Barnakuten

För tre timmar sedan började lilltjejen skrika. Hon är fyra månader gammal.

Lillkillen hade mjölkallergi, så vi hörde honom ofta skrika det första halvåret innan vi fick reda på att det var mjölken. Som kolik, ungefär.

Men lilltjejen har aldrig haft ont. Förrän ikväll.
Hon skrek och det var inte gnällskrik. Det syntes i hennes ögon när hon tittade rakt i mina ögon. Oro, förvirring - hon fattar inte varför det gör ont, smärta är något nytt i hennes värld.

Och hon skrek. Det syntes på henne att det blev lite bättre, hon slappnade av lite - och sedan kom smärtan tillbaka. Värre för varje våg. Det var i hennes mage det satt, tror vi. Kramper. Gång på gång.

Hon skrek. Grät av smärta. Dessa fyra månader gamla ögon som tittade så skräckslaget på mig när jag försökte trösta henne.

Vi väckte lillkillen och klädde på honon. Satte honom i bilen, larmade huset och körde iväg hela familjen till barnakuten.

Sen gick det över. Gradvis. Och när vi kom fram så vände vi och körde hem.

Vad det var? Ingen aning. Rester av en förkylning förra veckan, kombinerat med smakportion, otur, whatever...

Jag hann tänka ett antal olika utfall. Det är mitt personliga ok att bära, jag tänker alltid i scenarios. Från de positiva där det gick över och vi vände hem, till de horribla där en läkare med bekymrad min inleder med att säga "det finns inget enkelt sätt att säga detta..."

Föräldraskap handlar inte alltid om att veta något till 100%, utan att stå med ena foten i bilen och tänka att vi måste göra något men har inte en aning om vad.

Och att vara rädd.

Det där är inget man förvarnas om. Rädslan och skräcken.
Sen jag blev förälder har jag ständigt varit rädd. Oro för barnen är en konstant känsla. Jag hade ingen aning om hur rädd jag skulle vara.

Alltid.
Alltid.
Hela tiden.

Oro för att någon av dem skall drabbas av en obotlig sjukdom, eller klämma handen i dörren, eller trilla med tänderna före i asfalten, eller halka i trappan, eller bli kidnappad, eller knuffad, mobbad...

Ingen berättar för en hur rädd man alltid kommer att vara, när man berättar att man skall bli far.

Så är det.

Folk berättar skräckhistorier om förlossningen, men ingen berättar om den ständiga rädslan. Den tär och konsumerar en.

Nu sover lillkillen i sin säng igen.
Lilltjejen sover i vår dubbelsäng, bredvid min kärlek.
Själv sitter jag nere på bottenvåningen i mitt arbetsrum, med en stor whiskey på skrivbordet.

Jag har andats ut.
Jag har skickat ett par jobbmail.
Gråtit en skvätt av lättnad.

Och varit uppe tre gånger och lyssnat utanför lillkillens rum, och utanför vårt sovrum.

Det där med tysta andetag, kan vara magiskt ibland.

Jag känner mig lyckligt lottad.