Det allra sista

De senaste två månaderna har våra barn och vi föräldrar turats om att ha avancerade förkylningsvarianter eller influensor. Vi har slitit med att VAB:a halvdagar hit och ordna med mor- och farföräldrars upphämtning av kidsen på dagis dit. Det har varit ett mögigt pusslande bara för att ens kunna tillbringa tillräckligt med tid på kontoret för att hinna skriva/ringa till kunder och be om ursäkt för varför jag inte hunnit göra det jag lovat.

Jag är nästan ikapp.
Jag hade lite småsaker kvar bara.
Och i fredags var äntligen alla barn friska, och förutom att min kärlek hade lite lite hosta kvar - så var även vi vuxna friska.

Planen var perfekt. Hela måndag och halva tisdag till att ordna med det sista duttandet. Sen julledighet utan dåliga samveten.

I lördags fick lilltjejen feber.
I söndags var febern 40 grader.
Igår fortsatte den på 40 grader.
Idag - 40 grader och snor överallt, och lillkillen körde halva natten med en rosslig slemhosta.

VAB:pussel igår med inringd mormor on site som avlastning.
Idag, hemma med båda kidsen, inställd traditionstyngd julmiddag med min släkt och 50/50 om vi kommer iväg i morgon till min kärleks släkt i Helsingborg.

Jag måste lägga ett par timmar nu, för att panikfixa det där behagliga duttandet. Sen blir natten det vanliga rusandet upp och nerför trapporna för att stå med andan i halsen och lyssna på utanför lilltjejens eller lillkillens dörr omifall harklingen blir till en hostning eller ett gallskrik - för i så fall har man bara sekunder på sig att lugna ner det så inte den ena ungen väcker den andra.

Det var det jag menade med strumpor när jag gjorde en liten bloggtrailer för några veckor sedan.

Jag brukar stå i T-shirt, boxershorts och strumpor när jag lyssnar om harklingen eller gnyendet skall utvecklas till något som kräver ingripande. Ofta rusar jag fram, och står sedan blickstilla och lyssnar i 30-40 sekunder. Jag har ofta tänkt på hur detta måste se ut på stjärnklara nätter genom vårt moderna funkishus stora fönsterpartier. Kanske sitter grannarna på andra sidan lekplatsen och tar sig en kvällsgrogg, och kommenterar:
- Där är han igen, konsultslyngeln! Kom fort, Brita - nu står han sådär blickstilla, halvnaken!
- Frös han fast i trappen igen?
- Nej - nu står han på ett ben och lutar sig mot en av de där två dörrarna igen. Han har stått stilla säkert två minuter nu.
- Det är nog knark. Jag har hört att han reser i Afrika.
- Har de knark i Afrika?
- Ja. Eller så är han muslim. Han jobbar i Mellanöstern ganska mycket.
- Står de på ett ben då?
- Afrikanerna eller muslimerna?

Skälet till att jag har strumpor på när jag sover nuförtiden är ett utslag av mitt eget optimeringsbehov. Jag är lite plattfot, och när jag sprang barfota så klitchade och klatchade det så jag var orolig att något av barnen skulle vakna av ljudet. Så jag började sova med strumpor för att kunna springa fram ljudlöst till barnens dörrar.

I början tänkte jag inte på att jag hade strumpor på mig, så jag höll på att smälla in i väggar när jag tog kurvorna på ekparkettens polerade yta i för hög hastighet.

Nu har jag vant mig.

Att jag sover med T-shirt är för att inte ge den fiktiva grannen Brita och hennes man hjärtsnörp. Boxershorts och strumpor känns bara fel. En T-shirt gör det mer till "dagens outfit", som mina vänner modebloggarna skulle säga. "Natten till torsdag, Konsultpappan kör ledigt med Hugo Boss-boxer och retro-chic V-ringad T-shirt från Filippa K. Notera strumporna från Calvin Klein. Jeanslöst är det nya svarta på nätterna."

Men det var inte det jag menade med rubriken "Det allra sista".

Lillkillen är inne i en fas när han alltid vill ha ljuset tänt i rummet när han skall sova.
Jag brukar alltid lämna lampan tänd, och släcker den sedan som det sista jag gör innan jag själv lägger mig.

Det är den nya höjdpunkten på min dag.

Som nu. Jag skall bara jobba undan två timmar.

Sen är det julafton, tekniskt sett.

Då skall jag lägga mig för att vänta på att lilltjejen skriker för att hon behöver en flaska välling och ett stolpiller alvedon för att ta udden av febern, eller på att lillkillen får en ny hostattack som håller honom vaken någon timme eller så.

Men innan dess skall jag gå upp på hans rum, och släcka lampan. Och varje gång jag gör det så blir jag påmind om uppsidan av föräldraskapet.

Han brukar ha vänt sig 180 grader, så huvudet ligger vid sängens fotända. Ofta ligger han ovanpå täcke och nallar. Han brukar ligga som om han har fullständig tillit till hela världen, på rygg med armarna lite lojt utsträckta åt sidan eller uppåt. Ofta ler han, fast han sover.

Då står jag där - i T-shirt, boxershorts och strumpor - och skall just släcka hans lampa när jag varje gång väntar på att han skall andas ut.

Och när han gör det så är bilden perfekt. Han suckar nästan när han andas ut, så djupt sover han. Det ger mig tårar i ögonen, och får mig att slappna av i hela kroppen. Så perfekt, och så vacker. Och han ser så fridfull och trygg ut att jag får en klump i bröstet som bara andra sönderslitna pappor eller mammor kan förstå.

Det är det här jag kämpar för. Detta jag nästan går under av för att få uppleva. Allt pusslande och allt vakande. All oro och all stress. Allt arbete - varje lång tjänsteresa till länder vars huvudstäder bara består av konsonanter, varje sömnlös natt på kursgårdar och hotell som ser så lika ut att jag inte vet vilken världsdel jag är i när jag vaknar upp, varje kvällspass vid datorn när resten av familjen gått och lagt sig, alla egenföretagarens risker och utmaningar som gett mig ringar under ögonen och gråa fläckar i skäggstubben.

För detta.
Och just i det ögonblicket känner jag att det är värt allt slit, och att jag är den lyckligaste mannen på jorden.

För i denna säng sover en trygg liten grabb. Min son.
I rummet intill sover en trygg liten tjej. Min dotter.
Och i det tredje sovrummet sover den kvinna jag älskar. Min kärlek.

Allt jag drömt om. Här och nu. På riktigt. Och då spelar det ingen roll om lite feber och hosta ställer lite julplaner på kant. Faktiskt. Eller om jag måste vara vaken fem timmar i natt.

Sen släcker jag lampan, och smyger ut ur rummet.
Ljudlöst i strumplästen.

Ni är knappt trehundra anonyma själar som på ett märkligt sätt ger mig stöd och inspiration bara genom att läsa och finnas här på min blogg. Varje dag. Vare sig jag skriver något eller inte.

God Jul på er alla.
Vi ses efter nyår.