Skrik on Demand

Ibland undrar jag inte om lillkillen är lite väl försigkommen.

Han noterar ju hur många av hans dagiskompisar beter sig vid lämning, och hur lilltjejen ger hals som får en svårt stucken gris att verka lågmäld och diskret i jämförelse när vi lämnar henne på den andra avdelningen på dagis.

Sen har nog lillkillen gjort en liten analys, och kommit fram till att vi föräldrar kanske har andra krav på honom.

Så idag, när jag lämnade honom på dagis, tittade han fundersamt på mig. Han satt och krängde av ena skon och hade bara på sig långkalsonger och en långärmad T-shirt. Själv stuvade jag upp extrakläder i hans hylla.

- Pappa?
- Mmm... vad är det?
- Vill du jag skall skrika när du går?
- Nä. Det behövs inte. Det räcker med en high five.
- Ok. Då gör vi bara en high five.

Ibland undrar jag om vi inte är för bra på att ha sakliga diskussioner oss emellan, lillkillen och jag. Det måste verka jättemärkligt för de som betraktar oss.

Å andra sidan - vi har en rätt cool high five inövad. Först up high, sedan lite gangstakänsla med knutna nävar som buffar emot varandra, sen lite fresh prince med hot potatoe-skakning - och avslutningsvis en vasstandklösning (T-rex) i luften. (Den där sista var hans eget förslag, som en tribute till vårt dinosaurieintresse.)