Pungen av läder

Klockan är över två på morgonen, jag har jobbat i ett med Expedition WOW sedan arbetsdagen tog slut.
Och det är lördag.
Fast egentligen redan söndag.

Och jag har en lång arbetsdag framför mig i morgon.

Jag var inne i en fejkväskaffär här på gågatan i gamla stan i Sarajevo. Ett halvt stenkast ifrån mitt hotell.

Tjommen som äger affären tillverkar fejkväskorna, hans dotter sköter kassan och försäljningen. Gucci, Prada, Fendi - you name it. Skillnaden mot när jag kollat fejkväskor i Shanghai (detta är ingen fetish, jag har bara råkat göra det där också) är att de i Kina är tillverkade en masse och att lädret är av något slags imitation.

Just i denna lilla butik är piratkopiering ett hantverk. Riktigt läder, bra sömmar och rejäla spännen. Visst - den tjusiga Louis Vuitton-kopian kostar inte 100 spänn, den går på 700 spänn.
Men för den som inte har skrupler kring piratkopior så är det nog ett sätt att vara kvalitetsmedveten när man köper sina märkes-rip-off:s.

Hursomhelst. Jag stod och beundrade hantverket, och det slog mig att det sitter en duktig yrkesman och syr som besatt med sin rustika lädersymaskin på våningen ovanför butiken. Så varför inte beställa något jag vill ha specialgjort av honom?

Först tänkte jag på lederhosen, en gammal dröm för att kunna överraska kollegor på viktiga möten. Mina tankar gled sedan över en cool skinnväst som jag kan spara tills när ledarskapsutvecklarbranschen skrotas och jag i ren desperation startar ett MC-gäng för avdankade internationella konsulter ("Hells Facilitators" eller "Los Processkonsultos" - jag har inte bestämt mig, väg gärna in här).

Men jag bestämde mig för att fråga om han kunde sy upp en liten specialsydd läderpung. En rektangulär liten sådan där jag kan ha den lilla sladden som laddar min iPhone från min MacBook Pro.

Jag blev rent till mig när han - ovan vid specialbeställningar - blev entusiastisk och gjorde en liten ritning till min beskrivning och började visa olika materialprover. Det var svårt att välja mellan tre sorter, så det slutade med att jag beställde tre små pungar med måtten 2 x 7 x 11 cm. En i mjukt, brunt skinn. En i svart, tjockt läder. En i brunrött, halvtjockt läder.

Jag frågade mäster läderskräddaren när mina tre pungar skulle vara färdiga.
Mäster läderskräddaren tuggade lite på sin blyertspenna och svarade att de skulle vara färdiga till klockan tre i morgon.

Om de blir fina skall jag be honom sy upp ett läderfodral till min laptop också.

Och kanske en liten liten läderhatt för finare tillställningar.

Stor läderpung

Jag skall berätta om en grej jag beställde idag.
Men det tar vi efter middagen ikväll. Ok?

Stärkande ord

Tydligen är det även så att de som googlar på "stärkande ord" hittar till mig.

Skönt att få hit er också.
Kan behövas som motvikt till de märkliga djur som hittat hit via "german porno" och "swahili för nybörjare".

Men jag blir inte klok på om någon av er fick det ni kom hit för, eller om ni alla klickade vidare med en klump av besvikelse i bröstet.

Sleepless in Sarajevo

Aprikos.

Mitt hotellrum är aprikosfärgat.
Jag är färgblind, så med alla mörka färger behöver jag chansa på antingen grönt, marinblått eller brunt. Ofta slänger jag in en vinrött eller kastanjebrun, men det är bara färger jag hört talas om och vill svänga mig med.

Ljusa färger ser jag dock.
Det finns fina.
Det finns fula.

Och fulast av dem alla är när det smyger in en detalj i aprikos.. Inte gammelrosa eller orange. Aprikos.

Hela mitt rum är aprikosfärgat. Det är ett executiverum på översta våningen av Hotel Europa Garni i centrala Sarajevo.

Överkast, gardiner, väggar, dynor, kuddar, fåtöljer. Allt är aprikosfärgat. Jag kippade efter andan när jag öppnade dörren och tänkte "helvete - måtte inte detta bli min 'Måndag hela veckan'-dag!".

Golvet är parkett.
Med en aprikosmönstrad matta.

Hotellet är nybyggt.

Vilken modern designer tänkte att aprikos är det nya svarta för oss affärsresenärer? Vilken morbid hjärna ställde sig frågan "Vilken färg andas sofistikerad elegans och påkostad executivemiljö?" och sedan kom fram till svaret "Ah... aprikos!!! Bien sur!!!".

Det är kanske ingen stor grej för er. Men jag är fast här till nästa onsdag. Varje kväll maler saknaden runt i min mage, och när jag tänker på att lillkillen och lilltjejen för varje vecka blir mer och mer medvetna om att jag åker på tjänsteresor och är borta flera nätter i rad - ibland hela veckor - då blir jag förtvivlad. Jag älskar mitt jobb, men hatar att sakna min familj. Jag brukar gråta en liten liten skvätt varje kväll när jag är iväg och kör workshops. Det blir inte lättare med åren, jag har nog ingen riktig talang för att bunta ihop ångest i en liten knut i bröstet. En sån där knut som sedan försvinner nästa morgon. Istället bara bluppar tårar fram utan förvarning, när jag råkar halka iväg med tanken till min familj.

Så nu ligger jag här i sängen, andra natten i Bosnien-Herzegovina. Ovanför sänggaveln finns ett stileben av en blomma. (Hand upp, ni som redan gissat färgen.) Igår åskade det så att husfasaden mitt emot lystes upp av blixtar med jämna mellanrum. Där är en lång reva där man ser hur 70-80 kulhål slitit bort putsen i stora sjok runt ett fönster. Det såg kusligt ut när blixtarna lyste upp väggen, nästan så jag kunde ana hur någon stod och tryckte innanför fönstergluggen i väntan på att kulsprutesalvan skulle ta slut.

Det är kanske därför man maxat loss med aprikos i mitt rum, för att det skall kännas snällt och harmlöst som kontrast till de fasader som ännu inte reparerats.

Klockan är snart två. Jag antar att jag borde göra ett nytt försök att sova. Stänga datorn. Men jag tänker bara på att jag önskar att jag var hemma och fick ligga på helspänn hela natten för att rusa och ordna med nappen till lilltjejen, för att sedan gå upp som en zombie med henne före sex på morgonen. Det är en oerhörd lyx, och något jag längtar hem till. Just nu längtar jag till och med efter att behöva hantera lillkillen när han är sådär riktigt outhärdligt trotsig som han är ett otal gånger om dagen.

Bara sex nätter kvar. Sen kommer pappa hem igen.

Glassigt, det här med affärsresor till fjärran länder.

Aprikosglassigt.

Kriget på Hennes

Zlatko tyckte och Linda svarade

Så här tror jag det är... Ingen vet exakt hur det är att vara någon som inte är exakt den man själv är.

Och när någon lite för mästrande - som Zlatko - petar på någon annan och förklarar hur det "egentligen är" och hur de "egentligen borde vara", då smäller man av. Särskilt om man blir petad på, men för min egen del lika ofta om det petas i närheten av en själv.

Trust me - är det något jag kan så är det att mästra. Det är en konstform för mig.

Jag blir skitsur när någon förklarar för mig hur man skall uppfostra två småbarn på rätt sätt. Särskilt de som råkat få ett barn som är lika vilt som två liter långfil; De som säger att "lugna barn handlar bara om rätt attityd som förälder - vår lilla Esmahuldastina leker stillsamt hela dagen, somnar 19 och vaknar vid halv åtta-åtta på morgonen. Testa det med ungarna, så slipper ni trots och skrik".

Nu skall jag gå och vrida en kudde tills den dör. Långsamt.

För jag är ensam i Sarajevo med en tickande längtan hem till min kärlek och våra barn, och det är det fan ingen som vet exakt hur det känns.

Hur i helvete?!

Pieter Wallenberg
German Porno
Hörs på sjövädersrapport
Vackraste Kvinnorna


Det är tydligen de vanligaste sökningarna som leder er läsare hit.

Skärpning, föffan!
Både ni och jag.
Skärpning!

Ont i hjärtat

Förra veckan körde jag en tvådagars workshop i Dragör, Danmark, på måndag-tisdag.
Sen var jag i Klippan onsdag-torsdag för en annan workshop. Fredag coachade jag en ledningsgrupp i Lund på förmiddagen och var reklamkille på eftermiddagen.

Igår drog jag till Helsingborg och sov på något hotell där för att köra workshop idag.

Sen körde jag hem vid 16.45 i 140 km/h och tänkte att om jag är hemma 17.30 istället för 17.45 så har jag en extra kvart innan lillkillen skall sova vid 19.30 och lilltjejen vid 20.00.

Jag fick min extra kvart. Lillkillen och jag låg i soffan och garvade åt tecknade fåglar på en DVD vi nyss fått hem, och lilltjejen dängde en bil i mitt ansikte och verkade bli riktigt genuint glad av det.

I morgon bitti flyger jag till Sarajevo för en 8-dagar lång workshop.

Femton extra minuter har aldrig förut varit så viktiga.

Det är extra jobbigt eftersom sommaren var så skön med massor av veckor med bara familjen.
Jag har redan ont i hjärtat av saknad.

Ernst Kirschsteiger i Malmö

King of cliché filmar här på Lilla Torg idag.

Jag var tvungen att passera rätt nära eftersom de skulle filma i gränden mellan hedmanska gården och den där mörka korsvirkesbyggnaden som ligger intill. Precis på min väg från parkeringsgaraget till kontoret på Lilla Torg där jag är strategisk reklamkille en dag i veckan.

Jag gick förbi honom och fick ett varmt och metrosexuellt leende innan han vände sig tillbaks mot kameramannen som höll på att rigga utrustning.

När jag passerat honom med någon meter hörde jag honom säga till kameramannen att "korsvirkeshus är ren poesi".

Något säger mig att han kommer att upprepa den frasen när kameran går, kanske samtidigt som han ömt kramar en hörna av huset och suckar djupt av lycka.

En sån som äter smör

Jag hade ett allvarligt snack med lillkillen idag, han fyller ju ändå tre snart så jag vill att han skall börja tänka på sin framtid.

- Har du funderat på vad du vill jobba med när du blir stor? Vad vill du bli?

*några sekunders tankepaus*

- En sån som äter smör.

----

Hur svarar man på det? Huka er, Arla - snart kommer lillkillen till ett mejeri nära er.