Sleepless in Oslo

Det var ett tag sen sist.

Har hunnit ligga sömnlös i Stockholm, Klippan och ett otal andra hålor i och utanför Sverige sedan sist.

Just nu? Ligger sömnlös tredje natten i rad på Losby Gods utanför Oslo.
Första natten somnade jag vid 03.
Igår somnade jag vid 04.
Nu är klockan 01, och jag funderar på när jag skall kunna somna. Måste svara på ett gäng mail och avsluta en rapport och planera ett par grejer nästa vecka.

Det har varit några intensiva månader, och på fredag skall jag fakurera så hårt att min revisor kommer att ringa för att kontrollera så jag inte förlorat förståndet.

Jag hade ingen aning om att jag kunde jobba så här hårt. Innan vi fick barn visste jag att jag kunde vara disciplinerad when the shit hit the fan. Om det behövdes kunde jag ta mig i kragen och baxa ett par långa dagar i följd, kanske rentav en helt seg vecka på raken.

Men jag hade ingen aning om att jag kunde jobba dag och natt månad efter månad, som en målmedveten åsna som drar en kvarnsten runt runt runt runt. (ok, jag kunde hittat en bättre liknelse, men jag är lite sliten och trött, ok?).

Att bli pappa förändrade allt.
På samma sätt som jag med ens vaknade en morgon för drygt tre år sedan och insåg att en familj plötsligt förlitade sig på min förmåga att skapa beläggning, på samma sätt som jag de senaste tre åren insett att jag genom mitt föräldraskap blivit den mest ömkligt sårbara individ på jorden - på samma sätt har jag insett att jag är beredd att knyta ett rep runt ett berg för att släpa det åt sidan om det betyder att min familj är aningens aning mer trygg eller mindre otrygg i tillvaron.

Det är en konstig känsla.

Jag har aldrig varit så sårbar förut, samtidig som jag aldrig ens anat den råstyrka jag tydligen burit runt inom mig hela livet. Allt som behövdes var tydligen att hitta kvinnan i mitt liv och få en liten son och en liten dotter. Och hitta en miljon ton kärlek i sin familj. Och en miljon ton ansvar. Och en miljon ton oro. Och en miljon ton saknad.

Piece of cake.

Sen vet man vad som är viktigt.

Jag var med ett gäng Vietnameser i Malmö för ett par veckor sedan. Vi besökte Malmö Musikhögskola. När vi gick förbi aulan såg jag 12-15 studenter i olika smågrupper på scenen. De satt och repeterade saker, snackade lite.

Plötsligt insåg jag att jag inte kommer att vara där något mer. Naiva och förvirrade och i början av allt. Om de satsar på fel grej är det bara att backa bandet och börja om.

Jag kan aldrig backa bandet längre på det sättet.
De satt där och hade drömmar om det stora Genombrottet.

Själv har jag slutat drömma om att bli den yngste som vinner Wimbledon. Gradvis ersattes de drömmarna av andra, där jag slog igenom som den äldste som någonsin vunnit Wimbledon - eller där jag plötsligt seglade upp som en äldre nykomling i golf som slog världen med häpnad. Man kan vara äldre när man slår igenom i golf, va?

Men inte 39, va?

När jag blev 30-35 fantiserade jag istället mer om hur jag satt vid sidan av centre court. Som mental coach till den yngste som någonsin vunnit Wimbledon. Min adept slår in matchbollen och vänder sig med glädjetårar i ögonen upp mot mig på läktaren. Han nickar tyst. Jag nickar tillbaka.

Sen föddes barnen.

Plötsligt slutade jag fantisera om saker jag inte ens försökte uppnå. Jag har insett det nu. Jag ville inte ens försöka testa att spela tennis, och golf tröttnade jag på för tio år sedan. Varken talang eller energi fanns på min sida av klubban. Jag är förvisso coach till ganska många chefer nu, men inte till någon ung tennisadept. Idrottscoaching är inte min grej. Jag jobbar med ledarskap, inte rackets.

Istället har jag drömmar om andra saker. Nya fantasier.

Jag drömmer om att sitta på en träveranda med min kärlek. Vi dricker te på eftermiddagen. Det är berg i bakgrunden. Det spelar ingen roll var vi är, hur mycket pengar vi har på banken eller vad vi åstadkommit med våra karriärer. Men vi sitter där och vet att lillkillen är lycklig och frisk, och att lilltjejen är lycklig och frisk. Vi vet det, och sitter där. Håller handen och dricker te.

Och det räcker. Mer än väl.

Det är en annan typ av fantasi.
Jag vet inte om den är bättre eller sämre än att vinna Wimbledon som 16:åring.

Men den inspirerar och motiverar mig på ett sätt jag inte visste möjligt.

Sliten nu. Jag har kört workshop, stått på scen 8-19 och sedan varit social på middagen och sedan jobbat till 2-3-4 på morgonen... kväll efter kväll, vecka efter vecka. När jag är hemma har jag jobbat långa dagar och kvällspass efter barnen somnat. Jag somnade över hotellrummets skrivbord när jag gick upp på rummet för att skicka mail på lunchen. Nacken är stel och ryggen skev. Varje muskel är seg och jag ser blodsprängda kärl i mina ögon när jag går upp varje morgon.

Klockan är över halv två på natten, jag har kört workshop sedan arla morgonstund. Nu skall jag jobba ett par timmar till. Sen börjar workshopen tidigt i morgon.

Jag har aldrig varit så här fysiskt och psykiskt trött förut. Och samtidigt har jag aldrig förut känt mig så här brutalt och ofattbart stark.

För i morgon kväll kommer jag hem till min underbara lilla familj. Min fru, lillkillen, lilltjejen. Vårt lilla mikrouniversum i vårt nybyggda lilla hus.

Hon sliter för att hålla samman saker när jag är on the road. Det är mer än ett heltidsjobb, det är dygnet runt.

Jag sliter på kursgård efter kursgård, i världsdelar och länder som flyter samman. Jag är van vid att vakna med ett ryck och tänka "Vilket land är jag i?! Vilken workshop skall jag ratta idag?! Vad är det nu för företag och deltagargrupp idag?! Vänta - är jag hemma?!?"

I morgon kväll skall jag hälla upp en whisky i mitt nya favoritglas från den där kristallbutiken i Sarajevo. Sen skall jag sätta mig i soffan bredvid min kärlek. Hon kommer att vara helt slut efter en veckan ensam med barnen. Jag kommer att vara helt slut efter en vecka på kursgård.

Då skall jag ta hennes hand i min och låtsas se på vad som än visas på TV. Krama hennes hand och luta mig mot henne.

Och andas ut.

Högsäsongen är över för denna gång. Resten av året är vanlig heltid, plus moms.

Min kropp kommer att längta efter att få sova hela natten i morgon kväll. Men en liten röst inom mig kommer ändå att hoppas på att någon av kidsen vaknar tidigt.

Bara så jag kan vingla sömndrucken in i hans eller hennes rum, lyfta upp den späda kroppen i min famn och viska "shh.... pappa är hemma".

Bara tanken på det gör att det gör ont av längtan inom mig.