Sleepless in Sarajevo

Aprikos.

Mitt hotellrum är aprikosfärgat.
Jag är färgblind, så med alla mörka färger behöver jag chansa på antingen grönt, marinblått eller brunt. Ofta slänger jag in en vinrött eller kastanjebrun, men det är bara färger jag hört talas om och vill svänga mig med.

Ljusa färger ser jag dock.
Det finns fina.
Det finns fula.

Och fulast av dem alla är när det smyger in en detalj i aprikos.. Inte gammelrosa eller orange. Aprikos.

Hela mitt rum är aprikosfärgat. Det är ett executiverum på översta våningen av Hotel Europa Garni i centrala Sarajevo.

Överkast, gardiner, väggar, dynor, kuddar, fåtöljer. Allt är aprikosfärgat. Jag kippade efter andan när jag öppnade dörren och tänkte "helvete - måtte inte detta bli min 'Måndag hela veckan'-dag!".

Golvet är parkett.
Med en aprikosmönstrad matta.

Hotellet är nybyggt.

Vilken modern designer tänkte att aprikos är det nya svarta för oss affärsresenärer? Vilken morbid hjärna ställde sig frågan "Vilken färg andas sofistikerad elegans och påkostad executivemiljö?" och sedan kom fram till svaret "Ah... aprikos!!! Bien sur!!!".

Det är kanske ingen stor grej för er. Men jag är fast här till nästa onsdag. Varje kväll maler saknaden runt i min mage, och när jag tänker på att lillkillen och lilltjejen för varje vecka blir mer och mer medvetna om att jag åker på tjänsteresor och är borta flera nätter i rad - ibland hela veckor - då blir jag förtvivlad. Jag älskar mitt jobb, men hatar att sakna min familj. Jag brukar gråta en liten liten skvätt varje kväll när jag är iväg och kör workshops. Det blir inte lättare med åren, jag har nog ingen riktig talang för att bunta ihop ångest i en liten knut i bröstet. En sån där knut som sedan försvinner nästa morgon. Istället bara bluppar tårar fram utan förvarning, när jag råkar halka iväg med tanken till min familj.

Så nu ligger jag här i sängen, andra natten i Bosnien-Herzegovina. Ovanför sänggaveln finns ett stileben av en blomma. (Hand upp, ni som redan gissat färgen.) Igår åskade det så att husfasaden mitt emot lystes upp av blixtar med jämna mellanrum. Där är en lång reva där man ser hur 70-80 kulhål slitit bort putsen i stora sjok runt ett fönster. Det såg kusligt ut när blixtarna lyste upp väggen, nästan så jag kunde ana hur någon stod och tryckte innanför fönstergluggen i väntan på att kulsprutesalvan skulle ta slut.

Det är kanske därför man maxat loss med aprikos i mitt rum, för att det skall kännas snällt och harmlöst som kontrast till de fasader som ännu inte reparerats.

Klockan är snart två. Jag antar att jag borde göra ett nytt försök att sova. Stänga datorn. Men jag tänker bara på att jag önskar att jag var hemma och fick ligga på helspänn hela natten för att rusa och ordna med nappen till lilltjejen, för att sedan gå upp som en zombie med henne före sex på morgonen. Det är en oerhörd lyx, och något jag längtar hem till. Just nu längtar jag till och med efter att behöva hantera lillkillen när han är sådär riktigt outhärdligt trotsig som han är ett otal gånger om dagen.

Bara sex nätter kvar. Sen kommer pappa hem igen.

Glassigt, det här med affärsresor till fjärran länder.

Aprikosglassigt.