Middagskonversation

Min kärlek var ute och dansade med ett gäng andra mammor från kvarteret igår, så jag satt ensam vid middagsbordet med lillkillen och lilltjejen. Vi åt smaskig mat där stora bitar paprika figurerade. För att betona vikten av frukt och grönt åt jag paprikabitar som vore de livets nektar och vägen till fred på jorden.

Lilltjejens middagskonversation sträcker sig inte längre än ett "PAhhh...." följt av en bit ost som slungas i ens generella riktning.

Lillkillen är mer som en politiker vid matbordet. Man måste fundera på vart man lockas med varje fråga och varje svar. Är detta en bra samtalslinje eller en återvändsgränd till hans frågemecka?

- Pappa. Blir man stark av papwika?
- Japp. Snälla och starka människor äter mycket frukt och grönsaker.
- Är vi stawka?
- Ja - Det är därför du och jag är starka och snälla.
- Jag är stawkare än Sebastian.
- Joo... hm... Men med stor styrka kommer stort ansvar. Man måste vara snäll om man är stark.
(fotnot: Jag hade ingen aning om vilka patetiska klyschor jag kunde säga med straight face innan jag blev pappa.)
- Pappa. Ätew dom dumma nöttew?
- Nej, snälla äter nötter. De dumma.... öh...
Jag tänkte febrilt samtidigt som jag började svara. Att bara svara Choklad eller Godis hade inneburit att vi skickar mixade signaler när vi sedan äter det själva och låter honom äta det ibland. Hjärnan gick på högvarv, vad fan skulle jag svara? Fett? Nej - då får han ätstörningar. Socker? Nix - det går inte att undvika helt och att leda honom in på lightprodukter är att tigga om märklig ämnesomsättning på sikt. Dessutom är socker gott, och jag ville inte behöva försvara mitt eget sockerintag vid ett senare tillfälle. Vad är det som är garanterat bra att undvika då?! Kom igen, hjärnjävel... du skall ju vara smart!

Jag gjorde - som så ofta i min föräldraroll - fel. Jag satsade i panik på en vetenskaplig approach.

- Så här ligger det till. De dumma äter saker med konstgjorda färgämnen och... och ... öh... högt glykemiskt index, typ.

Jag lutade mig här fram över köksbordet och vilade pannan i min ena hand. Svara aldrig en fråga med något som ens avlägset kan leda till följdfrågor. Treåringar är som värmesökande missiler med otydliga svar. Ett enkelt Nej hade varit det smarta svaret. Jag insåg mitt misslyckande samtidigt som orden hade blörtat ur min mun, och i huvudet räknade jag ner från tre till noll samtidigt som jag hörde lillkillen skrapa med skeden i tallriken och formulera sig.

- Bewätta för mig om konstiga fäwger och glymiska häxor.

Varför försöker jag vara mer pedagogisk än andra pappor?! Varför inte bara svara Nej? Eller säga "Dumma människor äter små frågvisa barn!"?

Middagsamtalet hemsökte mig hela kvällen. När vi såg på barnprogrammet Barda där små barn får klä ut sig till sagan om ringen-karaktärer och lajva med riktiga skådisar så var där givetvis en tjej som var utklädd till trollkvinna. Lillkillen började peka upphetsat på henne och frågade:

- Titta pappa!!! En häxa!!!! Äw hon en sån gly... en sån gylm... en sån glym...
- Nej. Var tyst och se på programmet.

Två minuter passerar.

- Men pappa - hon ÄW en sån gyl...gly...gym...
- Pappa vill dricka sin gintonic ifred nu. Jag sätter mig under trappan.