? Pappa klantade sig... det heter inte prins, han är president - fast inte ännu, men han kommer att bli det, för han är vald, på riktigt, inte som Bush vs Gore eller Bush vs Kerry, utan med riktiga röster, och pappa sa prins eftersom du sa prinsessa, men president är vad han är, pappa var bara lite trött."
*suck*
Vi sparar den diskussionen till i morgon. Det känns viktigt att reda ut, men att reda ut något med ett barn som är i en utvecklingsfas där "Var tyst!" är en läckert smakfull invit till en timslång parering av en kulspruteserenad av intresserade frågor av marginell relevans.... nja, jag väntar tills jag fått sova en natt.
Idag satt vi och småpratade före läggdags, och jag nämnde Obama - utan titel - i en mening. Han tittade bekymrat på mig och lade huvudet på sned.
- Menar du Pwinsessan Obama, pappa?
...
Jag kysste honom på pannan, rättade till hans snuttefilt och mmm:ade på det där sättet jag hoppas han om 20 år kommer att minnas som förtroendeingivande och tryggt.
- Ja. Fast han är inte prinsessa. Han är prins.
Sen gick jag ut ur lillkillens rum, och precis när jag stänger till dörren hör jag honom säga "Pwins" för sig själv, lite eftertänksamt.
I trappan ner till bottenvåningen kommer jag på mitt misstag. Prins?!?!
Jag får reda ut det här i morgon när han vill upp vid halv sex-blecket. Det känns inte som läge att gå upp och väcka honom och säga "Grabben? Är du fortfarande vaken? Pappa klantade sig... det heter inte prins, han är president - fast inte ännu, men han kommer att bli det, för han är vald, på riktigt, inte som Bush vs Gore eller Bush vs Kerry, utan med riktiga röster, och pappa sa prins eftersom du sa prinsessa, men president är vad han är, pappa var bara lite trött."
*suck*
Vi sparar den diskussionen till i morgon. Det känns viktigt att reda ut, men att reda ut något med ett barn som är i en utvecklingsfas där "Var tyst!" är en läckert smakfull invit till en timslång parering av en kulspruteserenad av intresserade frågor av marginell relevans.... nja, jag väntar tills jag fått sova en natt.
02 november 2008
slutlekt
Min kärlek spelar tennis kl. 16-17 på söndagarna.
Idag lekte jag med lillkillen och lilltjejen på lekplatsen bredvid vårt hus.
Lillkillen hade bra energi, men lilltjejen somnade i barngungan.
Jag lade henne på gräset mellan lekplatsen och vårt hus, så jag kunde leka färdigt med lillkillen.
Det såg absurt ut, men charmigt.
Eller hur?
01 november 2008
stödstrumpor?!
Jag skriver mitt anletes svett här, om blod som bultar i mitt hjärta.
Och det inlägg som når de flesta av er är ett inlägg som handlar om stödstrumpor??????
Skärpning!
Och det inlägg som når de flesta av er är ett inlägg som handlar om stödstrumpor??????
Skärpning!
Middagskonversation
Min kärlek var ute och dansade med ett gäng andra mammor från kvarteret igår, så jag satt ensam vid middagsbordet med lillkillen och lilltjejen. Vi åt smaskig mat där stora bitar paprika figurerade. För att betona vikten av frukt och grönt åt jag paprikabitar som vore de livets nektar och vägen till fred på jorden.
Lilltjejens middagskonversation sträcker sig inte längre än ett "PAhhh...." följt av en bit ost som slungas i ens generella riktning.
Lillkillen är mer som en politiker vid matbordet. Man måste fundera på vart man lockas med varje fråga och varje svar. Är detta en bra samtalslinje eller en återvändsgränd till hans frågemecka?
- Pappa. Blir man stark av papwika?
- Japp. Snälla och starka människor äter mycket frukt och grönsaker.
- Är vi stawka?
- Ja - Det är därför du och jag är starka och snälla.
- Jag är stawkare än Sebastian.
- Joo... hm... Men med stor styrka kommer stort ansvar. Man måste vara snäll om man är stark.
(fotnot: Jag hade ingen aning om vilka patetiska klyschor jag kunde säga med straight face innan jag blev pappa.)
- Pappa. Ätew dom dumma nöttew?
- Nej, snälla äter nötter. De dumma.... öh...
Jag tänkte febrilt samtidigt som jag började svara. Att bara svara Choklad eller Godis hade inneburit att vi skickar mixade signaler när vi sedan äter det själva och låter honom äta det ibland. Hjärnan gick på högvarv, vad fan skulle jag svara? Fett? Nej - då får han ätstörningar. Socker? Nix - det går inte att undvika helt och att leda honom in på lightprodukter är att tigga om märklig ämnesomsättning på sikt. Dessutom är socker gott, och jag ville inte behöva försvara mitt eget sockerintag vid ett senare tillfälle. Vad är det som är garanterat bra att undvika då?! Kom igen, hjärnjävel... du skall ju vara smart!
Jag gjorde - som så ofta i min föräldraroll - fel. Jag satsade i panik på en vetenskaplig approach.
- Så här ligger det till. De dumma äter saker med konstgjorda färgämnen och... och ... öh... högt glykemiskt index, typ.
Jag lutade mig här fram över köksbordet och vilade pannan i min ena hand. Svara aldrig en fråga med något som ens avlägset kan leda till följdfrågor. Treåringar är som värmesökande missiler med otydliga svar. Ett enkelt Nej hade varit det smarta svaret. Jag insåg mitt misslyckande samtidigt som orden hade blörtat ur min mun, och i huvudet räknade jag ner från tre till noll samtidigt som jag hörde lillkillen skrapa med skeden i tallriken och formulera sig.
- Bewätta för mig om konstiga fäwger och glymiska häxor.
Varför försöker jag vara mer pedagogisk än andra pappor?! Varför inte bara svara Nej? Eller säga "Dumma människor äter små frågvisa barn!"?
Middagsamtalet hemsökte mig hela kvällen. När vi såg på barnprogrammet Barda där små barn får klä ut sig till sagan om ringen-karaktärer och lajva med riktiga skådisar så var där givetvis en tjej som var utklädd till trollkvinna. Lillkillen började peka upphetsat på henne och frågade:
- Titta pappa!!! En häxa!!!! Äw hon en sån gly... en sån gylm... en sån glym...
- Nej. Var tyst och se på programmet.
Två minuter passerar.
- Men pappa - hon ÄW en sån gyl...gly...gym...
- Pappa vill dricka sin gintonic ifred nu. Jag sätter mig under trappan.
Lilltjejens middagskonversation sträcker sig inte längre än ett "PAhhh...." följt av en bit ost som slungas i ens generella riktning.
Lillkillen är mer som en politiker vid matbordet. Man måste fundera på vart man lockas med varje fråga och varje svar. Är detta en bra samtalslinje eller en återvändsgränd till hans frågemecka?
- Pappa. Blir man stark av papwika?
- Japp. Snälla och starka människor äter mycket frukt och grönsaker.
- Är vi stawka?
- Ja - Det är därför du och jag är starka och snälla.
- Jag är stawkare än Sebastian.
- Joo... hm... Men med stor styrka kommer stort ansvar. Man måste vara snäll om man är stark.
(fotnot: Jag hade ingen aning om vilka patetiska klyschor jag kunde säga med straight face innan jag blev pappa.)
- Pappa. Ätew dom dumma nöttew?
- Nej, snälla äter nötter. De dumma.... öh...
Jag tänkte febrilt samtidigt som jag började svara. Att bara svara Choklad eller Godis hade inneburit att vi skickar mixade signaler när vi sedan äter det själva och låter honom äta det ibland. Hjärnan gick på högvarv, vad fan skulle jag svara? Fett? Nej - då får han ätstörningar. Socker? Nix - det går inte att undvika helt och att leda honom in på lightprodukter är att tigga om märklig ämnesomsättning på sikt. Dessutom är socker gott, och jag ville inte behöva försvara mitt eget sockerintag vid ett senare tillfälle. Vad är det som är garanterat bra att undvika då?! Kom igen, hjärnjävel... du skall ju vara smart!
Jag gjorde - som så ofta i min föräldraroll - fel. Jag satsade i panik på en vetenskaplig approach.
- Så här ligger det till. De dumma äter saker med konstgjorda färgämnen och... och ... öh... högt glykemiskt index, typ.
Jag lutade mig här fram över köksbordet och vilade pannan i min ena hand. Svara aldrig en fråga med något som ens avlägset kan leda till följdfrågor. Treåringar är som värmesökande missiler med otydliga svar. Ett enkelt Nej hade varit det smarta svaret. Jag insåg mitt misslyckande samtidigt som orden hade blörtat ur min mun, och i huvudet räknade jag ner från tre till noll samtidigt som jag hörde lillkillen skrapa med skeden i tallriken och formulera sig.
- Bewätta för mig om konstiga fäwger och glymiska häxor.
Varför försöker jag vara mer pedagogisk än andra pappor?! Varför inte bara svara Nej? Eller säga "Dumma människor äter små frågvisa barn!"?
Middagsamtalet hemsökte mig hela kvällen. När vi såg på barnprogrammet Barda där små barn får klä ut sig till sagan om ringen-karaktärer och lajva med riktiga skådisar så var där givetvis en tjej som var utklädd till trollkvinna. Lillkillen började peka upphetsat på henne och frågade:
- Titta pappa!!! En häxa!!!! Äw hon en sån gly... en sån gylm... en sån glym...
- Nej. Var tyst och se på programmet.
Två minuter passerar.
- Men pappa - hon ÄW en sån gyl...gly...gym...
- Pappa vill dricka sin gintonic ifred nu. Jag sätter mig under trappan.
26 oktober 2008
Konsultpappan vs Zlatan
Lillkillen har en liten egenhet. Han vill alltid ha sällskap när han går på toaletten för att göra nummer två.
Det här är en ny grej. Han fimpade pottan i somras och flyttar själv fram sin lilla pall för att klättra upp och sätta sig på toaletten. Slå en drill gör han utan att ens säga till oss vuxna ibland.
Men nummer två, the big kahuna. Inte utan min pappa om jag är hemma.
Dessutom insisterar han på att jag skall sätta mig tillrätta på golvet i badrummet, luta mig tillbaks mot väggen och konversera. Han öppnar alltid med samma replik.
- Jag vill att vi skall pwata om något nu, pappa.
Han säger alltid sina R som W.
- Ok, svarar jag. Vad vill du prata om?
Samtalet följer alltid samma linje.
- Jag vill att vi pwatar om ditt jobb.
Här kan samtalet ta lite olika spår. Jag berättar ibland om senaste workshopen, eller om någon av mina kollegor. Han gillar särskilt när jag berättar om något jag gjort med kollegorna Greger eller Maria; då kommer ofta fullständigt orelaterade följdfrågor i stil med "Jaha. Är Gwegew längwe än dig, pappa?".
Ofta kommer följdfrågorna samtidigt som han grimaserar och krystar. Han kanske vill ha sällskap men ändå vill skyla över kontexten med ord som distraherar.
Efter ett tag ändrar han ämne, ofta ganska burdust och direkt. Ofta avbryter han mig när jag håller på att svara på någon fråga. Idag höll jag just på att förklara på vilket sätt min kollega Greger skiljer sig från dinosaurier, när han klippte det kort med:
- Nu vill jag att vi pwatar om Zlatan.
- Ok. Zlatan är jätteduktig på fotboll.
- Bäst.
- Kanske bäst i världen.
- Är Zlatan längwe än dig?
- Det är han nog, jag tror han är över en och nittio, kanske en och nittiotre. Jag är inte helt säker på...
- Jag är bättwe än Zlatan på fotboll.
- Du har en mäktig högerfot, men jag är inte säker på om...
- Jag är fäwdig nu. Towka mig.
- Ok.
Det finns något definitivt i att avsluta ett samtal med att be den andre torka en i röven. Jag funderar på om det finns något läge, kanske i upphandlingssammanhang, där jag kan testa det.
- Nja, vi uppfattar din offert som lite väl högt prissatt. Du är en duktig konsult, det håller vi med om, men inte kan du väl anse att de här summorna är...
- Jag är färdig nu. Torka mig.
Maktspråk. 100% maktspråk.
Det här är en ny grej. Han fimpade pottan i somras och flyttar själv fram sin lilla pall för att klättra upp och sätta sig på toaletten. Slå en drill gör han utan att ens säga till oss vuxna ibland.
Men nummer två, the big kahuna. Inte utan min pappa om jag är hemma.
Dessutom insisterar han på att jag skall sätta mig tillrätta på golvet i badrummet, luta mig tillbaks mot väggen och konversera. Han öppnar alltid med samma replik.
- Jag vill att vi skall pwata om något nu, pappa.
Han säger alltid sina R som W.
- Ok, svarar jag. Vad vill du prata om?
Samtalet följer alltid samma linje.
- Jag vill att vi pwatar om ditt jobb.
Här kan samtalet ta lite olika spår. Jag berättar ibland om senaste workshopen, eller om någon av mina kollegor. Han gillar särskilt när jag berättar om något jag gjort med kollegorna Greger eller Maria; då kommer ofta fullständigt orelaterade följdfrågor i stil med "Jaha. Är Gwegew längwe än dig, pappa?".
Ofta kommer följdfrågorna samtidigt som han grimaserar och krystar. Han kanske vill ha sällskap men ändå vill skyla över kontexten med ord som distraherar.
Efter ett tag ändrar han ämne, ofta ganska burdust och direkt. Ofta avbryter han mig när jag håller på att svara på någon fråga. Idag höll jag just på att förklara på vilket sätt min kollega Greger skiljer sig från dinosaurier, när han klippte det kort med:
- Nu vill jag att vi pwatar om Zlatan.
- Ok. Zlatan är jätteduktig på fotboll.
- Bäst.
- Kanske bäst i världen.
- Är Zlatan längwe än dig?
- Det är han nog, jag tror han är över en och nittio, kanske en och nittiotre. Jag är inte helt säker på...
- Jag är bättwe än Zlatan på fotboll.
- Du har en mäktig högerfot, men jag är inte säker på om...
- Jag är fäwdig nu. Towka mig.
- Ok.
Det finns något definitivt i att avsluta ett samtal med att be den andre torka en i röven. Jag funderar på om det finns något läge, kanske i upphandlingssammanhang, där jag kan testa det.
- Nja, vi uppfattar din offert som lite väl högt prissatt. Du är en duktig konsult, det håller vi med om, men inte kan du väl anse att de här summorna är...
- Jag är färdig nu. Torka mig.
Maktspråk. 100% maktspråk.
25 oktober 2008
sovmorgon vs arla morgon
Jag minns när vintertidsomställningen innebar att man ställde tillbaka klockan med ett leende och tänkte: I morgon får jag sova en timme längre ;-)
Nu betyder det att jag kommer att leka morgonlek med båda kidsen kvart över fyra istället för kvart över fem i morgon bitti.
Jag tror jag skall ta en whisky nu.
Nu betyder det att jag kommer att leka morgonlek med båda kidsen kvart över fyra istället för kvart över fem i morgon bitti.
Jag tror jag skall ta en whisky nu.
22 oktober 2008
Slå mig i huvudet med plastflaskan, så är du snäll.
Lilltjejen är lite kass i kistan, så hon har inte velat äta ordentligt.
Normalt när hon inte vill äta så brukar vi köra "grekisk restaurang" här hemma. Det betyder att en distraherar henne genom att improvisera ett slags Zorba-dans (inkl. högljutt klämkäcka tillrop och flaxande armar), samtidigt som den andre passar på att köra in sked efter sked i ettåringens mun när hon njuter av underhållningen och därmed glömmer att hon inte vill äta.
Idag uppstod ett problem. Jag skulle mata lilltjejen, som var extra kinkig med maten, samtidigt som min kärlek inte var tillgänglig. Hon var på toaletten för att torka upp en pöl urin på golvet (resultatet av en överentusiastisk treårings "förmåga" att gå på toaletten själv - han såg bekymrat engagerad ut när jag efteråt gav ett förmaningstal om vikten av att sikta neråt med snoppen).
Hursomhelst - jag var ensam i köket med båda barnen. Lilltjejen gnällde och ville inte äta något. Lillkillen var uttråkad och gick runt och lekte svärd med en stor PET-flaska i plast. Vid något tillfälle svängde han runt i en cirkel och råkade dänga flaskan i huvudet på mig. Lilltjejen sken upp och gapade i ett stort leende.
Lösningen var solklar.
<...här vill jag ha cred för min förmåga till både lateralt tänkande och självspäkande för familjens bästa...>
Jag bad lillkillen:
- Slå mig i huvudet med plastflaskan, så är du snäll. Gör det om och om igen, så kan jag mata henne.
Några smärtsamma minuter senare hade hon ätit färdigt.
Föräldraskap är enkelt. Det handlar bara om att vara beredd att göra vad som krävs, oavsett vad som krävs. A piece of cake.
Normalt när hon inte vill äta så brukar vi köra "grekisk restaurang" här hemma. Det betyder att en distraherar henne genom att improvisera ett slags Zorba-dans (inkl. högljutt klämkäcka tillrop och flaxande armar), samtidigt som den andre passar på att köra in sked efter sked i ettåringens mun när hon njuter av underhållningen och därmed glömmer att hon inte vill äta.
Idag uppstod ett problem. Jag skulle mata lilltjejen, som var extra kinkig med maten, samtidigt som min kärlek inte var tillgänglig. Hon var på toaletten för att torka upp en pöl urin på golvet (resultatet av en överentusiastisk treårings "förmåga" att gå på toaletten själv - han såg bekymrat engagerad ut när jag efteråt gav ett förmaningstal om vikten av att sikta neråt med snoppen).
Hursomhelst - jag var ensam i köket med båda barnen. Lilltjejen gnällde och ville inte äta något. Lillkillen var uttråkad och gick runt och lekte svärd med en stor PET-flaska i plast. Vid något tillfälle svängde han runt i en cirkel och råkade dänga flaskan i huvudet på mig. Lilltjejen sken upp och gapade i ett stort leende.
Lösningen var solklar.
<...här vill jag ha cred för min förmåga till både lateralt tänkande och självspäkande för familjens bästa...>
Jag bad lillkillen:
- Slå mig i huvudet med plastflaskan, så är du snäll. Gör det om och om igen, så kan jag mata henne.
Några smärtsamma minuter senare hade hon ätit färdigt.
Föräldraskap är enkelt. Det handlar bara om att vara beredd att göra vad som krävs, oavsett vad som krävs. A piece of cake.
16 oktober 2008
Sleepless in Oslo
Det var ett tag sen sist.
Har hunnit ligga sömnlös i Stockholm, Klippan och ett otal andra hålor i och utanför Sverige sedan sist.
Just nu? Ligger sömnlös tredje natten i rad på Losby Gods utanför Oslo.
Första natten somnade jag vid 03.
Igår somnade jag vid 04.
Nu är klockan 01, och jag funderar på när jag skall kunna somna. Måste svara på ett gäng mail och avsluta en rapport och planera ett par grejer nästa vecka.
Det har varit några intensiva månader, och på fredag skall jag fakurera så hårt att min revisor kommer att ringa för att kontrollera så jag inte förlorat förståndet.
Jag hade ingen aning om att jag kunde jobba så här hårt. Innan vi fick barn visste jag att jag kunde vara disciplinerad when the shit hit the fan. Om det behövdes kunde jag ta mig i kragen och baxa ett par långa dagar i följd, kanske rentav en helt seg vecka på raken.
Men jag hade ingen aning om att jag kunde jobba dag och natt månad efter månad, som en målmedveten åsna som drar en kvarnsten runt runt runt runt. (ok, jag kunde hittat en bättre liknelse, men jag är lite sliten och trött, ok?).
Att bli pappa förändrade allt.
På samma sätt som jag med ens vaknade en morgon för drygt tre år sedan och insåg att en familj plötsligt förlitade sig på min förmåga att skapa beläggning, på samma sätt som jag de senaste tre åren insett att jag genom mitt föräldraskap blivit den mest ömkligt sårbara individ på jorden - på samma sätt har jag insett att jag är beredd att knyta ett rep runt ett berg för att släpa det åt sidan om det betyder att min familj är aningens aning mer trygg eller mindre otrygg i tillvaron.
Det är en konstig känsla.
Jag har aldrig varit så sårbar förut, samtidig som jag aldrig ens anat den råstyrka jag tydligen burit runt inom mig hela livet. Allt som behövdes var tydligen att hitta kvinnan i mitt liv och få en liten son och en liten dotter. Och hitta en miljon ton kärlek i sin familj. Och en miljon ton ansvar. Och en miljon ton oro. Och en miljon ton saknad.
Piece of cake.
Sen vet man vad som är viktigt.
Jag var med ett gäng Vietnameser i Malmö för ett par veckor sedan. Vi besökte Malmö Musikhögskola. När vi gick förbi aulan såg jag 12-15 studenter i olika smågrupper på scenen. De satt och repeterade saker, snackade lite.
Plötsligt insåg jag att jag inte kommer att vara där något mer. Naiva och förvirrade och i början av allt. Om de satsar på fel grej är det bara att backa bandet och börja om.
Jag kan aldrig backa bandet längre på det sättet.
De satt där och hade drömmar om det stora Genombrottet.
Själv har jag slutat drömma om att bli den yngste som vinner Wimbledon. Gradvis ersattes de drömmarna av andra, där jag slog igenom som den äldste som någonsin vunnit Wimbledon - eller där jag plötsligt seglade upp som en äldre nykomling i golf som slog världen med häpnad. Man kan vara äldre när man slår igenom i golf, va?
Men inte 39, va?
När jag blev 30-35 fantiserade jag istället mer om hur jag satt vid sidan av centre court. Som mental coach till den yngste som någonsin vunnit Wimbledon. Min adept slår in matchbollen och vänder sig med glädjetårar i ögonen upp mot mig på läktaren. Han nickar tyst. Jag nickar tillbaka.
Sen föddes barnen.
Plötsligt slutade jag fantisera om saker jag inte ens försökte uppnå. Jag har insett det nu. Jag ville inte ens försöka testa att spela tennis, och golf tröttnade jag på för tio år sedan. Varken talang eller energi fanns på min sida av klubban. Jag är förvisso coach till ganska många chefer nu, men inte till någon ung tennisadept. Idrottscoaching är inte min grej. Jag jobbar med ledarskap, inte rackets.
Istället har jag drömmar om andra saker. Nya fantasier.
Jag drömmer om att sitta på en träveranda med min kärlek. Vi dricker te på eftermiddagen. Det är berg i bakgrunden. Det spelar ingen roll var vi är, hur mycket pengar vi har på banken eller vad vi åstadkommit med våra karriärer. Men vi sitter där och vet att lillkillen är lycklig och frisk, och att lilltjejen är lycklig och frisk. Vi vet det, och sitter där. Håller handen och dricker te.
Och det räcker. Mer än väl.
Det är en annan typ av fantasi.
Jag vet inte om den är bättre eller sämre än att vinna Wimbledon som 16:åring.
Men den inspirerar och motiverar mig på ett sätt jag inte visste möjligt.
Sliten nu. Jag har kört workshop, stått på scen 8-19 och sedan varit social på middagen och sedan jobbat till 2-3-4 på morgonen... kväll efter kväll, vecka efter vecka. När jag är hemma har jag jobbat långa dagar och kvällspass efter barnen somnat. Jag somnade över hotellrummets skrivbord när jag gick upp på rummet för att skicka mail på lunchen. Nacken är stel och ryggen skev. Varje muskel är seg och jag ser blodsprängda kärl i mina ögon när jag går upp varje morgon.
Klockan är över halv två på natten, jag har kört workshop sedan arla morgonstund. Nu skall jag jobba ett par timmar till. Sen börjar workshopen tidigt i morgon.
Jag har aldrig varit så här fysiskt och psykiskt trött förut. Och samtidigt har jag aldrig förut känt mig så här brutalt och ofattbart stark.
För i morgon kväll kommer jag hem till min underbara lilla familj. Min fru, lillkillen, lilltjejen. Vårt lilla mikrouniversum i vårt nybyggda lilla hus.
Hon sliter för att hålla samman saker när jag är on the road. Det är mer än ett heltidsjobb, det är dygnet runt.
Jag sliter på kursgård efter kursgård, i världsdelar och länder som flyter samman. Jag är van vid att vakna med ett ryck och tänka "Vilket land är jag i?! Vilken workshop skall jag ratta idag?! Vad är det nu för företag och deltagargrupp idag?! Vänta - är jag hemma?!?"
I morgon kväll skall jag hälla upp en whisky i mitt nya favoritglas från den där kristallbutiken i Sarajevo. Sen skall jag sätta mig i soffan bredvid min kärlek. Hon kommer att vara helt slut efter en veckan ensam med barnen. Jag kommer att vara helt slut efter en vecka på kursgård.
Då skall jag ta hennes hand i min och låtsas se på vad som än visas på TV. Krama hennes hand och luta mig mot henne.
Och andas ut.
Högsäsongen är över för denna gång. Resten av året är vanlig heltid, plus moms.
Min kropp kommer att längta efter att få sova hela natten i morgon kväll. Men en liten röst inom mig kommer ändå att hoppas på att någon av kidsen vaknar tidigt.
Bara så jag kan vingla sömndrucken in i hans eller hennes rum, lyfta upp den späda kroppen i min famn och viska "shh.... pappa är hemma".
Bara tanken på det gör att det gör ont av längtan inom mig.
Har hunnit ligga sömnlös i Stockholm, Klippan och ett otal andra hålor i och utanför Sverige sedan sist.
Just nu? Ligger sömnlös tredje natten i rad på Losby Gods utanför Oslo.
Första natten somnade jag vid 03.
Igår somnade jag vid 04.
Nu är klockan 01, och jag funderar på när jag skall kunna somna. Måste svara på ett gäng mail och avsluta en rapport och planera ett par grejer nästa vecka.
Det har varit några intensiva månader, och på fredag skall jag fakurera så hårt att min revisor kommer att ringa för att kontrollera så jag inte förlorat förståndet.
Jag hade ingen aning om att jag kunde jobba så här hårt. Innan vi fick barn visste jag att jag kunde vara disciplinerad when the shit hit the fan. Om det behövdes kunde jag ta mig i kragen och baxa ett par långa dagar i följd, kanske rentav en helt seg vecka på raken.
Men jag hade ingen aning om att jag kunde jobba dag och natt månad efter månad, som en målmedveten åsna som drar en kvarnsten runt runt runt runt. (ok, jag kunde hittat en bättre liknelse, men jag är lite sliten och trött, ok?).
Att bli pappa förändrade allt.
På samma sätt som jag med ens vaknade en morgon för drygt tre år sedan och insåg att en familj plötsligt förlitade sig på min förmåga att skapa beläggning, på samma sätt som jag de senaste tre åren insett att jag genom mitt föräldraskap blivit den mest ömkligt sårbara individ på jorden - på samma sätt har jag insett att jag är beredd att knyta ett rep runt ett berg för att släpa det åt sidan om det betyder att min familj är aningens aning mer trygg eller mindre otrygg i tillvaron.
Det är en konstig känsla.
Jag har aldrig varit så sårbar förut, samtidig som jag aldrig ens anat den råstyrka jag tydligen burit runt inom mig hela livet. Allt som behövdes var tydligen att hitta kvinnan i mitt liv och få en liten son och en liten dotter. Och hitta en miljon ton kärlek i sin familj. Och en miljon ton ansvar. Och en miljon ton oro. Och en miljon ton saknad.
Piece of cake.
Sen vet man vad som är viktigt.
Jag var med ett gäng Vietnameser i Malmö för ett par veckor sedan. Vi besökte Malmö Musikhögskola. När vi gick förbi aulan såg jag 12-15 studenter i olika smågrupper på scenen. De satt och repeterade saker, snackade lite.
Plötsligt insåg jag att jag inte kommer att vara där något mer. Naiva och förvirrade och i början av allt. Om de satsar på fel grej är det bara att backa bandet och börja om.
Jag kan aldrig backa bandet längre på det sättet.
De satt där och hade drömmar om det stora Genombrottet.
Själv har jag slutat drömma om att bli den yngste som vinner Wimbledon. Gradvis ersattes de drömmarna av andra, där jag slog igenom som den äldste som någonsin vunnit Wimbledon - eller där jag plötsligt seglade upp som en äldre nykomling i golf som slog världen med häpnad. Man kan vara äldre när man slår igenom i golf, va?
Men inte 39, va?
När jag blev 30-35 fantiserade jag istället mer om hur jag satt vid sidan av centre court. Som mental coach till den yngste som någonsin vunnit Wimbledon. Min adept slår in matchbollen och vänder sig med glädjetårar i ögonen upp mot mig på läktaren. Han nickar tyst. Jag nickar tillbaka.
Sen föddes barnen.
Plötsligt slutade jag fantisera om saker jag inte ens försökte uppnå. Jag har insett det nu. Jag ville inte ens försöka testa att spela tennis, och golf tröttnade jag på för tio år sedan. Varken talang eller energi fanns på min sida av klubban. Jag är förvisso coach till ganska många chefer nu, men inte till någon ung tennisadept. Idrottscoaching är inte min grej. Jag jobbar med ledarskap, inte rackets.
Istället har jag drömmar om andra saker. Nya fantasier.
Jag drömmer om att sitta på en träveranda med min kärlek. Vi dricker te på eftermiddagen. Det är berg i bakgrunden. Det spelar ingen roll var vi är, hur mycket pengar vi har på banken eller vad vi åstadkommit med våra karriärer. Men vi sitter där och vet att lillkillen är lycklig och frisk, och att lilltjejen är lycklig och frisk. Vi vet det, och sitter där. Håller handen och dricker te.
Och det räcker. Mer än väl.
Det är en annan typ av fantasi.
Jag vet inte om den är bättre eller sämre än att vinna Wimbledon som 16:åring.
Men den inspirerar och motiverar mig på ett sätt jag inte visste möjligt.
Sliten nu. Jag har kört workshop, stått på scen 8-19 och sedan varit social på middagen och sedan jobbat till 2-3-4 på morgonen... kväll efter kväll, vecka efter vecka. När jag är hemma har jag jobbat långa dagar och kvällspass efter barnen somnat. Jag somnade över hotellrummets skrivbord när jag gick upp på rummet för att skicka mail på lunchen. Nacken är stel och ryggen skev. Varje muskel är seg och jag ser blodsprängda kärl i mina ögon när jag går upp varje morgon.
Klockan är över halv två på natten, jag har kört workshop sedan arla morgonstund. Nu skall jag jobba ett par timmar till. Sen börjar workshopen tidigt i morgon.
Jag har aldrig varit så här fysiskt och psykiskt trött förut. Och samtidigt har jag aldrig förut känt mig så här brutalt och ofattbart stark.
För i morgon kväll kommer jag hem till min underbara lilla familj. Min fru, lillkillen, lilltjejen. Vårt lilla mikrouniversum i vårt nybyggda lilla hus.
Hon sliter för att hålla samman saker när jag är on the road. Det är mer än ett heltidsjobb, det är dygnet runt.
Jag sliter på kursgård efter kursgård, i världsdelar och länder som flyter samman. Jag är van vid att vakna med ett ryck och tänka "Vilket land är jag i?! Vilken workshop skall jag ratta idag?! Vad är det nu för företag och deltagargrupp idag?! Vänta - är jag hemma?!?"
I morgon kväll skall jag hälla upp en whisky i mitt nya favoritglas från den där kristallbutiken i Sarajevo. Sen skall jag sätta mig i soffan bredvid min kärlek. Hon kommer att vara helt slut efter en veckan ensam med barnen. Jag kommer att vara helt slut efter en vecka på kursgård.
Då skall jag ta hennes hand i min och låtsas se på vad som än visas på TV. Krama hennes hand och luta mig mot henne.
Och andas ut.
Högsäsongen är över för denna gång. Resten av året är vanlig heltid, plus moms.
Min kropp kommer att längta efter att få sova hela natten i morgon kväll. Men en liten röst inom mig kommer ändå att hoppas på att någon av kidsen vaknar tidigt.
Bara så jag kan vingla sömndrucken in i hans eller hennes rum, lyfta upp den späda kroppen i min famn och viska "shh.... pappa är hemma".
Bara tanken på det gör att det gör ont av längtan inom mig.
17 september 2008
bublioteket?
Lillkillen berättade för mig att han "köpt några böcker på bublioteket".
Jag förklarade att man lånar böcker där.
Han satt tyst en stund:
- Pappa. Kan man låna bubblor på bublioteket?
Inte en min, han var helt seriös. Det såg nästan lite väl allvarligt ut när han i sin nya frilla ser ut som en treårig sångare i Duran Duran.
En enda bokstav fel, och plötsligt öppnas en värld av möjligheter för barn.
Tänk, så kul om även vi vuxna kunde göra lite skojigare antaganden.
Jag skämdes nästan över att svara att man inte kan låna bubblor där, och att det heter BIBliotek.
Klart fan man borde kunna hämta ut ett gäng bubblor någonstans.
Ta den affärsidén, rikta den till barnfamiljer. Spring med den.
Jag förklarade att man lånar böcker där.
Han satt tyst en stund:
- Pappa. Kan man låna bubblor på bublioteket?
Inte en min, han var helt seriös. Det såg nästan lite väl allvarligt ut när han i sin nya frilla ser ut som en treårig sångare i Duran Duran.
En enda bokstav fel, och plötsligt öppnas en värld av möjligheter för barn.
Tänk, så kul om även vi vuxna kunde göra lite skojigare antaganden.
Jag skämdes nästan över att svara att man inte kan låna bubblor där, och att det heter BIBliotek.
Klart fan man borde kunna hämta ut ett gäng bubblor någonstans.
Ta den affärsidén, rikta den till barnfamiljer. Spring med den.
04 september 2008
Feedback
Jag tänker på det där ganska ofta, hur vi hanterar feedback.
För min egen del får jag rätt ofta översvallande feedback, och jag tänker ofta vilken flax jag haft som lyckades få till det lite tursamt på just det sättet.
Samtidigt inser jag att det är som Stenmark (Ingemar, inte han sångaren som alltid vill raka av sitt hår och ta långa jävla sjumilakliv) sa i en intervju. Intervjuaren tyckte han hade haft en oerhörd tur de sista portarna.
- Jo, svarade Stenis. Det lustiga med tur är att ju mer jag tränar desto mer tur verkar jag ha.
Ungefär så är anekdoten. Jag nämner den ganska ofta för andra, men jag inser att jag har slitit häcken av mig under 13 år som ledarskapskonsult för att ha tur med utvärderingar i 99 fall av 100.
Kruxet är ju bara att jag tenderar att zooma in något ofattbart på den där hundrade utvärderingen. Om nittionio utvärderingar pendlar mellan bra och lilla reinkarnerade jesusbarnet, så är det ändå den där sågningen som hänger kvar.
Egentligen har jag bara blivit sågad ordentligt en enda gång. Det var 1999, på ett stort sjukhus. 250 läkare som åhörare, och själv var jag arrogant och lyssnade inte på min publik.
Å andra sidan är det en nyttig läxa att påminnas om gång på gång på gång på gång på gång.
Men jag undrar om jag inte mått lite bättre om jag tagit mig lika mycket tid att lyssna på de som tycker om mig, som jag tar tid att älta snart tio år gamla misslyckanden.a
För min egen del får jag rätt ofta översvallande feedback, och jag tänker ofta vilken flax jag haft som lyckades få till det lite tursamt på just det sättet.
Samtidigt inser jag att det är som Stenmark (Ingemar, inte han sångaren som alltid vill raka av sitt hår och ta långa jävla sjumilakliv) sa i en intervju. Intervjuaren tyckte han hade haft en oerhörd tur de sista portarna.
- Jo, svarade Stenis. Det lustiga med tur är att ju mer jag tränar desto mer tur verkar jag ha.
Ungefär så är anekdoten. Jag nämner den ganska ofta för andra, men jag inser att jag har slitit häcken av mig under 13 år som ledarskapskonsult för att ha tur med utvärderingar i 99 fall av 100.
Kruxet är ju bara att jag tenderar att zooma in något ofattbart på den där hundrade utvärderingen. Om nittionio utvärderingar pendlar mellan bra och lilla reinkarnerade jesusbarnet, så är det ändå den där sågningen som hänger kvar.
Egentligen har jag bara blivit sågad ordentligt en enda gång. Det var 1999, på ett stort sjukhus. 250 läkare som åhörare, och själv var jag arrogant och lyssnade inte på min publik.
Å andra sidan är det en nyttig läxa att påminnas om gång på gång på gång på gång på gång.
Men jag undrar om jag inte mått lite bättre om jag tagit mig lika mycket tid att lyssna på de som tycker om mig, som jag tar tid att älta snart tio år gamla misslyckanden.a
Sarajevo feedback
Sagt till mig och min kollega efter andra workshopdagen:
- Of the 8000 other international consultants here in Bosnia-Herzegovina, only 2-3 of the others can do what you do.
Kändes bra.
Efter femte dagen fick vi ny version av feedbacken. Då hade vi skakat av oss de där 2-3 andra, och var varmt välkomna tillbaka. Utvärderingarna gnistrade.
Det känns bra här på toppen.
- Of the 8000 other international consultants here in Bosnia-Herzegovina, only 2-3 of the others can do what you do.
Kändes bra.
Efter femte dagen fick vi ny version av feedbacken. Då hade vi skakat av oss de där 2-3 andra, och var varmt välkomna tillbaka. Utvärderingarna gnistrade.
Det känns bra här på toppen.
31 augusti 2008
Pungen av läder
Klockan är över två på morgonen, jag har jobbat i ett med Expedition WOW sedan arbetsdagen tog slut.
Och det är lördag.
Fast egentligen redan söndag.
Och jag har en lång arbetsdag framför mig i morgon.
Jag var inne i en fejkväskaffär här på gågatan i gamla stan i Sarajevo. Ett halvt stenkast ifrån mitt hotell.
Tjommen som äger affären tillverkar fejkväskorna, hans dotter sköter kassan och försäljningen. Gucci, Prada, Fendi - you name it. Skillnaden mot när jag kollat fejkväskor i Shanghai (detta är ingen fetish, jag har bara råkat göra det där också) är att de i Kina är tillverkade en masse och att lädret är av något slags imitation.
Just i denna lilla butik är piratkopiering ett hantverk. Riktigt läder, bra sömmar och rejäla spännen. Visst - den tjusiga Louis Vuitton-kopian kostar inte 100 spänn, den går på 700 spänn.
Men för den som inte har skrupler kring piratkopior så är det nog ett sätt att vara kvalitetsmedveten när man köper sina märkes-rip-off:s.
Hursomhelst. Jag stod och beundrade hantverket, och det slog mig att det sitter en duktig yrkesman och syr som besatt med sin rustika lädersymaskin på våningen ovanför butiken. Så varför inte beställa något jag vill ha specialgjort av honom?
Först tänkte jag på lederhosen, en gammal dröm för att kunna överraska kollegor på viktiga möten. Mina tankar gled sedan över en cool skinnväst som jag kan spara tills när ledarskapsutvecklarbranschen skrotas och jag i ren desperation startar ett MC-gäng för avdankade internationella konsulter ("Hells Facilitators" eller "Los Processkonsultos" - jag har inte bestämt mig, väg gärna in här).
Men jag bestämde mig för att fråga om han kunde sy upp en liten specialsydd läderpung. En rektangulär liten sådan där jag kan ha den lilla sladden som laddar min iPhone från min MacBook Pro.
Jag blev rent till mig när han - ovan vid specialbeställningar - blev entusiastisk och gjorde en liten ritning till min beskrivning och började visa olika materialprover. Det var svårt att välja mellan tre sorter, så det slutade med att jag beställde tre små pungar med måtten 2 x 7 x 11 cm. En i mjukt, brunt skinn. En i svart, tjockt läder. En i brunrött, halvtjockt läder.
Jag frågade mäster läderskräddaren när mina tre pungar skulle vara färdiga.
Mäster läderskräddaren tuggade lite på sin blyertspenna och svarade att de skulle vara färdiga till klockan tre i morgon.
Om de blir fina skall jag be honom sy upp ett läderfodral till min laptop också.
Och kanske en liten liten läderhatt för finare tillställningar.
Och det är lördag.
Fast egentligen redan söndag.
Och jag har en lång arbetsdag framför mig i morgon.
Jag var inne i en fejkväskaffär här på gågatan i gamla stan i Sarajevo. Ett halvt stenkast ifrån mitt hotell.
Tjommen som äger affären tillverkar fejkväskorna, hans dotter sköter kassan och försäljningen. Gucci, Prada, Fendi - you name it. Skillnaden mot när jag kollat fejkväskor i Shanghai (detta är ingen fetish, jag har bara råkat göra det där också) är att de i Kina är tillverkade en masse och att lädret är av något slags imitation.
Just i denna lilla butik är piratkopiering ett hantverk. Riktigt läder, bra sömmar och rejäla spännen. Visst - den tjusiga Louis Vuitton-kopian kostar inte 100 spänn, den går på 700 spänn.
Men för den som inte har skrupler kring piratkopior så är det nog ett sätt att vara kvalitetsmedveten när man köper sina märkes-rip-off:s.
Hursomhelst. Jag stod och beundrade hantverket, och det slog mig att det sitter en duktig yrkesman och syr som besatt med sin rustika lädersymaskin på våningen ovanför butiken. Så varför inte beställa något jag vill ha specialgjort av honom?
Först tänkte jag på lederhosen, en gammal dröm för att kunna överraska kollegor på viktiga möten. Mina tankar gled sedan över en cool skinnväst som jag kan spara tills när ledarskapsutvecklarbranschen skrotas och jag i ren desperation startar ett MC-gäng för avdankade internationella konsulter ("Hells Facilitators" eller "Los Processkonsultos" - jag har inte bestämt mig, väg gärna in här).
Men jag bestämde mig för att fråga om han kunde sy upp en liten specialsydd läderpung. En rektangulär liten sådan där jag kan ha den lilla sladden som laddar min iPhone från min MacBook Pro.
Jag blev rent till mig när han - ovan vid specialbeställningar - blev entusiastisk och gjorde en liten ritning till min beskrivning och började visa olika materialprover. Det var svårt att välja mellan tre sorter, så det slutade med att jag beställde tre små pungar med måtten 2 x 7 x 11 cm. En i mjukt, brunt skinn. En i svart, tjockt läder. En i brunrött, halvtjockt läder.
Jag frågade mäster läderskräddaren när mina tre pungar skulle vara färdiga.
Mäster läderskräddaren tuggade lite på sin blyertspenna och svarade att de skulle vara färdiga till klockan tre i morgon.
Om de blir fina skall jag be honom sy upp ett läderfodral till min laptop också.
Och kanske en liten liten läderhatt för finare tillställningar.
30 augusti 2008
Stor läderpung
Jag skall berätta om en grej jag beställde idag.
Men det tar vi efter middagen ikväll. Ok?
Men det tar vi efter middagen ikväll. Ok?
Stärkande ord
Tydligen är det även så att de som googlar på "stärkande ord" hittar till mig.
Skönt att få hit er också.
Kan behövas som motvikt till de märkliga djur som hittat hit via "german porno" och "swahili för nybörjare".
Men jag blir inte klok på om någon av er fick det ni kom hit för, eller om ni alla klickade vidare med en klump av besvikelse i bröstet.
Skönt att få hit er också.
Kan behövas som motvikt till de märkliga djur som hittat hit via "german porno" och "swahili för nybörjare".
Men jag blir inte klok på om någon av er fick det ni kom hit för, eller om ni alla klickade vidare med en klump av besvikelse i bröstet.
29 augusti 2008
Sleepless in Sarajevo
Aprikos.
Mitt hotellrum är aprikosfärgat.
Jag är färgblind, så med alla mörka färger behöver jag chansa på antingen grönt, marinblått eller brunt. Ofta slänger jag in en vinrött eller kastanjebrun, men det är bara färger jag hört talas om och vill svänga mig med.
Ljusa färger ser jag dock.
Det finns fina.
Det finns fula.
Och fulast av dem alla är när det smyger in en detalj i aprikos.. Inte gammelrosa eller orange. Aprikos.
Hela mitt rum är aprikosfärgat. Det är ett executiverum på översta våningen av Hotel Europa Garni i centrala Sarajevo.
Överkast, gardiner, väggar, dynor, kuddar, fåtöljer. Allt är aprikosfärgat. Jag kippade efter andan när jag öppnade dörren och tänkte "helvete - måtte inte detta bli min 'Måndag hela veckan'-dag!".
Golvet är parkett.
Med en aprikosmönstrad matta.
Hotellet är nybyggt.
Vilken modern designer tänkte att aprikos är det nya svarta för oss affärsresenärer? Vilken morbid hjärna ställde sig frågan "Vilken färg andas sofistikerad elegans och påkostad executivemiljö?" och sedan kom fram till svaret "Ah... aprikos!!! Bien sur!!!".
Det är kanske ingen stor grej för er. Men jag är fast här till nästa onsdag. Varje kväll maler saknaden runt i min mage, och när jag tänker på att lillkillen och lilltjejen för varje vecka blir mer och mer medvetna om att jag åker på tjänsteresor och är borta flera nätter i rad - ibland hela veckor - då blir jag förtvivlad. Jag älskar mitt jobb, men hatar att sakna min familj. Jag brukar gråta en liten liten skvätt varje kväll när jag är iväg och kör workshops. Det blir inte lättare med åren, jag har nog ingen riktig talang för att bunta ihop ångest i en liten knut i bröstet. En sån där knut som sedan försvinner nästa morgon. Istället bara bluppar tårar fram utan förvarning, när jag råkar halka iväg med tanken till min familj.
Så nu ligger jag här i sängen, andra natten i Bosnien-Herzegovina. Ovanför sänggaveln finns ett stileben av en blomma. (Hand upp, ni som redan gissat färgen.) Igår åskade det så att husfasaden mitt emot lystes upp av blixtar med jämna mellanrum. Där är en lång reva där man ser hur 70-80 kulhål slitit bort putsen i stora sjok runt ett fönster. Det såg kusligt ut när blixtarna lyste upp väggen, nästan så jag kunde ana hur någon stod och tryckte innanför fönstergluggen i väntan på att kulsprutesalvan skulle ta slut.
Det är kanske därför man maxat loss med aprikos i mitt rum, för att det skall kännas snällt och harmlöst som kontrast till de fasader som ännu inte reparerats.
Klockan är snart två. Jag antar att jag borde göra ett nytt försök att sova. Stänga datorn. Men jag tänker bara på att jag önskar att jag var hemma och fick ligga på helspänn hela natten för att rusa och ordna med nappen till lilltjejen, för att sedan gå upp som en zombie med henne före sex på morgonen. Det är en oerhörd lyx, och något jag längtar hem till. Just nu längtar jag till och med efter att behöva hantera lillkillen när han är sådär riktigt outhärdligt trotsig som han är ett otal gånger om dagen.
Bara sex nätter kvar. Sen kommer pappa hem igen.
Glassigt, det här med affärsresor till fjärran länder.
Aprikosglassigt.
Mitt hotellrum är aprikosfärgat.
Jag är färgblind, så med alla mörka färger behöver jag chansa på antingen grönt, marinblått eller brunt. Ofta slänger jag in en vinrött eller kastanjebrun, men det är bara färger jag hört talas om och vill svänga mig med.
Ljusa färger ser jag dock.
Det finns fina.
Det finns fula.
Och fulast av dem alla är när det smyger in en detalj i aprikos.. Inte gammelrosa eller orange. Aprikos.
Hela mitt rum är aprikosfärgat. Det är ett executiverum på översta våningen av Hotel Europa Garni i centrala Sarajevo.
Överkast, gardiner, väggar, dynor, kuddar, fåtöljer. Allt är aprikosfärgat. Jag kippade efter andan när jag öppnade dörren och tänkte "helvete - måtte inte detta bli min 'Måndag hela veckan'-dag!".
Golvet är parkett.
Med en aprikosmönstrad matta.
Hotellet är nybyggt.
Vilken modern designer tänkte att aprikos är det nya svarta för oss affärsresenärer? Vilken morbid hjärna ställde sig frågan "Vilken färg andas sofistikerad elegans och påkostad executivemiljö?" och sedan kom fram till svaret "Ah... aprikos!!! Bien sur!!!".
Det är kanske ingen stor grej för er. Men jag är fast här till nästa onsdag. Varje kväll maler saknaden runt i min mage, och när jag tänker på att lillkillen och lilltjejen för varje vecka blir mer och mer medvetna om att jag åker på tjänsteresor och är borta flera nätter i rad - ibland hela veckor - då blir jag förtvivlad. Jag älskar mitt jobb, men hatar att sakna min familj. Jag brukar gråta en liten liten skvätt varje kväll när jag är iväg och kör workshops. Det blir inte lättare med åren, jag har nog ingen riktig talang för att bunta ihop ångest i en liten knut i bröstet. En sån där knut som sedan försvinner nästa morgon. Istället bara bluppar tårar fram utan förvarning, när jag råkar halka iväg med tanken till min familj.
Så nu ligger jag här i sängen, andra natten i Bosnien-Herzegovina. Ovanför sänggaveln finns ett stileben av en blomma. (Hand upp, ni som redan gissat färgen.) Igår åskade det så att husfasaden mitt emot lystes upp av blixtar med jämna mellanrum. Där är en lång reva där man ser hur 70-80 kulhål slitit bort putsen i stora sjok runt ett fönster. Det såg kusligt ut när blixtarna lyste upp väggen, nästan så jag kunde ana hur någon stod och tryckte innanför fönstergluggen i väntan på att kulsprutesalvan skulle ta slut.
Det är kanske därför man maxat loss med aprikos i mitt rum, för att det skall kännas snällt och harmlöst som kontrast till de fasader som ännu inte reparerats.
Klockan är snart två. Jag antar att jag borde göra ett nytt försök att sova. Stänga datorn. Men jag tänker bara på att jag önskar att jag var hemma och fick ligga på helspänn hela natten för att rusa och ordna med nappen till lilltjejen, för att sedan gå upp som en zombie med henne före sex på morgonen. Det är en oerhörd lyx, och något jag längtar hem till. Just nu längtar jag till och med efter att behöva hantera lillkillen när han är sådär riktigt outhärdligt trotsig som han är ett otal gånger om dagen.
Bara sex nätter kvar. Sen kommer pappa hem igen.
Glassigt, det här med affärsresor till fjärran länder.
Aprikosglassigt.
28 augusti 2008
Kriget på Hennes
Zlatko tyckte och Linda svarade
Så här tror jag det är... Ingen vet exakt hur det är att vara någon som inte är exakt den man själv är.
Och när någon lite för mästrande - som Zlatko - petar på någon annan och förklarar hur det "egentligen är" och hur de "egentligen borde vara", då smäller man av. Särskilt om man blir petad på, men för min egen del lika ofta om det petas i närheten av en själv.
Trust me - är det något jag kan så är det att mästra. Det är en konstform för mig.
Jag blir skitsur när någon förklarar för mig hur man skall uppfostra två småbarn på rätt sätt. Särskilt de som råkat få ett barn som är lika vilt som två liter långfil; De som säger att "lugna barn handlar bara om rätt attityd som förälder - vår lilla Esmahuldastina leker stillsamt hela dagen, somnar 19 och vaknar vid halv åtta-åtta på morgonen. Testa det med ungarna, så slipper ni trots och skrik".
Nu skall jag gå och vrida en kudde tills den dör. Långsamt.
För jag är ensam i Sarajevo med en tickande längtan hem till min kärlek och våra barn, och det är det fan ingen som vet exakt hur det känns.
Så här tror jag det är... Ingen vet exakt hur det är att vara någon som inte är exakt den man själv är.
Och när någon lite för mästrande - som Zlatko - petar på någon annan och förklarar hur det "egentligen är" och hur de "egentligen borde vara", då smäller man av. Särskilt om man blir petad på, men för min egen del lika ofta om det petas i närheten av en själv.
Trust me - är det något jag kan så är det att mästra. Det är en konstform för mig.
Jag blir skitsur när någon förklarar för mig hur man skall uppfostra två småbarn på rätt sätt. Särskilt de som råkat få ett barn som är lika vilt som två liter långfil; De som säger att "lugna barn handlar bara om rätt attityd som förälder - vår lilla Esmahuldastina leker stillsamt hela dagen, somnar 19 och vaknar vid halv åtta-åtta på morgonen. Testa det med ungarna, så slipper ni trots och skrik".
Nu skall jag gå och vrida en kudde tills den dör. Långsamt.
För jag är ensam i Sarajevo med en tickande längtan hem till min kärlek och våra barn, och det är det fan ingen som vet exakt hur det känns.
Hur i helvete?!
Pieter Wallenberg
German Porno
Hörs på sjövädersrapport
Vackraste Kvinnorna
Det är tydligen de vanligaste sökningarna som leder er läsare hit.
Skärpning, föffan!
Både ni och jag.
Skärpning!
German Porno
Hörs på sjövädersrapport
Vackraste Kvinnorna
Det är tydligen de vanligaste sökningarna som leder er läsare hit.
Skärpning, föffan!
Både ni och jag.
Skärpning!
26 augusti 2008
Ont i hjärtat
Förra veckan körde jag en tvådagars workshop i Dragör, Danmark, på måndag-tisdag.
Sen var jag i Klippan onsdag-torsdag för en annan workshop. Fredag coachade jag en ledningsgrupp i Lund på förmiddagen och var reklamkille på eftermiddagen.
Igår drog jag till Helsingborg och sov på något hotell där för att köra workshop idag.
Sen körde jag hem vid 16.45 i 140 km/h och tänkte att om jag är hemma 17.30 istället för 17.45 så har jag en extra kvart innan lillkillen skall sova vid 19.30 och lilltjejen vid 20.00.
Jag fick min extra kvart. Lillkillen och jag låg i soffan och garvade åt tecknade fåglar på en DVD vi nyss fått hem, och lilltjejen dängde en bil i mitt ansikte och verkade bli riktigt genuint glad av det.
I morgon bitti flyger jag till Sarajevo för en 8-dagar lång workshop.
Femton extra minuter har aldrig förut varit så viktiga.
Det är extra jobbigt eftersom sommaren var så skön med massor av veckor med bara familjen.
Jag har redan ont i hjärtat av saknad.
Sen var jag i Klippan onsdag-torsdag för en annan workshop. Fredag coachade jag en ledningsgrupp i Lund på förmiddagen och var reklamkille på eftermiddagen.
Igår drog jag till Helsingborg och sov på något hotell där för att köra workshop idag.
Sen körde jag hem vid 16.45 i 140 km/h och tänkte att om jag är hemma 17.30 istället för 17.45 så har jag en extra kvart innan lillkillen skall sova vid 19.30 och lilltjejen vid 20.00.
Jag fick min extra kvart. Lillkillen och jag låg i soffan och garvade åt tecknade fåglar på en DVD vi nyss fått hem, och lilltjejen dängde en bil i mitt ansikte och verkade bli riktigt genuint glad av det.
I morgon bitti flyger jag till Sarajevo för en 8-dagar lång workshop.
Femton extra minuter har aldrig förut varit så viktiga.
Det är extra jobbigt eftersom sommaren var så skön med massor av veckor med bara familjen.
Jag har redan ont i hjärtat av saknad.
25 augusti 2008
Ernst Kirschsteiger i Malmö
King of cliché filmar här på Lilla Torg idag.
Jag var tvungen att passera rätt nära eftersom de skulle filma i gränden mellan hedmanska gården och den där mörka korsvirkesbyggnaden som ligger intill. Precis på min väg från parkeringsgaraget till kontoret på Lilla Torg där jag är strategisk reklamkille en dag i veckan.
Jag gick förbi honom och fick ett varmt och metrosexuellt leende innan han vände sig tillbaks mot kameramannen som höll på att rigga utrustning.
När jag passerat honom med någon meter hörde jag honom säga till kameramannen att "korsvirkeshus är ren poesi".
Något säger mig att han kommer att upprepa den frasen när kameran går, kanske samtidigt som han ömt kramar en hörna av huset och suckar djupt av lycka.
Jag var tvungen att passera rätt nära eftersom de skulle filma i gränden mellan hedmanska gården och den där mörka korsvirkesbyggnaden som ligger intill. Precis på min väg från parkeringsgaraget till kontoret på Lilla Torg där jag är strategisk reklamkille en dag i veckan.
Jag gick förbi honom och fick ett varmt och metrosexuellt leende innan han vände sig tillbaks mot kameramannen som höll på att rigga utrustning.
När jag passerat honom med någon meter hörde jag honom säga till kameramannen att "korsvirkeshus är ren poesi".
Något säger mig att han kommer att upprepa den frasen när kameran går, kanske samtidigt som han ömt kramar en hörna av huset och suckar djupt av lycka.
05 augusti 2008
En sån som äter smör
Jag hade ett allvarligt snack med lillkillen idag, han fyller ju ändå tre snart så jag vill att han skall börja tänka på sin framtid.
- Har du funderat på vad du vill jobba med när du blir stor? Vad vill du bli?
*några sekunders tankepaus*
- En sån som äter smör.
----
Hur svarar man på det? Huka er, Arla - snart kommer lillkillen till ett mejeri nära er.
- Har du funderat på vad du vill jobba med när du blir stor? Vad vill du bli?
*några sekunders tankepaus*
- En sån som äter smör.
----
Hur svarar man på det? Huka er, Arla - snart kommer lillkillen till ett mejeri nära er.
01 juli 2008
24 juni 2008
Sleepless in Arrie
Nu är sommarsemestern så nära att jag nästan kan smaka den.
Förhoppningsvis är detta sista sleepless innan jag får vila i familjens trygga famn hela sommaren.
Jag längtar efter att kunna stänga dörren bakom mig hemma, andas ut och säga: "Pappa är hemma" utan att samtidigt mentalt packa väskorna för nästa workshopresa.
Bara några dagar kvar. Målrakan.
Förhoppningsvis är detta sista sleepless innan jag får vila i familjens trygga famn hela sommaren.
Jag längtar efter att kunna stänga dörren bakom mig hemma, andas ut och säga: "Pappa är hemma" utan att samtidigt mentalt packa väskorna för nästa workshopresa.
Bara några dagar kvar. Målrakan.
17 juni 2008
Sleepless in Klippan
Klockan är snart tre på natten.
Om några timmar skall jag gå upp och ladda 20 chefer med en upplyftande och insiktsfull känsla.
Själv ligger jag här, sömnlös i ännu ett konferenshotellrum med Imogen Heaps "Hide and Seek" i hörlurarna och djup ångest i bröstet.
Jag tänker på något lillkillen sade till mig för några veckor sedan. Det söker mig fortfarande.
Ibland får jag för mig att jag skall plantera frön av visdom i våra barns huvuden. Ibland viskar jag till lilltjejen att hon är smartare och starkare än killarna. Hon är bara en handfull månader gammal, men jag tror det lagras någonstans. Ibland ger jag tips och råd, delar med mig av mina insikter. Ofta berättar jag generella sanningar som jag vet är bra att ha. "Man skall aldrig ge upp", "Det finns alltid en lösning", "Ibland är det jobbigt, men sen blir det alltid bättre", "Varje sekund är en gåva, så njut så ofta du kan av minsta lilla sak i din tillvaro".
Hursomhelst. Lillkillen hade dängt en docka han döpt efter min revisor Monica i huvudet på lilltjejen. Jag blev arg på honom, höll honom hårt i axlarna, såg honom rakt i ögonen och sade: - "Slå ALDRIG din lillasyster!"
Samma sekund drabbades jag av uppfostringsångest och lade snabbt till något mer positivt:
- "Hon är din syster - du måste skydda henne! Alltid!"
Han blev tyst, och tänkte på sitt lillgamla sätt. Efter säkert tio sekunder tittade han lite bekymrat på mig.
- "Om någon puttar henne måste jag skydda henne."
Jag blev lite ställd, men fortsatte på den positiva tråden för att bygga vidare och förstärka den.
- "Precis. Här i familjen skyddar vi varandra."
Sen fortsatte kvällen. Lillkillen är inne i en oerhört utmanande och trotsig period, så mellan 17 och 20 hade vi som vanligt 7-9 små konflikter med hans raseriutbrott som oftast slutar med att han gallskriker och klampar iväg med sin lilla kropp mot tvättstugan för att en halv minut senare komma tillbaka och säga att han är färdig med att vara arg och nu vill göra något annat. Det sliter och har slitit rätt hårt på alla i familjen, så när jag bar upp honom till hans säng var både han och jag slut. Han var sådär varm och lite fuktig i pannan som barn kan bli när de lekt och busat och stirrat en hel kväll. Själv var jag mest sugen på att få läggningen snabbt överstökad så jag kunde gå ner och hälla upp en monsterwhiskey och kollapsa bredvid min kärlek i soffan (som haft motsvarande bestyr med lilltjejen och därför följt samma utmattningslinje).
Jag rafsade igenom rutinerna, radade upp nallarna och såg till att ankan låg högst upp och grodan till vänster, letade fram favoritnappen och snuttefilten, ryckte vattenflaskan mot hans mun så han tog ett par hastiga klunkar innan jag tryckte tillbaka nappen och sade godnattgodnattsovgottduärminfavoritkillevisesimorgonpappaälskardig.
Precis när jag skulle stänga till dörren till hans rum hör jag en tyst liten röst.
- "Pappa?"
Jag suckar inombords och hoppas han bara vill ha lite vatten till, så jag kan få gå ner till vardagsrummet och sedan andas ut med kärleken.
- "Vad är det, kompis? Vill du ha mer vatten?"
Han tittar på mig från andra sidan rummet. Det är helt tyst när han tänker, men i halvmörkret ser jag hur han tankfullt tar ut nappen ur munnen, lägger undan snuttefilten och sätter sig upp på huk i sängen.
- "Om någon puttar på min lillasyster måste jag skydda henne".
Med ens slår det mig vilket ansvar jag lagt på hans axlar, vilken vuxentyngd jag lagt på denna lillgamla två och ett halvårings axlar. Jag vet inte vad jag skall svara, men han ser ut som om han fortfarande tänker. Jag väntar ett par sekunder. Sen fortsätter han med det där röstläget barn har när de berättar något som ett alldagligt påstående men där de egentligen vill bli tryggade.
- "Om någon är elak mot mig så måste du skydda mig, pappa. Alltid."
Och lika plötsligt slår det mig att detta ansvar egentligen vilar på mina axlar, för alltid. Det kommer inte att försvinna när han och hans syster fyller tre eller sju eller tretton eller trettio. Det kommer inte en dag när jag kan andas ut och tänka att det är fixat, utan resten av mitt liv kommer jag att oroa mig för om de utvecklas rätt, mobbas i skolan, hittar kärlek, blir lyckliga. Jag kommer att sitta med ångest hemma när någon av dem är på dejt eller åker på skidresa. Den oro jag trodde skulle gå över efter några månader är en del av mitt liv nu och för all framtid. Utmaningen blir att lära mig leva med den, så den inte blir den överskuggande känslan i tillvaron.
Så jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag fejkade min trygga papparöst och svarade med ett avväpnande skratt:
- "Oroa dig inte, vännen. Du behöver inte tänka på att skydda din lillasyster. Jag tar hand om det och skyddar henne. Och jag skyddar dig med. Alltid. Oavsett vad som händer lovar jag att skydda dig och din syster. Så är det bara. Alltid."
Något sån't. Jag minns inte exakt vad jag svarade. Jag tror jag pratade på och försökte förmedla stort och massivt faderligt lugn, den där Beppe Wolgerstryggheten när han satt i sin pyjamas och pratade med dockorna för decennier sedan.
Jag smekte lillkillens hår och pussade hans varma panna. Sen sade jag godnatt igen. Utan brådska, och med eftertryck på varje mening.
- "sov gott"
*paus*
- "du är min favoritkille"
*paus*
- "vi ses i morgon"
*paus*
- "pappa älskar dig"
Sen gick jag nerför trappan med en klump i bröstet och kände mig som den allra minsta och allra osäkraste människan i världen.
Om några timmar skall jag gå upp och ladda 20 chefer med en upplyftande och insiktsfull känsla.
Själv ligger jag här, sömnlös i ännu ett konferenshotellrum med Imogen Heaps "Hide and Seek" i hörlurarna och djup ångest i bröstet.
Jag tänker på något lillkillen sade till mig för några veckor sedan. Det söker mig fortfarande.
Ibland får jag för mig att jag skall plantera frön av visdom i våra barns huvuden. Ibland viskar jag till lilltjejen att hon är smartare och starkare än killarna. Hon är bara en handfull månader gammal, men jag tror det lagras någonstans. Ibland ger jag tips och råd, delar med mig av mina insikter. Ofta berättar jag generella sanningar som jag vet är bra att ha. "Man skall aldrig ge upp", "Det finns alltid en lösning", "Ibland är det jobbigt, men sen blir det alltid bättre", "Varje sekund är en gåva, så njut så ofta du kan av minsta lilla sak i din tillvaro".
Hursomhelst. Lillkillen hade dängt en docka han döpt efter min revisor Monica i huvudet på lilltjejen. Jag blev arg på honom, höll honom hårt i axlarna, såg honom rakt i ögonen och sade: - "Slå ALDRIG din lillasyster!"
Samma sekund drabbades jag av uppfostringsångest och lade snabbt till något mer positivt:
- "Hon är din syster - du måste skydda henne! Alltid!"
Han blev tyst, och tänkte på sitt lillgamla sätt. Efter säkert tio sekunder tittade han lite bekymrat på mig.
- "Om någon puttar henne måste jag skydda henne."
Jag blev lite ställd, men fortsatte på den positiva tråden för att bygga vidare och förstärka den.
- "Precis. Här i familjen skyddar vi varandra."
Sen fortsatte kvällen. Lillkillen är inne i en oerhört utmanande och trotsig period, så mellan 17 och 20 hade vi som vanligt 7-9 små konflikter med hans raseriutbrott som oftast slutar med att han gallskriker och klampar iväg med sin lilla kropp mot tvättstugan för att en halv minut senare komma tillbaka och säga att han är färdig med att vara arg och nu vill göra något annat. Det sliter och har slitit rätt hårt på alla i familjen, så när jag bar upp honom till hans säng var både han och jag slut. Han var sådär varm och lite fuktig i pannan som barn kan bli när de lekt och busat och stirrat en hel kväll. Själv var jag mest sugen på att få läggningen snabbt överstökad så jag kunde gå ner och hälla upp en monsterwhiskey och kollapsa bredvid min kärlek i soffan (som haft motsvarande bestyr med lilltjejen och därför följt samma utmattningslinje).
Jag rafsade igenom rutinerna, radade upp nallarna och såg till att ankan låg högst upp och grodan till vänster, letade fram favoritnappen och snuttefilten, ryckte vattenflaskan mot hans mun så han tog ett par hastiga klunkar innan jag tryckte tillbaka nappen och sade godnattgodnattsovgottduärminfavoritkillevisesimorgonpappaälskardig.
Precis när jag skulle stänga till dörren till hans rum hör jag en tyst liten röst.
- "Pappa?"
Jag suckar inombords och hoppas han bara vill ha lite vatten till, så jag kan få gå ner till vardagsrummet och sedan andas ut med kärleken.
- "Vad är det, kompis? Vill du ha mer vatten?"
Han tittar på mig från andra sidan rummet. Det är helt tyst när han tänker, men i halvmörkret ser jag hur han tankfullt tar ut nappen ur munnen, lägger undan snuttefilten och sätter sig upp på huk i sängen.
- "Om någon puttar på min lillasyster måste jag skydda henne".
Med ens slår det mig vilket ansvar jag lagt på hans axlar, vilken vuxentyngd jag lagt på denna lillgamla två och ett halvårings axlar. Jag vet inte vad jag skall svara, men han ser ut som om han fortfarande tänker. Jag väntar ett par sekunder. Sen fortsätter han med det där röstläget barn har när de berättar något som ett alldagligt påstående men där de egentligen vill bli tryggade.
- "Om någon är elak mot mig så måste du skydda mig, pappa. Alltid."
Och lika plötsligt slår det mig att detta ansvar egentligen vilar på mina axlar, för alltid. Det kommer inte att försvinna när han och hans syster fyller tre eller sju eller tretton eller trettio. Det kommer inte en dag när jag kan andas ut och tänka att det är fixat, utan resten av mitt liv kommer jag att oroa mig för om de utvecklas rätt, mobbas i skolan, hittar kärlek, blir lyckliga. Jag kommer att sitta med ångest hemma när någon av dem är på dejt eller åker på skidresa. Den oro jag trodde skulle gå över efter några månader är en del av mitt liv nu och för all framtid. Utmaningen blir att lära mig leva med den, så den inte blir den överskuggande känslan i tillvaron.
Så jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag fejkade min trygga papparöst och svarade med ett avväpnande skratt:
- "Oroa dig inte, vännen. Du behöver inte tänka på att skydda din lillasyster. Jag tar hand om det och skyddar henne. Och jag skyddar dig med. Alltid. Oavsett vad som händer lovar jag att skydda dig och din syster. Så är det bara. Alltid."
Något sån't. Jag minns inte exakt vad jag svarade. Jag tror jag pratade på och försökte förmedla stort och massivt faderligt lugn, den där Beppe Wolgerstryggheten när han satt i sin pyjamas och pratade med dockorna för decennier sedan.
Jag smekte lillkillens hår och pussade hans varma panna. Sen sade jag godnatt igen. Utan brådska, och med eftertryck på varje mening.
- "sov gott"
*paus*
- "du är min favoritkille"
*paus*
- "vi ses i morgon"
*paus*
- "pappa älskar dig"
Sen gick jag nerför trappan med en klump i bröstet och kände mig som den allra minsta och allra osäkraste människan i världen.
12 juni 2008
Shit, yeah.
Saxat från vår vardag:
Lillkillen 2,5 år: "Mamma. Har jag blöja på mig?"
Min kärlek: "Nej. Det har du inte."
Lillkillen 2,5 år:" "Då har jag bajsat i mina kalsonger."
Lillkillen 2,5 år: "Mamma. Har jag blöja på mig?"
Min kärlek: "Nej. Det har du inte."
Lillkillen 2,5 år:" "Då har jag bajsat i mina kalsonger."
06 juni 2008
Zlatan tolkade
Jag har jobbat en vecka i Bosnien.
Zlatan tolkade åt mig i Sarajevo.
En liten vända till Banja Luca, men framför allt arbete i Sarajevo.
Uppdraget gick bra, det blir mer jobb där framöver.
Men stundens känsla är att det snart är midnatt. Taxin lämpade av mig vid 20.30 här hemma. Lillkillen och lilltjejen var fortfarande uppe och stimmade.
Lillkillen sprang fram till mig, bara i blöjan, och gav mig en jättekram. Sen tog han min hand, drog bort mig till soffan och bad mig sitta med honom lite.
Jag satt där en stund, han bläddrade i en Bamsetidning och berättade handlingen när jag gungade lilltjejen tills hon kräkte välling på mina byxor.
Sen kröp han upp i min famn, och jag kände hur han var lite svettig i den lilla nacken. Jag brukar alltid säga att han är min favoritkille.
Så pussade han mig på pannan, så där valpigt som bara en två och ett halvåring kan, och sa:
- Du är inte på tjänsteresa längre. Jag älskar dig. Jag är din favoritkille.
Nu sitter jag och jobbar "kvällspasset" som egenföretagare, dvs ordnar med papprena att lämna till redovisningsMonica i morgon. Administration är det jag gör efter att de andra har somnat.
Och jag älskar det. För jag vet vad jag har att jobba hårt för.
En underbar fru.
En underbar liten dotter som kräks på mig.
En underbar liten son som pussar på min panna och berättar att han älskar mig.
Hur blev jag den lyckligaste mannen i världen?
Zlatan tolkade åt mig i Sarajevo.
En liten vända till Banja Luca, men framför allt arbete i Sarajevo.
Uppdraget gick bra, det blir mer jobb där framöver.
Men stundens känsla är att det snart är midnatt. Taxin lämpade av mig vid 20.30 här hemma. Lillkillen och lilltjejen var fortfarande uppe och stimmade.
Lillkillen sprang fram till mig, bara i blöjan, och gav mig en jättekram. Sen tog han min hand, drog bort mig till soffan och bad mig sitta med honom lite.
Jag satt där en stund, han bläddrade i en Bamsetidning och berättade handlingen när jag gungade lilltjejen tills hon kräkte välling på mina byxor.
Sen kröp han upp i min famn, och jag kände hur han var lite svettig i den lilla nacken. Jag brukar alltid säga att han är min favoritkille.
Så pussade han mig på pannan, så där valpigt som bara en två och ett halvåring kan, och sa:
- Du är inte på tjänsteresa längre. Jag älskar dig. Jag är din favoritkille.
Nu sitter jag och jobbar "kvällspasset" som egenföretagare, dvs ordnar med papprena att lämna till redovisningsMonica i morgon. Administration är det jag gör efter att de andra har somnat.
Och jag älskar det. För jag vet vad jag har att jobba hårt för.
En underbar fru.
En underbar liten dotter som kräks på mig.
En underbar liten son som pussar på min panna och berättar att han älskar mig.
Hur blev jag den lyckligaste mannen i världen?
25 april 2008
gott och blandat
Men vaffan.
I dessa dagar är jag på apoteket 2-3 gånger i veckan och stödköper till ungarna.
Idag skulle jag bara ha några nezeril för pyttesmåbarn, småbarn samt vuxna. Och någon liten ögondroppe.
402 spänn.
Har för mig att det gick på 700 när jag var där i panik i helgen.
Men vaffan - jacka pengasugen rätt i venen då! Håll inte på och dutt-åderlåt mig steg för steg. Var lite mer öppna med verkligheten och skicka ett brev från Apoteket AB till alla barnfamiljer:
"Hej,
För info: Vi kommer att dra 6.000:- från ditt konto i början av varje månad.
Sen kommer vi att göra en överslagsräkning den 15:e för att se hur mycket du behöver skjuta till just denna månad (tumregel: vanlig månad 2-3.000:-, förkylningsmånad 3-6.000:-).
Mest så du vet.
Mvh,
/Apoteket."
I dessa dagar är jag på apoteket 2-3 gånger i veckan och stödköper till ungarna.
Idag skulle jag bara ha några nezeril för pyttesmåbarn, småbarn samt vuxna. Och någon liten ögondroppe.
402 spänn.
Har för mig att det gick på 700 när jag var där i panik i helgen.
Men vaffan - jacka pengasugen rätt i venen då! Håll inte på och dutt-åderlåt mig steg för steg. Var lite mer öppna med verkligheten och skicka ett brev från Apoteket AB till alla barnfamiljer:
"Hej,
För info: Vi kommer att dra 6.000:- från ditt konto i början av varje månad.
Sen kommer vi att göra en överslagsräkning den 15:e för att se hur mycket du behöver skjuta till just denna månad (tumregel: vanlig månad 2-3.000:-, förkylningsmånad 3-6.000:-).
Mest så du vet.
Mvh,
/Apoteket."
Kaffekriget i Malmö
Fan.
Jag har nyligen börjat hämta kaffe på Lilla Kafferosteriet i Malmö på vägen till mitt kontor på Gustav Adolfs torg.
Kruxet är att jag innan brukade hämta mitt kaffe på Nesta.
Nu hämtar jag på Lilla Kafferosteriet, och går sedan med take away-muggen precis förbi Nesta. Ägaren står alltid och gör latte vid den stora maskinen som står i det stora skyltfönstret, så han tittar nästan jämt rakt ut och ser mig.
Första gången nickade jag glatt - jag har varit stammis på Nesta länge - och kom sedan på att jag hade konkurrentmuggen i handen. Så jag höll upp muggen och lyfte lite på axlarna i en gest jag hoppades skulle förmedla "ah - den här lilla slatten? jag var bara lite nyfiken."
Dagen efter gick jag förbi på andra sidan gågatan, så det skulle vara 10-15 meter till Nestas skyltfönster.
Han såg mig ändå, och då fick jag plötsligt skuldkänslor - tänk om han trodde att jag smög mot den motsatta husväggen för att han inte skulle se mig med Lilla Kafferosteriets mugg (ok, så var det ju också, men jag vill ju inte att han skall tro det!).
Sen var det ett par morgnar när jag gick hastigt förbi och undvek att titta mot Nestafönstret. Om han såg mig så såg han i alla fall inte att jag också såg honom se mig, och då känns det inte fullt så illa som att bli ertappad med konkurrentmuggen.
Jag vet inte om jag borde ta upp detta med honom. Det känns som om jag borde förklara mig, be om ursäkt eller något. Kanske skaka hand och säga "Det är inte du, det är jag. Du gör skitgott kaffe, och vem som helst skulle vara överlycklig att få dricka det."
Risken är att han då skulle konfrontera mig:
- "Du. Jag har nog sett dig komma svassande här utanför med de där räfflade muggarna."
- "Räfflade muggar? Jag har inget minne av att..."
- "Säg som det är! Du har hittat ett annat morgonkaffe!"
Säg inte att det bara handlar om en kopp kaffe. Jag tar mitt morgonkaffe på makabert stort allvar. Om jag får sämre kaffe presterar jag sämre. Nesta ökade min kontorseffektivitet när de öppnade portarna. Solde var nära att matcha dem ett tag, men Nesta vann på ren uthållighet och konsekvent fasthet i skummet.
Men på Lilla Kafferosteriet är det en annan femma. På ytan är de glada och uppsluppna, en oinsatt kan nog luras att tro att det är ett vanligt café med lite större kaffesortiment. Men skrapar man på ytan så kan de sin skit. Jag har testat dem. De förstår att min förmiddag på kontoret blir ett snäpp vassare om jag smuttar på kaffet på vägen dit och tänker "oj! wow!" istället för "ok, då. det är koffein".
Jag kan säga exakt vad som är avgörande.
Bryggkaffet och kunskapen.
Alla trendiga koffeinmånglare idag baserar sin framgång på saker som säger "brwwwwww" och "pchhhhhhhht" (espressokompressor och mjölkskummare). Tävlingen - som vunnits av Nesta - har handlat om fastast skum och snyggast blommönster i detsamma. Frågar man efter "vanligt kaffe" så får man antingen en lååååååång espresso som smakar blaskigt, eller något generiskt sump som stått och dragit i en timme i en tvåhundrakronorsbryggare från Elgiganten.
På Lilla Kafferosteriet (detta börjar låta som ett sponsrat inlägg, men för mig handlar det om att lyfta fram vad som är bra entreprenörskap) står fyra proffsbryggare på rad, och det bryggda kaffet är minst lika viktigt som det pressade eller espressade. Det finns vid varje givet tillfälle minst 2-3 olika sorters bryggt kaffe, och det är färskrostat, färskmalet och färskbryggt. Du hittar inte ett café med samma fokus i Sverige. Jag har stött på några stycken i Costa Rica och Guatemala, men ingen annanstans. Marknadsförare kallar detta en USP - unique selling point. Sannolikheten att någon Malmöit tar sig till Guatemala för att få sitt morgonkaffe är låg.
Den andra punkten är kunskap. Vid ett tillfälle ville jag ha en sorts bryggkaffe, men tjejen bakom disken föreslog ett annat. "Bättre om du skall ha mjölk, det är lite kraftigare i smaken.". Vid ett annat tillfälle skulle jag ha presskaffe, och hon tipsade om en viss böna som hade en ton av blåbär.
Fråga den förvirrade tonåringen bakom kassan på Espressohouse vilken böna han/hon rekommenderar idag. Jag har gjort det några gånger, och fått svar som pendlar mellan "Jag jobbar bara här på helgerna" och "Det är denna, det är en .... vänta skall jag kolla på påsen... det står arabica här".
Kunskapen är en annan USP. Andra ställen har en eller högst två som Kan och Bryr sig om kaffe. Jag kan ha fel, men jag får känslan av att frågorna "Brinner du för kaffe?" och "Tycker du kaffe är kul?" är en del av anställningsintervjun på Lilla Kafferosteriet.
Se Lilla Kafferosteriet som ett exempel på både gott entreprenörskap och gott kaffe.
Riktigt gott kaffe.
Jag har nyligen börjat hämta kaffe på Lilla Kafferosteriet i Malmö på vägen till mitt kontor på Gustav Adolfs torg.
Kruxet är att jag innan brukade hämta mitt kaffe på Nesta.
Nu hämtar jag på Lilla Kafferosteriet, och går sedan med take away-muggen precis förbi Nesta. Ägaren står alltid och gör latte vid den stora maskinen som står i det stora skyltfönstret, så han tittar nästan jämt rakt ut och ser mig.
Första gången nickade jag glatt - jag har varit stammis på Nesta länge - och kom sedan på att jag hade konkurrentmuggen i handen. Så jag höll upp muggen och lyfte lite på axlarna i en gest jag hoppades skulle förmedla "ah - den här lilla slatten? jag var bara lite nyfiken."
Dagen efter gick jag förbi på andra sidan gågatan, så det skulle vara 10-15 meter till Nestas skyltfönster.
Han såg mig ändå, och då fick jag plötsligt skuldkänslor - tänk om han trodde att jag smög mot den motsatta husväggen för att han inte skulle se mig med Lilla Kafferosteriets mugg (ok, så var det ju också, men jag vill ju inte att han skall tro det!).
Sen var det ett par morgnar när jag gick hastigt förbi och undvek att titta mot Nestafönstret. Om han såg mig så såg han i alla fall inte att jag också såg honom se mig, och då känns det inte fullt så illa som att bli ertappad med konkurrentmuggen.
Jag vet inte om jag borde ta upp detta med honom. Det känns som om jag borde förklara mig, be om ursäkt eller något. Kanske skaka hand och säga "Det är inte du, det är jag. Du gör skitgott kaffe, och vem som helst skulle vara överlycklig att få dricka det."
Risken är att han då skulle konfrontera mig:
- "Du. Jag har nog sett dig komma svassande här utanför med de där räfflade muggarna."
- "Räfflade muggar? Jag har inget minne av att..."
- "Säg som det är! Du har hittat ett annat morgonkaffe!"
Säg inte att det bara handlar om en kopp kaffe. Jag tar mitt morgonkaffe på makabert stort allvar. Om jag får sämre kaffe presterar jag sämre. Nesta ökade min kontorseffektivitet när de öppnade portarna. Solde var nära att matcha dem ett tag, men Nesta vann på ren uthållighet och konsekvent fasthet i skummet.
Men på Lilla Kafferosteriet är det en annan femma. På ytan är de glada och uppsluppna, en oinsatt kan nog luras att tro att det är ett vanligt café med lite större kaffesortiment. Men skrapar man på ytan så kan de sin skit. Jag har testat dem. De förstår att min förmiddag på kontoret blir ett snäpp vassare om jag smuttar på kaffet på vägen dit och tänker "oj! wow!" istället för "ok, då. det är koffein".
Jag kan säga exakt vad som är avgörande.
Bryggkaffet och kunskapen.
Alla trendiga koffeinmånglare idag baserar sin framgång på saker som säger "brwwwwww" och "pchhhhhhhht" (espressokompressor och mjölkskummare). Tävlingen - som vunnits av Nesta - har handlat om fastast skum och snyggast blommönster i detsamma. Frågar man efter "vanligt kaffe" så får man antingen en lååååååång espresso som smakar blaskigt, eller något generiskt sump som stått och dragit i en timme i en tvåhundrakronorsbryggare från Elgiganten.
På Lilla Kafferosteriet (detta börjar låta som ett sponsrat inlägg, men för mig handlar det om att lyfta fram vad som är bra entreprenörskap) står fyra proffsbryggare på rad, och det bryggda kaffet är minst lika viktigt som det pressade eller espressade. Det finns vid varje givet tillfälle minst 2-3 olika sorters bryggt kaffe, och det är färskrostat, färskmalet och färskbryggt. Du hittar inte ett café med samma fokus i Sverige. Jag har stött på några stycken i Costa Rica och Guatemala, men ingen annanstans. Marknadsförare kallar detta en USP - unique selling point. Sannolikheten att någon Malmöit tar sig till Guatemala för att få sitt morgonkaffe är låg.
Den andra punkten är kunskap. Vid ett tillfälle ville jag ha en sorts bryggkaffe, men tjejen bakom disken föreslog ett annat. "Bättre om du skall ha mjölk, det är lite kraftigare i smaken.". Vid ett annat tillfälle skulle jag ha presskaffe, och hon tipsade om en viss böna som hade en ton av blåbär.
Fråga den förvirrade tonåringen bakom kassan på Espressohouse vilken böna han/hon rekommenderar idag. Jag har gjort det några gånger, och fått svar som pendlar mellan "Jag jobbar bara här på helgerna" och "Det är denna, det är en .... vänta skall jag kolla på påsen... det står arabica här".
Kunskapen är en annan USP. Andra ställen har en eller högst två som Kan och Bryr sig om kaffe. Jag kan ha fel, men jag får känslan av att frågorna "Brinner du för kaffe?" och "Tycker du kaffe är kul?" är en del av anställningsintervjun på Lilla Kafferosteriet.
Se Lilla Kafferosteriet som ett exempel på både gott entreprenörskap och gott kaffe.
Riktigt gott kaffe.
13 april 2008
Allt om Kina
Sitter i business class loungen på Shanghai Pudong International airport. Jag har tryckt i mig ett gäng ostmackor och en halv öl.
Den lokala ölen här heter Tsing Tao, något den gode Nils (som stod för allt legwork här i Shanghai och är en av de mest förnämligt nätverkade människorna i världen) förklarade står för This Shit Is No Good - Take Another One (Tsing Tao). Jag tyckte den var god.
Shanghai är märkligt. Jag brukar inte ändra åsikt om något. Gjorde det om socialdemokratin när jag läste nationalekonomi, gjorde det om dödsstraffet när jag läste sociologi. I övrigt brukar jag ha rätt på första försöket.
Men Shanghai är märkligt.
Efter fyra minuter hatade jag staden. Intensivt. Tänkte att Kina nog inte är min kopp te.
Efter tre dygn insåg jag att det kanske är här framtiden ligger. Det är kanske hela världens kopp te, vare sig vi känner oss riktigt bekväma med det.
Kina är märkligt.
Jag vill inte bojkotta OS. Varför skulle jag göra det? Jag bojkottar inte USA på något sätt fastän de är de enda som inte ratificerat Kyotoavtalet, älskar dödsstraffet, flagrant leker med människoliv när de för oljans skull angriper främmande makter under en slöja av "demokrati" (vilket är komiskt eftersom de är det land som snabbast går bakåt i individens rätt och demokrati, testa själv att få en godtycklig terroristmisstanke på dig i USA och försök sedan hävda dina mänskliga rättigheter på Guantanamobasen).
Jag hatar givetvis att Kina är en diktatur. Jag hatar övergreppen där lika väl som jag hatar dem i USA. Samtidigt vill jag inte att de skall göra samma misstag som ex. Sovjetunionen gjorde när man för snabbt gick från planekonomi till marknadsekonomi - det är faktiskt inte bara att säga åt en miljard människor att "voila! ta ansvar själva nu!".
Debatter som rasar om Kina känns udda. Det känns som om mängder av oinsatta människor vill rasa mot orättvisor, och det är så mycket lättare att rasa mot Kina än andra skeva diktaturer (jag räknar inte USA dit ännu, även om valdeltagandet är så lågt där att det nästan inte uppfyller kraven för en demokratisk process - and DON'T get me started när det handlar om att de få som röstat de senaste två gångerna valt demokrater men under grovt suspekta former ändå landat med en republikan i vita huset.)
Själv rasar jag mot att så många västländer tycks öka antalet fattiga så snabbt, samtidigt som medelklassen i Kina ökar ofattbart snabbt.
Syftet med resan till Shanghai har inte varit att sitta i ett konferensrum. Jag har under strukturerade former mött Kinaexperter, konstnärer, psykologer, fotografer, shippingfolk, flygbolagsfolk, IT-folk, mediachefer, dokumentärfilmare, vinimportörer, tolkar, lärare och suttit på besök hemma hos vanligt kinesiskt folk. Jag har varit på privatkliniker och statliga sjukhus, privatägda företag och statligt kontrollerade megaorganisationer. Jag har suttit på lyxkrog, slumkrog, gått på kopiemarknad, överdådsmarknad och vandrat förvirrad i parker där en kör stod och sjöng gamla sånger från kulturrevolutionen tio meter från en grupp som dansade pardans till Besa me mucho. Det har varit en märklig upplevelse, och jag tycker mig ha fattat att jag inte fattar mer än att Kina är ruskigt komplext och att internationella media rapporterar ganska underligt ensidigt från Kina.
Jag tycker inte att någon måste ändra åsikt om Kina. Men jag tycker vi bör förstå lite mer innan vi pekar finger för mycket utan att skärskåda vårt eget system.
Tycker jag.
Den lokala ölen här heter Tsing Tao, något den gode Nils (som stod för allt legwork här i Shanghai och är en av de mest förnämligt nätverkade människorna i världen) förklarade står för This Shit Is No Good - Take Another One (Tsing Tao). Jag tyckte den var god.
Shanghai är märkligt. Jag brukar inte ändra åsikt om något. Gjorde det om socialdemokratin när jag läste nationalekonomi, gjorde det om dödsstraffet när jag läste sociologi. I övrigt brukar jag ha rätt på första försöket.
Men Shanghai är märkligt.
Efter fyra minuter hatade jag staden. Intensivt. Tänkte att Kina nog inte är min kopp te.
Efter tre dygn insåg jag att det kanske är här framtiden ligger. Det är kanske hela världens kopp te, vare sig vi känner oss riktigt bekväma med det.
Kina är märkligt.
Jag vill inte bojkotta OS. Varför skulle jag göra det? Jag bojkottar inte USA på något sätt fastän de är de enda som inte ratificerat Kyotoavtalet, älskar dödsstraffet, flagrant leker med människoliv när de för oljans skull angriper främmande makter under en slöja av "demokrati" (vilket är komiskt eftersom de är det land som snabbast går bakåt i individens rätt och demokrati, testa själv att få en godtycklig terroristmisstanke på dig i USA och försök sedan hävda dina mänskliga rättigheter på Guantanamobasen).
Jag hatar givetvis att Kina är en diktatur. Jag hatar övergreppen där lika väl som jag hatar dem i USA. Samtidigt vill jag inte att de skall göra samma misstag som ex. Sovjetunionen gjorde när man för snabbt gick från planekonomi till marknadsekonomi - det är faktiskt inte bara att säga åt en miljard människor att "voila! ta ansvar själva nu!".
Debatter som rasar om Kina känns udda. Det känns som om mängder av oinsatta människor vill rasa mot orättvisor, och det är så mycket lättare att rasa mot Kina än andra skeva diktaturer (jag räknar inte USA dit ännu, även om valdeltagandet är så lågt där att det nästan inte uppfyller kraven för en demokratisk process - and DON'T get me started när det handlar om att de få som röstat de senaste två gångerna valt demokrater men under grovt suspekta former ändå landat med en republikan i vita huset.)
Själv rasar jag mot att så många västländer tycks öka antalet fattiga så snabbt, samtidigt som medelklassen i Kina ökar ofattbart snabbt.
Syftet med resan till Shanghai har inte varit att sitta i ett konferensrum. Jag har under strukturerade former mött Kinaexperter, konstnärer, psykologer, fotografer, shippingfolk, flygbolagsfolk, IT-folk, mediachefer, dokumentärfilmare, vinimportörer, tolkar, lärare och suttit på besök hemma hos vanligt kinesiskt folk. Jag har varit på privatkliniker och statliga sjukhus, privatägda företag och statligt kontrollerade megaorganisationer. Jag har suttit på lyxkrog, slumkrog, gått på kopiemarknad, överdådsmarknad och vandrat förvirrad i parker där en kör stod och sjöng gamla sånger från kulturrevolutionen tio meter från en grupp som dansade pardans till Besa me mucho. Det har varit en märklig upplevelse, och jag tycker mig ha fattat att jag inte fattar mer än att Kina är ruskigt komplext och att internationella media rapporterar ganska underligt ensidigt från Kina.
Jag tycker inte att någon måste ändra åsikt om Kina. Men jag tycker vi bör förstå lite mer innan vi pekar finger för mycket utan att skärskåda vårt eget system.
Tycker jag.
08 april 2008
Sleepless in Shanghai
Ok. Det tog några nätter, men nu ligger jag sömnlös igen.
Klockan är snart 01.00, men jag känner mig utmattad och klarvaken så där som jag brukar göra när jag ligger och grubblar bort natten.
Normalt brukar det vara andra natten, eller någon av de sista nätterna. Men här i Kina är det tydligen mitt i veckan.
Fan. Även med mina sömnlösa nätter måste Kina lite demonstrativt vara besvärligt.
Men Shanghai är ok. Kina är ok. Min bild av Kina och Kineserna har fått en tung omrevidering. Jag har ätit middag med ett gäng chefer och en kinesisk psykolog.
Han var kul. Men bästa nytillskottet i sällskapet var faktiskt tjommen från IKEA som satt tvärs över bordet. Inte så att han är ny, men jag lärde känna honom mer ikväll än tidigare.
Jag skall sova nu.
Eller åtminstone ligga i sängen och räkna riskorn på ett imaginärt fält.
I Afrika har vi utländska konsulter ett uttryck som är "Africa wins", som handlar om att alla planer går åt skogen eftersom Afrika ändå ändrar på saker så det blir annorlunda i sluttampen.
Här i Kina har jag idag fått lära mig motsvarande uttryck för det här stället:
Only in China.
Tidigare idag besökte vi ett ultramodernt privatsjukhus. Onkologimottagningen hade en reception som - swear to God - lika gärna kunde varit den coolaste design-nattklubben i Soho. Allt som fattades var en DJ och någon som serverade drinkar. Böljande soffor i vitt skinn, frostade glaskuber till bord med något slags växter inuti, 1500-litersakvarier som hängde i taket och väggar som böljade i takt med sofforna.
All utrustning var senaste modellen, svenska läkare skulle fallit på knä och snyftande bett att få låna för att få leka med bara en liten stund.
Sen gick vi över en inomhusbro över till det intilliggande huset.
Det var också ett sjukhus.
Det var ett statligt sjukhus.
Det luktade intorkad urin.
Belysningen var kal. Rummen kala, ostädade.
I ett undersökningsrum låg några blodiga bomullstussar kvar på ett bord. Ett trasigt gipsavtryck av en tandrad låg också där.
binärt
från plus till minus
ying och yang
only in China
Klockan är snart 01.00, men jag känner mig utmattad och klarvaken så där som jag brukar göra när jag ligger och grubblar bort natten.
Normalt brukar det vara andra natten, eller någon av de sista nätterna. Men här i Kina är det tydligen mitt i veckan.
Fan. Även med mina sömnlösa nätter måste Kina lite demonstrativt vara besvärligt.
Men Shanghai är ok. Kina är ok. Min bild av Kina och Kineserna har fått en tung omrevidering. Jag har ätit middag med ett gäng chefer och en kinesisk psykolog.
Han var kul. Men bästa nytillskottet i sällskapet var faktiskt tjommen från IKEA som satt tvärs över bordet. Inte så att han är ny, men jag lärde känna honom mer ikväll än tidigare.
Jag skall sova nu.
Eller åtminstone ligga i sängen och räkna riskorn på ett imaginärt fält.
I Afrika har vi utländska konsulter ett uttryck som är "Africa wins", som handlar om att alla planer går åt skogen eftersom Afrika ändå ändrar på saker så det blir annorlunda i sluttampen.
Här i Kina har jag idag fått lära mig motsvarande uttryck för det här stället:
Only in China.
Tidigare idag besökte vi ett ultramodernt privatsjukhus. Onkologimottagningen hade en reception som - swear to God - lika gärna kunde varit den coolaste design-nattklubben i Soho. Allt som fattades var en DJ och någon som serverade drinkar. Böljande soffor i vitt skinn, frostade glaskuber till bord med något slags växter inuti, 1500-litersakvarier som hängde i taket och väggar som böljade i takt med sofforna.
All utrustning var senaste modellen, svenska läkare skulle fallit på knä och snyftande bett att få låna för att få leka med bara en liten stund.
Sen gick vi över en inomhusbro över till det intilliggande huset.
Det var också ett sjukhus.
Det var ett statligt sjukhus.
Det luktade intorkad urin.
Belysningen var kal. Rummen kala, ostädade.
I ett undersökningsrum låg några blodiga bomullstussar kvar på ett bord. Ett trasigt gipsavtryck av en tandrad låg också där.
binärt
från plus till minus
ying och yang
only in China
04 april 2008
En route till Kina
Lillkillen hostade hela natten. Lilltjejen hostade hela natten. Rester av ågon förkylning som inte ger efter.
Gick inte att sova. Sen upp tidigt, som vanligt. Lillkillen är inne i en ny fas av tidiga morgnar. Om klockan inte står på 4-nånting eller 5-nånting så gör jag en virtuell high five med mig själv.
Jag fylls av ett stort vemod dagarna innan jag lämnar familjen för en långresa. De sista timmarna är nästan outhärdliga.
Hela familjen åkte för att lämna lillkilllen på dagis. När min kärlek skulle gå iväg med honom stannade jag kvar i bilen med lilltjejen. Vi säger inte att jag skall iväg förrän det är dags, så när han gick ur bilen sade jag att jag skulle iväg på tjänsteresa och kommer tillbaka om ett par dagar. Jag använde min klämkäcka röst och försökte låta som om det var ett spännande äventyr på gång. Han log och vinkade hejhej och följde efter min kärlek på grusgången till dagiset.
Sen stängdes bildörren, och jag kände ett slag av vemod som fick mig att kippa efter andan. Jag har den perfekta familjen, och måste lämna dem gång på gång för att sköta mitt jobb.
Nu till Kina. Det här skriver jag på planet från Amsterdam till Shanghai. Jag skall vara där tio dagar. När ni läser detta betyder det att jag kopplat upp mig från hotellrummet.
Å ena sidan är jag glad att jag får förtroendet att arbeta här av mina uppdragsgivare. Jag tycker det är spännande, och är glad över att jag kan skicka fakturor så mitt företag mår bra.
Å andra sidan är jag bara jag.
Och jag längtar hem.
Gick inte att sova. Sen upp tidigt, som vanligt. Lillkillen är inne i en ny fas av tidiga morgnar. Om klockan inte står på 4-nånting eller 5-nånting så gör jag en virtuell high five med mig själv.
Jag fylls av ett stort vemod dagarna innan jag lämnar familjen för en långresa. De sista timmarna är nästan outhärdliga.
Hela familjen åkte för att lämna lillkilllen på dagis. När min kärlek skulle gå iväg med honom stannade jag kvar i bilen med lilltjejen. Vi säger inte att jag skall iväg förrän det är dags, så när han gick ur bilen sade jag att jag skulle iväg på tjänsteresa och kommer tillbaka om ett par dagar. Jag använde min klämkäcka röst och försökte låta som om det var ett spännande äventyr på gång. Han log och vinkade hejhej och följde efter min kärlek på grusgången till dagiset.
Sen stängdes bildörren, och jag kände ett slag av vemod som fick mig att kippa efter andan. Jag har den perfekta familjen, och måste lämna dem gång på gång för att sköta mitt jobb.
Nu till Kina. Det här skriver jag på planet från Amsterdam till Shanghai. Jag skall vara där tio dagar. När ni läser detta betyder det att jag kopplat upp mig från hotellrummet.
Å ena sidan är jag glad att jag får förtroendet att arbeta här av mina uppdragsgivare. Jag tycker det är spännande, och är glad över att jag kan skicka fakturor så mitt företag mår bra.
Å andra sidan är jag bara jag.
Och jag längtar hem.
20 mars 2008
jammin' in the streets
Tog bussen till kontoret idag.
På vägen passerade vi en gammal tant som satt på en bänk vid Kronprinsen. Det tog kanske 10-15 sekunder för bussen att passera henne i den långsamma bilkön.
Hon satt lite framåtlutad med ena handen på sin käpp.
Och jammade. Steppade med ena foten och gungade med överkroppen och nickade i takt till ett groovy beat. Jag sken upp inombords. Vilken krutgumma!
Precis när vi passerade henne, när hon bara var ett par meter ifrån mig där jag satt i bussen, så insåg jag plötsligt. Hon diggade inte. Hon hade antagligen Parkinsons sjukdom.
I fem minuter satt jag med en obehagskänsla i kroppen.
Men nu - efter ett par timmar - minns jag bara krutgumman. Som jammade till sin tysta musik.
På vägen passerade vi en gammal tant som satt på en bänk vid Kronprinsen. Det tog kanske 10-15 sekunder för bussen att passera henne i den långsamma bilkön.
Hon satt lite framåtlutad med ena handen på sin käpp.
Och jammade. Steppade med ena foten och gungade med överkroppen och nickade i takt till ett groovy beat. Jag sken upp inombords. Vilken krutgumma!
Precis när vi passerade henne, när hon bara var ett par meter ifrån mig där jag satt i bussen, så insåg jag plötsligt. Hon diggade inte. Hon hade antagligen Parkinsons sjukdom.
I fem minuter satt jag med en obehagskänsla i kroppen.
Men nu - efter ett par timmar - minns jag bara krutgumman. Som jammade till sin tysta musik.
18 mars 2008
"Pappa är hemma"
Det finns många underbara saker i livet.
Men frågan är om inte min absoluta favoritsak alla kategorier är att kunna gå in till lillkillen när han vaknar av en mardröm mitt i natten, och kunna säga: "Shhh... Det var bara en dröm, på låtsas. Sov vidare. Pappa är hemma."
Men frågan är om inte min absoluta favoritsak alla kategorier är att kunna gå in till lillkillen när han vaknar av en mardröm mitt i natten, och kunna säga: "Shhh... Det var bara en dröm, på låtsas. Sov vidare. Pappa är hemma."
13 mars 2008
Sleepless in Dar es Salaam
Kvart i två på natten här. Luftkonditioneringen är paj, 33 grader i rummet.
Rastlös, orolig.
Jag insåg för några månader sedan att jag har uppnått allt jag drömt om. Varje dröm om lycka, äventyr, upplevelser, familj, kärlek, pengar och prylar. Någon miljardär vid 20 blev jag inte, men den bild jag skapade när jag var 22-23 av vart jag ville nå och vad jag ville göra - det blev verklighet.
Jag är ofattbart tacksam, men en reflektion har dykt upp i mitt huvud.
Någonstans på vägen ersattes min längtan efter att uppnå mina drömmar av en växande oro för att förlora dem när de nu uppnåtts.
När hände det här? När blev drömmar och längtan som drev mig framåt ersatta av rädsla för att förlora den tillvaro jag så innerligt älskar och njuter av?
What's up with that?!
Jag längtar hem till min kärlek och våra barn. Det här resandet är inte hälsosamt när man är sentimental som jag och har alldeles för mycket Imogen Heap i iTunesbiblioteket. Folk som lyssnar på jojkmusik eller rockabilly sitter inte och tycker synd om sig själv på affärshotell i östra Afrika. Nix.
Borde kanske ladda ner lite Schlager.
Eller hugga mig i vänsterarmen med en gaffel. Samma känsla.
Rastlös, orolig.
Jag insåg för några månader sedan att jag har uppnått allt jag drömt om. Varje dröm om lycka, äventyr, upplevelser, familj, kärlek, pengar och prylar. Någon miljardär vid 20 blev jag inte, men den bild jag skapade när jag var 22-23 av vart jag ville nå och vad jag ville göra - det blev verklighet.
Jag är ofattbart tacksam, men en reflektion har dykt upp i mitt huvud.
Någonstans på vägen ersattes min längtan efter att uppnå mina drömmar av en växande oro för att förlora dem när de nu uppnåtts.
När hände det här? När blev drömmar och längtan som drev mig framåt ersatta av rädsla för att förlora den tillvaro jag så innerligt älskar och njuter av?
What's up with that?!
Jag längtar hem till min kärlek och våra barn. Det här resandet är inte hälsosamt när man är sentimental som jag och har alldeles för mycket Imogen Heap i iTunesbiblioteket. Folk som lyssnar på jojkmusik eller rockabilly sitter inte och tycker synd om sig själv på affärshotell i östra Afrika. Nix.
Borde kanske ladda ner lite Schlager.
Eller hugga mig i vänsterarmen med en gaffel. Samma känsla.
05 mars 2008
Kollekolle
Jag är i Danmark på workshop, sedan i måndags.
Jag kan inte sova.
Stället heter kollekolle.
Det lät fånigt även när jag var pigg.
Jag kan inte sova.
Stället heter kollekolle.
Det lät fånigt även när jag var pigg.
27 februari 2008
Barnakuten
För tre timmar sedan började lilltjejen skrika. Hon är fyra månader gammal.
Lillkillen hade mjölkallergi, så vi hörde honom ofta skrika det första halvåret innan vi fick reda på att det var mjölken. Som kolik, ungefär.
Men lilltjejen har aldrig haft ont. Förrän ikväll.
Hon skrek och det var inte gnällskrik. Det syntes i hennes ögon när hon tittade rakt i mina ögon. Oro, förvirring - hon fattar inte varför det gör ont, smärta är något nytt i hennes värld.
Och hon skrek. Det syntes på henne att det blev lite bättre, hon slappnade av lite - och sedan kom smärtan tillbaka. Värre för varje våg. Det var i hennes mage det satt, tror vi. Kramper. Gång på gång.
Hon skrek. Grät av smärta. Dessa fyra månader gamla ögon som tittade så skräckslaget på mig när jag försökte trösta henne.
Vi väckte lillkillen och klädde på honon. Satte honom i bilen, larmade huset och körde iväg hela familjen till barnakuten.
Sen gick det över. Gradvis. Och när vi kom fram så vände vi och körde hem.
Vad det var? Ingen aning. Rester av en förkylning förra veckan, kombinerat med smakportion, otur, whatever...
Jag hann tänka ett antal olika utfall. Det är mitt personliga ok att bära, jag tänker alltid i scenarios. Från de positiva där det gick över och vi vände hem, till de horribla där en läkare med bekymrad min inleder med att säga "det finns inget enkelt sätt att säga detta..."
Föräldraskap handlar inte alltid om att veta något till 100%, utan att stå med ena foten i bilen och tänka att vi måste göra något men har inte en aning om vad.
Och att vara rädd.
Det där är inget man förvarnas om. Rädslan och skräcken.
Sen jag blev förälder har jag ständigt varit rädd. Oro för barnen är en konstant känsla. Jag hade ingen aning om hur rädd jag skulle vara.
Alltid.
Alltid.
Hela tiden.
Oro för att någon av dem skall drabbas av en obotlig sjukdom, eller klämma handen i dörren, eller trilla med tänderna före i asfalten, eller halka i trappan, eller bli kidnappad, eller knuffad, mobbad...
Ingen berättar för en hur rädd man alltid kommer att vara, när man berättar att man skall bli far.
Så är det.
Folk berättar skräckhistorier om förlossningen, men ingen berättar om den ständiga rädslan. Den tär och konsumerar en.
Nu sover lillkillen i sin säng igen.
Lilltjejen sover i vår dubbelsäng, bredvid min kärlek.
Själv sitter jag nere på bottenvåningen i mitt arbetsrum, med en stor whiskey på skrivbordet.
Jag har andats ut.
Jag har skickat ett par jobbmail.
Gråtit en skvätt av lättnad.
Och varit uppe tre gånger och lyssnat utanför lillkillens rum, och utanför vårt sovrum.
Det där med tysta andetag, kan vara magiskt ibland.
Jag känner mig lyckligt lottad.
Lillkillen hade mjölkallergi, så vi hörde honom ofta skrika det första halvåret innan vi fick reda på att det var mjölken. Som kolik, ungefär.
Men lilltjejen har aldrig haft ont. Förrän ikväll.
Hon skrek och det var inte gnällskrik. Det syntes i hennes ögon när hon tittade rakt i mina ögon. Oro, förvirring - hon fattar inte varför det gör ont, smärta är något nytt i hennes värld.
Och hon skrek. Det syntes på henne att det blev lite bättre, hon slappnade av lite - och sedan kom smärtan tillbaka. Värre för varje våg. Det var i hennes mage det satt, tror vi. Kramper. Gång på gång.
Hon skrek. Grät av smärta. Dessa fyra månader gamla ögon som tittade så skräckslaget på mig när jag försökte trösta henne.
Vi väckte lillkillen och klädde på honon. Satte honom i bilen, larmade huset och körde iväg hela familjen till barnakuten.
Sen gick det över. Gradvis. Och när vi kom fram så vände vi och körde hem.
Vad det var? Ingen aning. Rester av en förkylning förra veckan, kombinerat med smakportion, otur, whatever...
Jag hann tänka ett antal olika utfall. Det är mitt personliga ok att bära, jag tänker alltid i scenarios. Från de positiva där det gick över och vi vände hem, till de horribla där en läkare med bekymrad min inleder med att säga "det finns inget enkelt sätt att säga detta..."
Föräldraskap handlar inte alltid om att veta något till 100%, utan att stå med ena foten i bilen och tänka att vi måste göra något men har inte en aning om vad.
Och att vara rädd.
Det där är inget man förvarnas om. Rädslan och skräcken.
Sen jag blev förälder har jag ständigt varit rädd. Oro för barnen är en konstant känsla. Jag hade ingen aning om hur rädd jag skulle vara.
Alltid.
Alltid.
Hela tiden.
Oro för att någon av dem skall drabbas av en obotlig sjukdom, eller klämma handen i dörren, eller trilla med tänderna före i asfalten, eller halka i trappan, eller bli kidnappad, eller knuffad, mobbad...
Ingen berättar för en hur rädd man alltid kommer att vara, när man berättar att man skall bli far.
Så är det.
Folk berättar skräckhistorier om förlossningen, men ingen berättar om den ständiga rädslan. Den tär och konsumerar en.
Nu sover lillkillen i sin säng igen.
Lilltjejen sover i vår dubbelsäng, bredvid min kärlek.
Själv sitter jag nere på bottenvåningen i mitt arbetsrum, med en stor whiskey på skrivbordet.
Jag har andats ut.
Jag har skickat ett par jobbmail.
Gråtit en skvätt av lättnad.
Och varit uppe tre gånger och lyssnat utanför lillkillens rum, och utanför vårt sovrum.
Det där med tysta andetag, kan vara magiskt ibland.
Jag känner mig lyckligt lottad.
22 februari 2008
simplicity
19 februari 2008
lång jävla blogg
Jag gillar att skriva.
Tydligen har jag skrivit 368 A4-sidor text på konsultpappans blogg sedan starten för 1,5 år sedan.
Stackars er.
Tydligen har jag skrivit 368 A4-sidor text på konsultpappans blogg sedan starten för 1,5 år sedan.
Stackars er.
18 februari 2008
Spritpappan
Vi bor i ett nybyggt funkishus med stora glaspartier som ger ganska fritt blås vad gäller insyn i kök och vardagsrum. Mest för att förstå kontexten.
För att förstå kontexten än bättre har mitt liv som managementkonsult släpat runt mig i världen, så jag har jobbat med ryssar tillräckligt länge för att kunna svepa en stor vodka utan att röra en min eller grimasera det minsta. Det må bränna och smaka starkt, men jag kan fejka att det är vatten. Det samma gäller extremt starkt kryddad mat - jag kan spela oberörd.
Däremot har jag en sk "surtunga". Om jag smakar något som är det minsta surt så skrumpnar mitt ansikte ihop till ett obehagligt smärtfyllt russin.
Nog om kontexten. Ni vet vad ni behöver veta nu.
När min kärlek var och gympade/aerobiscerade för ett par timmar sedan stod jag i vårt kök, med lilltjejen på min mage i vår BabyBjörn Active-sele. Lillkillen stod på en köksstol så han hade bra access till diskbänk. Vi brukar stå så när vi lagar mat, vi stod så tidigare i eftermiddags och gjorde tacos med alla tillbehör. Jag med mitt stora Bastienförkläde, han med sitt lilla designerförkläde inköpt i svårt trendig butik på söder i Stockholm.
Nu skulle vi göra saft.
Vi brukar göra saft, lillkillen och jag. Limesaft. Det går åt en lime och två matskedar druvsocker till en liter. Vi har en ofattbart komplicerad rutin som bland annat innehåller moment av pre-crushing av lime, delning av lime i exakt 16 små bitar, mängder av små imaginära fordon för att transportera varje enskild klyfta från skärbrädan (lyftkranar och dumpers) till tillbringaren där de krossas (av en sk. "krossare"), återtransport av krossad klyfta med dumper till diskhon där de föses ner av olika stora bulldozers.
Det kan ta timmar.
Nåväl. Denna gång låg en citron och skräpade på diskbänken efter tacomiddagen, så lillkillen föreslog att även den skulle ritualstyckas och göras till saft. Så vi ägnade en kvart åt detta också.
Sen i med socker, rör runt och servera.
Till saken är att vi alltid provsmakar i små snapsglas (lite högtidligt och perfekt storlek för honom). Så gjorde vi även denna gång.
Jag var inte beredd på citronen. Saften var inte söt denna gång, citronen fuckade upp receptet, så blandningen var mycket sur.
Vi skålade i våra små snapsglas och svepte saften med ett Hamiltonskt knyck på nacken. Jag ryckte till och grimaserade, det kan ha varit väsande inblandat.
Lilltjejen skrattade i selen på min mage. Lillkillen skrattade överlyckligt och bubblade fram: "Smaka en gång till pappa!".
Det gjorde ont i kinderna på mig efter surattacken, men två skrattande barn är något du gör vad som helst för att uppleva. Om de skrattat pärlande och genuint av att jag råkade knipsa av en fingertopp skulle jag nog offrat några fingrar på det.
Hur som helst. Vi upprepade proceduren ett femtontal gånger under en kvart. Kidsen älskade det. Lillkillen ville inte ha mer, men han skrattade sitt härliga skratt gång på gång. "Smaka en gång till pappa!"
Sen slog det mig hur det måste se ut. Kom ihåg kontexten. Ljust kök, mörkt ute, stilla villakvarter.
Stora panoramafönster.
Titta. Där står en pappa med lilla dottern i sele på magen och lilla grabben på köksstolen vid diskbänken. Så sött, så omtänksamt. Vilken underbar bild, jämställd och harmonisk. Familjelycka. Carl Larsson - kom hit med stativet!
Vänta... vad gör de? Står.... Står pappan och rycker snapsar i rasande takt? Han har gjort det till en lek, där barnen ovetande tror att det är något skoj när han står där och super sig redlös. Barnen skrattar, och pappan river snaps efter snaps och grimaserar sammanbitet innan han med ett stort, fånigt, berusat leende växlar några ord med barnen och sen häller upp ännu en snaps.
Undrar hur många av våra grannar som nu strök oss från "trevligt par"-listan och satte upp oss på "ha lite koll på"-listan.
För att förstå kontexten än bättre har mitt liv som managementkonsult släpat runt mig i världen, så jag har jobbat med ryssar tillräckligt länge för att kunna svepa en stor vodka utan att röra en min eller grimasera det minsta. Det må bränna och smaka starkt, men jag kan fejka att det är vatten. Det samma gäller extremt starkt kryddad mat - jag kan spela oberörd.
Däremot har jag en sk "surtunga". Om jag smakar något som är det minsta surt så skrumpnar mitt ansikte ihop till ett obehagligt smärtfyllt russin.
Nog om kontexten. Ni vet vad ni behöver veta nu.
När min kärlek var och gympade/aerobiscerade för ett par timmar sedan stod jag i vårt kök, med lilltjejen på min mage i vår BabyBjörn Active-sele. Lillkillen stod på en köksstol så han hade bra access till diskbänk. Vi brukar stå så när vi lagar mat, vi stod så tidigare i eftermiddags och gjorde tacos med alla tillbehör. Jag med mitt stora Bastienförkläde, han med sitt lilla designerförkläde inköpt i svårt trendig butik på söder i Stockholm.
Nu skulle vi göra saft.
Vi brukar göra saft, lillkillen och jag. Limesaft. Det går åt en lime och två matskedar druvsocker till en liter. Vi har en ofattbart komplicerad rutin som bland annat innehåller moment av pre-crushing av lime, delning av lime i exakt 16 små bitar, mängder av små imaginära fordon för att transportera varje enskild klyfta från skärbrädan (lyftkranar och dumpers) till tillbringaren där de krossas (av en sk. "krossare"), återtransport av krossad klyfta med dumper till diskhon där de föses ner av olika stora bulldozers.
Det kan ta timmar.
Nåväl. Denna gång låg en citron och skräpade på diskbänken efter tacomiddagen, så lillkillen föreslog att även den skulle ritualstyckas och göras till saft. Så vi ägnade en kvart åt detta också.
Sen i med socker, rör runt och servera.
Till saken är att vi alltid provsmakar i små snapsglas (lite högtidligt och perfekt storlek för honom). Så gjorde vi även denna gång.
Jag var inte beredd på citronen. Saften var inte söt denna gång, citronen fuckade upp receptet, så blandningen var mycket sur.
Vi skålade i våra små snapsglas och svepte saften med ett Hamiltonskt knyck på nacken. Jag ryckte till och grimaserade, det kan ha varit väsande inblandat.
Lilltjejen skrattade i selen på min mage. Lillkillen skrattade överlyckligt och bubblade fram: "Smaka en gång till pappa!".
Det gjorde ont i kinderna på mig efter surattacken, men två skrattande barn är något du gör vad som helst för att uppleva. Om de skrattat pärlande och genuint av att jag råkade knipsa av en fingertopp skulle jag nog offrat några fingrar på det.
Hur som helst. Vi upprepade proceduren ett femtontal gånger under en kvart. Kidsen älskade det. Lillkillen ville inte ha mer, men han skrattade sitt härliga skratt gång på gång. "Smaka en gång till pappa!"
Sen slog det mig hur det måste se ut. Kom ihåg kontexten. Ljust kök, mörkt ute, stilla villakvarter.
Stora panoramafönster.
Titta. Där står en pappa med lilla dottern i sele på magen och lilla grabben på köksstolen vid diskbänken. Så sött, så omtänksamt. Vilken underbar bild, jämställd och harmonisk. Familjelycka. Carl Larsson - kom hit med stativet!
Vänta... vad gör de? Står.... Står pappan och rycker snapsar i rasande takt? Han har gjort det till en lek, där barnen ovetande tror att det är något skoj när han står där och super sig redlös. Barnen skrattar, och pappan river snaps efter snaps och grimaserar sammanbitet innan han med ett stort, fånigt, berusat leende växlar några ord med barnen och sen häller upp ännu en snaps.
Undrar hur många av våra grannar som nu strök oss från "trevligt par"-listan och satte upp oss på "ha lite koll på"-listan.
Rongedal
Vi satt tre familjer i grannens villa i Bunkeflostrand.
Melodishlagerfunkyfestivalen höll på, och plötsligt kom den där situationen där jag känner mig som en konstig utomjording på besök i världen.
Två tvillingar kom ut, och alla nickade sådär jävligt belåtet och alla kommenterade hur gött/kul/otippat/bra det är att Rongedal äntligen frontar själva - och att de verkligen förtjänade att vinna.
Samma sak på kontoret. Det var rena ryggdunkandet av "shit, vad kul för dem att de får stå i strålkastarskenet själva, äntligen!".
Är det bara jag som aldrig hade hört talas om dem?!
Melodishlagerfunkyfestivalen höll på, och plötsligt kom den där situationen där jag känner mig som en konstig utomjording på besök i världen.
Två tvillingar kom ut, och alla nickade sådär jävligt belåtet och alla kommenterade hur gött/kul/otippat/bra det är att Rongedal äntligen frontar själva - och att de verkligen förtjänade att vinna.
Samma sak på kontoret. Det var rena ryggdunkandet av "shit, vad kul för dem att de får stå i strålkastarskenet själva, äntligen!".
Är det bara jag som aldrig hade hört talas om dem?!
12 februari 2008
Miljötänkande gone wild
Jag var på ett uppdrag i Karlstad förra veckan. Vägen dit och hem gick via tre sträckor tåg, och efter att ha väntat på försenade tåg i hålor med namn jag glömt beslutade jag mig för att miljöhänsynen måste ha en rimlighetsgräns. Man lägger inte två konsultdagar obetald tid på att frakta sig själv 7-8 timmar i vardera riktning när resan kan gå på en halv dag och 2 x 2 timmar totalt.
Jag skickade ett SMS till min kärlek:
"Fuck miljön - nästa gång tar jag flyget."
Det måste finnas en rimlighetsklausul.
Jag skickade ett SMS till min kärlek:
"Fuck miljön - nästa gång tar jag flyget."
Det måste finnas en rimlighetsklausul.
07 februari 2008
rent och rent
Varför vill tjejer alltid städa innan städbolaget kommer?
Jag trodde själva poängen med dem var att de skulle städa åt oss.
Jag trodde själva poängen med dem var att de skulle städa åt oss.
30 januari 2008
Hemma
Kom hem vid 21:blecket. Lillkillen sov. Min kärlek gick upp och lade sig med lilltjejen efter en timme.
Var tvungen att ordna med januari månads underlag till revisorn (ja, skatteverket är lite kinky på det sättet - de gillar inte ursäkter som "Asså, jag ville jättegärna vara med min familj just den kvällen".
Sen vid 22.30 skrek lillkillen efter vatten däruppe. Jag gick uppför trappan, in på hans rum, gav honom lite vatten, räckte honom en ny napp, klappade honom över hans blonda små lockar, och gick ut ur rummet.
Han var sömndrucken och noterade nog inte ens att jag kommit hem efter tre nätter borta på tjänsteresa.
Själv blev jag så lycklig över att få ge honom vatten och klappa honom att det nästan gjorde ont i hjärtat.
Nu är hon 23.10, dags att gå och lägga mig.
Lillkillen kommer att väcka mig vid halv sex eller sex. Jag är fullständigt utmattad efter tre tunga workshopdagar och -kvällar, men jag längtar så det gör ont i hjärtat.
Så är det att vara småbarnspappa. Det gör ofta ont i hjärtat av lycka.
Var tvungen att ordna med januari månads underlag till revisorn (ja, skatteverket är lite kinky på det sättet - de gillar inte ursäkter som "Asså, jag ville jättegärna vara med min familj just den kvällen".
Sen vid 22.30 skrek lillkillen efter vatten däruppe. Jag gick uppför trappan, in på hans rum, gav honom lite vatten, räckte honom en ny napp, klappade honom över hans blonda små lockar, och gick ut ur rummet.
Han var sömndrucken och noterade nog inte ens att jag kommit hem efter tre nätter borta på tjänsteresa.
Själv blev jag så lycklig över att få ge honom vatten och klappa honom att det nästan gjorde ont i hjärtat.
Nu är hon 23.10, dags att gå och lägga mig.
Lillkillen kommer att väcka mig vid halv sex eller sex. Jag är fullständigt utmattad efter tre tunga workshopdagar och -kvällar, men jag längtar så det gör ont i hjärtat.
Så är det att vara småbarnspappa. Det gör ofta ont i hjärtat av lycka.
28 januari 2008
Sleepless in Oslo
Jag kan inte sova.
När jag gick igenom passkontrollen på Kastrup fick jag den vanliga rutinfrågan: "Vart skall du resa?", och det stod helt stilla i huvudet. Jag fick inte hjärnan att hitta rätt, så jag tvingades svara: "Inte så långt, tror jag. Jag skall kolla på biljetten."
Nu ligger jag i sängen på konferenshotellet, och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad stället heter.
Jag tror resandet helt och hållet förlorat sin charm och spänning.
Just nu känner jag mest att jag hellre varit hemma i väntan på att lillkillen skall ropa "pappa" om fyra timmar lite drygt.
Missförstå mig inte. Jag älskar mitt jobb, och precis som alla jobb har det vissa avigsidor.
Just nu är avigsidan att pappa inte kommer att kunna svara på lillkillen om några timmar, och säga: "Skall vi gå ner till vardagsrummet och mysa i soffan och se på Byggare Bob på datorn en stund?".
Shit, vad jag längtar efter att få komma till kontoret helt förstörd av trötthet och klaga över att lillkillen väckte mig före 6.
När jag gick igenom passkontrollen på Kastrup fick jag den vanliga rutinfrågan: "Vart skall du resa?", och det stod helt stilla i huvudet. Jag fick inte hjärnan att hitta rätt, så jag tvingades svara: "Inte så långt, tror jag. Jag skall kolla på biljetten."
Nu ligger jag i sängen på konferenshotellet, och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad stället heter.
Jag tror resandet helt och hållet förlorat sin charm och spänning.
Just nu känner jag mest att jag hellre varit hemma i väntan på att lillkillen skall ropa "pappa" om fyra timmar lite drygt.
Missförstå mig inte. Jag älskar mitt jobb, och precis som alla jobb har det vissa avigsidor.
Just nu är avigsidan att pappa inte kommer att kunna svara på lillkillen om några timmar, och säga: "Skall vi gå ner till vardagsrummet och mysa i soffan och se på Byggare Bob på datorn en stund?".
Shit, vad jag längtar efter att få komma till kontoret helt förstörd av trötthet och klaga över att lillkillen väckte mig före 6.
25 januari 2008
You can't always get what you want
Jag har nyss sett hela säsong ett av Californication under loppet av en vecka (enda fördelen med att ligga många nätter på kursgårdar är att jag kan beta av hela säsonger av olika serier i ett rasande tempo).
Fördelen med att se många avsnitt på kort tid är dels att man bondar rätt hårt med karaktärerna. De blir ens resesällskap. Jag såg hela Band of Brothers på en kursgård i norra Tanzania, och Jack Bauer i säsong ett och två av serien 24 är för mig synonymt med en vecka i Hanoi när tre tyfoner en efter en slog sig utmattade mot Vietnams östkust.
En annan fördel med tvångsmatning av en säsong är att man lägger märke till saker som någon har tänkt på, men som går förlorat om man ser säsongen över ett halvårs reguljär sändningstid.
Som exempelvis att första scenen i första avsnittet av Californication har exakt samma låt som sista scenen av sista avsnittet på säsongen. Rolling Stones "You can't always get what you want". Inledningsscenen är i en kyrka, med första halvan av låten (där en kör sjunger refrängen), och avslutningsscenen har andra halvan av låten (där Stones själva sjunger).
"You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
But it you try sometimes, you might find - you get what you need."
Och sen märker man att det ju faktist summerar hela jäkla säsongen.
Gåshud, folks. Gåshud.
Fördelen med att se många avsnitt på kort tid är dels att man bondar rätt hårt med karaktärerna. De blir ens resesällskap. Jag såg hela Band of Brothers på en kursgård i norra Tanzania, och Jack Bauer i säsong ett och två av serien 24 är för mig synonymt med en vecka i Hanoi när tre tyfoner en efter en slog sig utmattade mot Vietnams östkust.
En annan fördel med tvångsmatning av en säsong är att man lägger märke till saker som någon har tänkt på, men som går förlorat om man ser säsongen över ett halvårs reguljär sändningstid.
Som exempelvis att första scenen i första avsnittet av Californication har exakt samma låt som sista scenen av sista avsnittet på säsongen. Rolling Stones "You can't always get what you want". Inledningsscenen är i en kyrka, med första halvan av låten (där en kör sjunger refrängen), och avslutningsscenen har andra halvan av låten (där Stones själva sjunger).
"You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
You can't always get what you want.
But it you try sometimes, you might find - you get what you need."
Och sen märker man att det ju faktist summerar hela jäkla säsongen.
Gåshud, folks. Gåshud.
21 januari 2008
Jag är så svår, så svår, så svår - för din skull, sötnos.
Jag tog bussen hem från kontoret idag. Det är en liten olyx jag tvingas till när min kärlek har bilen.
Framför mig satt två unga förälskade tonnisar. De var emo.
Oerhört emo.
Åtminstone hon.
Ni vet när man som kille gör allt för att ens tjej skall tycka att man är "rätt" - även när man inom sig inser att man är så jävla fel att det bara är en tidsfråga innan korrekturinstitutionen knackar en på axeln och säger "Ursäkta - är det inte så att du bara är en bluff rakt igenom?"?
Ah, well. Den här killen var inte emo.
Men gudars skymning vad han försökte.
Han satt där i sina svarta kläder med smygande revärer överallt och enstaka röda kråsgrejer som stack ut här och där. Han satt där bredvid sin tjej, och han hade försökt tupera håret för att det skulle ha samma plågade volym som tjejen. Resultatet blev en slät och konstig pottfrisyr med en rufsig rumpa framtill.
Han hade färgat håret svart. Svårt och svart. Typ. Nyansen "kol" hade inte riktigt tagit fäste utan mattats åt det bruna.
Det rufsade partiet var rödfärgat. Han tänkte "svårmodigt vinrött mitt i det svarta", men det redan färgmässigt ansträngda håret svarade "bajs möter apelsinskal, sorry".
Han satt där med mängder av kajal runt ögonen, bajsfärgat hår med en tuperad apelsinrufsbulle framtill och en svårbemästrat svart mundering som han bar med den osäkerhet man endast hittar hos unga kids som desperat testar allt för att hitta vem de är.
Jag mötte hans blick, och försökte le medlidande. Han tolkade det nog som om jag log lite genomskådande hånfullt, för han vek osäkert ner blicken i bussgolvet.
Hans tjej höll fram hörlurarna till sin iPod och sa:
"Lyssna - så jävla bra. De fattar, va?"
Han lyssnade en halv sekund, fan vet om han ens hörde vad som spelades, innan han nickade och slöt sina kajalsprängda ögon.
"Mmmm.. Skitbra".
Det är lite vemodigt att minnas hur det var att vara så tonårig och så sökande.
Jag satt och kom på att jag ömmade för dem. Särskilt för honom. Jag ömmade för hans vilja att vara exakt den hon vill ha. Jag ömmade för deras desperata längtan att både vara absolut unika men ändå så tydligt tillhöra just den gruppen.
Sen ömmade jag lite för min egen tonårsfas, med samma misslyckade försök att tillhöra en viss katagori. Min bästis Otto hade skaffat en cool blonderad fartrand på höger sida över örat. Han var syntare. Jag ville vara syntare, och ville vara som Otto, så jag försökte skaffa samma blonda fartslinga. Men mitt hår är mycket grövre än hans, lite som hästtagel on crack - så vätesuperoxidblonderade hår smälter liksom in i min generella hårmassa. Resultatet blev en ostadig grå hårmassa över högra skallen. Kombinera det med en kort kavaj inhandlad på HM-rea och en mintgrön T-shirt och kinasandaler och vita tubsockar och uppkavlade svarta bylsiga byxor...
...sen satt jag väl på någon buss, bredvid Otto med hans coola blonderade stripe och hans matiniquekavaj, och vek undan blicken från någon kille i kostym som log lite medlidande åt mig.
Det är alltid svårt att försöka vara någon man inte är.
Det finns nog ett lärande i det här.
Framför mig satt två unga förälskade tonnisar. De var emo.
Oerhört emo.
Åtminstone hon.
Ni vet när man som kille gör allt för att ens tjej skall tycka att man är "rätt" - även när man inom sig inser att man är så jävla fel att det bara är en tidsfråga innan korrekturinstitutionen knackar en på axeln och säger "Ursäkta - är det inte så att du bara är en bluff rakt igenom?"?
Ah, well. Den här killen var inte emo.
Men gudars skymning vad han försökte.
Han satt där i sina svarta kläder med smygande revärer överallt och enstaka röda kråsgrejer som stack ut här och där. Han satt där bredvid sin tjej, och han hade försökt tupera håret för att det skulle ha samma plågade volym som tjejen. Resultatet blev en slät och konstig pottfrisyr med en rufsig rumpa framtill.
Han hade färgat håret svart. Svårt och svart. Typ. Nyansen "kol" hade inte riktigt tagit fäste utan mattats åt det bruna.
Det rufsade partiet var rödfärgat. Han tänkte "svårmodigt vinrött mitt i det svarta", men det redan färgmässigt ansträngda håret svarade "bajs möter apelsinskal, sorry".
Han satt där med mängder av kajal runt ögonen, bajsfärgat hår med en tuperad apelsinrufsbulle framtill och en svårbemästrat svart mundering som han bar med den osäkerhet man endast hittar hos unga kids som desperat testar allt för att hitta vem de är.
Jag mötte hans blick, och försökte le medlidande. Han tolkade det nog som om jag log lite genomskådande hånfullt, för han vek osäkert ner blicken i bussgolvet.
Hans tjej höll fram hörlurarna till sin iPod och sa:
"Lyssna - så jävla bra. De fattar, va?"
Han lyssnade en halv sekund, fan vet om han ens hörde vad som spelades, innan han nickade och slöt sina kajalsprängda ögon.
"Mmmm.. Skitbra".
Det är lite vemodigt att minnas hur det var att vara så tonårig och så sökande.
Jag satt och kom på att jag ömmade för dem. Särskilt för honom. Jag ömmade för hans vilja att vara exakt den hon vill ha. Jag ömmade för deras desperata längtan att både vara absolut unika men ändå så tydligt tillhöra just den gruppen.
Sen ömmade jag lite för min egen tonårsfas, med samma misslyckade försök att tillhöra en viss katagori. Min bästis Otto hade skaffat en cool blonderad fartrand på höger sida över örat. Han var syntare. Jag ville vara syntare, och ville vara som Otto, så jag försökte skaffa samma blonda fartslinga. Men mitt hår är mycket grövre än hans, lite som hästtagel on crack - så vätesuperoxidblonderade hår smälter liksom in i min generella hårmassa. Resultatet blev en ostadig grå hårmassa över högra skallen. Kombinera det med en kort kavaj inhandlad på HM-rea och en mintgrön T-shirt och kinasandaler och vita tubsockar och uppkavlade svarta bylsiga byxor...
...sen satt jag väl på någon buss, bredvid Otto med hans coola blonderade stripe och hans matiniquekavaj, och vek undan blicken från någon kille i kostym som log lite medlidande åt mig.
Det är alltid svårt att försöka vara någon man inte är.
Det finns nog ett lärande i det här.
sexy baby!
Min kärlek stannade till och såg lite eftertänksamt på mig där jag stod i hallen:
- "Vad snygg du ser ut efter din vinterkräksjuka!"
Jag rättade till skjortkragen så den låg slätt under den ganska påkostade kostymen, strök mig över den nytrimmade skäggstubben med vänstra handen, och log lite osäkert.
Vissa komplimanger vet man bara inte hur man skall svara på.
- "Vad snygg du ser ut efter din vinterkräksjuka!"
Jag rättade till skjortkragen så den låg slätt under den ganska påkostade kostymen, strök mig över den nytrimmade skäggstubben med vänstra handen, och log lite osäkert.
Vissa komplimanger vet man bara inte hur man skall svara på.
17 januari 2008
Harlequinhjälten i Afrika
Min indiska assistent Jasmine återkom just efter en faktajakt i Afrika. Hon hade ägnat någon dag åt att dammsuga Östafrikas länder på mest rekommenderade konferenshotell.
Det coola är killen som är föreståndare för det ställe hon rekommenderar att vi använder oss av framöver i Tanzania. Han låter som om han är den manlige hjälten i en tantsnuskroman.
Brett Castleman. Smaka på DET namnet.
Mmmm... Där har vi en hjälte som kör runt i sin landrover på plantagen för att hjälpa den lilla gasellen som fastnat i ett stängsel. En sådan som sitter på huk vid gasellen och vänder sitt väderbitna ansikte mot solen som går ner vid horisonten för att göra en avvägning om han hinner lägga ner ett lejon eller två på vägen hem om han tar sig tid att hjälpa den lilla gasellen loss. Tiden kommer inte att räcka till, men han väljer ändå att lägga om såren på den lille krabaten innan han klatschar den på baken och ser med sitt lite sneda leende när den skuttar iväg, fri igen.
Sen kör han hem, och på vägen hinner han nedlägga en lejonhanne som hotar fyra kvinnliga turister som är på safari med två guider som lejonet redan rivit ihjäl (men det är ok, för de var ena riktiga sluskar som was up to no good och den ene av dem hade tafsat på Tiffany och man hade låtits ana att det nog skulle hända värre saker). Han sitter på huk vid det dödade lejonet, med ena knät mot den varma, röda jorden. Han tittar upp på kvinnorna med sitt lite sneda leende och de ser ett vemod i hans ögon (kanske sluter han lejonets ögon här, eller så begrundar han något han hittat på marken eller någonstans).
"Jag minns en tid när lejonen fick springa fritt, när de var vänner med oss människor. Och gasellerna."
Kvinnorna känner hur det fladdrar till inombords. Särskilt Tiffany (som först nu förstår hur nära det varit att de alla strök med, och att Garvins - för så hette han - tafsanden nog hade kunnat leda till mycket mer obehagligheter).
---
Japp.
Sådan är han, Brett.
Brett Castleman.
Jag ser fram emot att ta ett foto på mig och Brett när vi kör konferens på det stället i Tanzania.
Kan det bli annat än skitkul???
Det coola är killen som är föreståndare för det ställe hon rekommenderar att vi använder oss av framöver i Tanzania. Han låter som om han är den manlige hjälten i en tantsnuskroman.
Brett Castleman. Smaka på DET namnet.
Mmmm... Där har vi en hjälte som kör runt i sin landrover på plantagen för att hjälpa den lilla gasellen som fastnat i ett stängsel. En sådan som sitter på huk vid gasellen och vänder sitt väderbitna ansikte mot solen som går ner vid horisonten för att göra en avvägning om han hinner lägga ner ett lejon eller två på vägen hem om han tar sig tid att hjälpa den lilla gasellen loss. Tiden kommer inte att räcka till, men han väljer ändå att lägga om såren på den lille krabaten innan han klatschar den på baken och ser med sitt lite sneda leende när den skuttar iväg, fri igen.
Sen kör han hem, och på vägen hinner han nedlägga en lejonhanne som hotar fyra kvinnliga turister som är på safari med två guider som lejonet redan rivit ihjäl (men det är ok, för de var ena riktiga sluskar som was up to no good och den ene av dem hade tafsat på Tiffany och man hade låtits ana att det nog skulle hända värre saker). Han sitter på huk vid det dödade lejonet, med ena knät mot den varma, röda jorden. Han tittar upp på kvinnorna med sitt lite sneda leende och de ser ett vemod i hans ögon (kanske sluter han lejonets ögon här, eller så begrundar han något han hittat på marken eller någonstans).
"Jag minns en tid när lejonen fick springa fritt, när de var vänner med oss människor. Och gasellerna."
Kvinnorna känner hur det fladdrar till inombords. Särskilt Tiffany (som först nu förstår hur nära det varit att de alla strök med, och att Garvins - för så hette han - tafsanden nog hade kunnat leda till mycket mer obehagligheter).
---
Japp.
Sådan är han, Brett.
Brett Castleman.
Jag ser fram emot att ta ett foto på mig och Brett när vi kör konferens på det stället i Tanzania.
Kan det bli annat än skitkul???
...många sprutor blir det...
Man vet att man reser för mycket i tjänsten när man vill fika med en kollega och skickar följande e-mail:
"Jag skall vaccinera mig lite till i morgon, kl. 14.
Är du på?
/P"
...och kollegan ringer med svaret:
"Självklart. Jag behöver nog också något."
--
Hur är det för er andra? Känner ni folk som missbrukar vaccinationscentraler och använder dem som mötesplatser?
"Jag skall vaccinera mig lite till i morgon, kl. 14.
Är du på?
/P"
...och kollegan ringer med svaret:
"Självklart. Jag behöver nog också något."
--
Hur är det för er andra? Känner ni folk som missbrukar vaccinationscentraler och använder dem som mötesplatser?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
