Spritpappan

Vi bor i ett nybyggt funkishus med stora glaspartier som ger ganska fritt blås vad gäller insyn i kök och vardagsrum. Mest för att förstå kontexten.

För att förstå kontexten än bättre har mitt liv som managementkonsult släpat runt mig i världen, så jag har jobbat med ryssar tillräckligt länge för att kunna svepa en stor vodka utan att röra en min eller grimasera det minsta. Det må bränna och smaka starkt, men jag kan fejka att det är vatten. Det samma gäller extremt starkt kryddad mat - jag kan spela oberörd.

Däremot har jag en sk "surtunga". Om jag smakar något som är det minsta surt så skrumpnar mitt ansikte ihop till ett obehagligt smärtfyllt russin.

Nog om kontexten. Ni vet vad ni behöver veta nu.

När min kärlek var och gympade/aerobiscerade för ett par timmar sedan stod jag i vårt kök, med lilltjejen på min mage i vår BabyBjörn Active-sele. Lillkillen stod på en köksstol så han hade bra access till diskbänk. Vi brukar stå så när vi lagar mat, vi stod så tidigare i eftermiddags och gjorde tacos med alla tillbehör. Jag med mitt stora Bastienförkläde, han med sitt lilla designerförkläde inköpt i svårt trendig butik på söder i Stockholm.

Nu skulle vi göra saft.

Vi brukar göra saft, lillkillen och jag. Limesaft. Det går åt en lime och två matskedar druvsocker till en liter. Vi har en ofattbart komplicerad rutin som bland annat innehåller moment av pre-crushing av lime, delning av lime i exakt 16 små bitar, mängder av små imaginära fordon för att transportera varje enskild klyfta från skärbrädan (lyftkranar och dumpers) till tillbringaren där de krossas (av en sk. "krossare"), återtransport av krossad klyfta med dumper till diskhon där de föses ner av olika stora bulldozers.

Det kan ta timmar.

Nåväl. Denna gång låg en citron och skräpade på diskbänken efter tacomiddagen, så lillkillen föreslog att även den skulle ritualstyckas och göras till saft. Så vi ägnade en kvart åt detta också.

Sen i med socker, rör runt och servera.

Till saken är att vi alltid provsmakar i små snapsglas (lite högtidligt och perfekt storlek för honom). Så gjorde vi även denna gång.

Jag var inte beredd på citronen. Saften var inte söt denna gång, citronen fuckade upp receptet, så blandningen var mycket sur.

Vi skålade i våra små snapsglas och svepte saften med ett Hamiltonskt knyck på nacken. Jag ryckte till och grimaserade, det kan ha varit väsande inblandat.

Lilltjejen skrattade i selen på min mage. Lillkillen skrattade överlyckligt och bubblade fram: "Smaka en gång till pappa!".

Det gjorde ont i kinderna på mig efter surattacken, men två skrattande barn är något du gör vad som helst för att uppleva. Om de skrattat pärlande och genuint av att jag råkade knipsa av en fingertopp skulle jag nog offrat några fingrar på det.

Hur som helst. Vi upprepade proceduren ett femtontal gånger under en kvart. Kidsen älskade det. Lillkillen ville inte ha mer, men han skrattade sitt härliga skratt gång på gång. "Smaka en gång till pappa!"

Sen slog det mig hur det måste se ut. Kom ihåg kontexten. Ljust kök, mörkt ute, stilla villakvarter.
Stora panoramafönster.
Titta. Där står en pappa med lilla dottern i sele på magen och lilla grabben på köksstolen vid diskbänken. Så sött, så omtänksamt. Vilken underbar bild, jämställd och harmonisk. Familjelycka. Carl Larsson - kom hit med stativet!
Vänta... vad gör de? Står.... Står pappan och rycker snapsar i rasande takt? Han har gjort det till en lek, där barnen ovetande tror att det är något skoj när han står där och super sig redlös. Barnen skrattar, och pappan river snaps efter snaps och grimaserar sammanbitet innan han med ett stort, fånigt, berusat leende växlar några ord med barnen och sen häller upp ännu en snaps.

Undrar hur många av våra grannar som nu strök oss från "trevligt par"-listan och satte upp oss på "ha lite koll på"-listan.