Slå mig i huvudet med plastflaskan, så är du snäll.

Lilltjejen är lite kass i kistan, så hon har inte velat äta ordentligt.

Normalt när hon inte vill äta så brukar vi köra "grekisk restaurang" här hemma. Det betyder att en distraherar henne genom att improvisera ett slags Zorba-dans (inkl. högljutt klämkäcka tillrop och flaxande armar), samtidigt som den andre passar på att köra in sked efter sked i ettåringens mun när hon njuter av underhållningen och därmed glömmer att hon inte vill äta.

Idag uppstod ett problem. Jag skulle mata lilltjejen, som var extra kinkig med maten, samtidigt som min kärlek inte var tillgänglig. Hon var på toaletten för att torka upp en pöl urin på golvet (resultatet av en överentusiastisk treårings "förmåga" att gå på toaletten själv - han såg bekymrat engagerad ut när jag efteråt gav ett förmaningstal om vikten av att sikta neråt med snoppen).

Hursomhelst - jag var ensam i köket med båda barnen. Lilltjejen gnällde och ville inte äta något. Lillkillen var uttråkad och gick runt och lekte svärd med en stor PET-flaska i plast. Vid något tillfälle svängde han runt i en cirkel och råkade dänga flaskan i huvudet på mig. Lilltjejen sken upp och gapade i ett stort leende.

Lösningen var solklar.
<...här vill jag ha cred för min förmåga till både lateralt tänkande och självspäkande för familjens bästa...>

Jag bad lillkillen:
- Slå mig i huvudet med plastflaskan, så är du snäll. Gör det om och om igen, så kan jag mata henne.

Några smärtsamma minuter senare hade hon ätit färdigt.

Föräldraskap är enkelt. Det handlar bara om att vara beredd att göra vad som krävs, oavsett vad som krävs. A piece of cake.