Prinsessan Obama

Jag försökte lära lillkillen säga President Obama i förrgår, mest för att jag skulle tycka det vore lite creddigt om han nämnde honom på dagis.

Idag satt vi och småpratade före läggdags, och jag nämnde Obama - utan titel - i en mening. Han tittade bekymrat på mig och lade huvudet på sned.

- Menar du Pwinsessan Obama, pappa?

...

Jag kysste honom på pannan, rättade till hans snuttefilt och mmm:ade på det där sättet jag hoppas han om 20 år kommer att minnas som förtroendeingivande och tryggt.

- Ja. Fast han är inte prinsessa. Han är prins.

Sen gick jag ut ur lillkillens rum, och precis när jag stänger till dörren hör jag honom säga "Pwins" för sig själv, lite eftertänksamt.

I trappan ner till bottenvåningen kommer jag på mitt misstag. Prins?!?!

Jag får reda ut det här i morgon när han vill upp vid halv sex-blecket. Det känns inte som läge att gå upp och väcka honom och säga "Grabben? Är du fortfarande vaken? Pappa klantade sig... det heter inte prins, han är president - fast inte ännu, men han kommer att bli det, för han är vald, på riktigt, inte som Bush vs Gore eller Bush vs Kerry, utan med riktiga röster, och pappa sa prins eftersom du sa prinsessa, men president är vad han är, pappa var bara lite trött."

*suck*

Vi sparar den diskussionen till i morgon. Det känns viktigt att reda ut, men att reda ut något med ett barn som är i en utvecklingsfas där "Var tyst!" är en läckert smakfull invit till en timslång parering av en kulspruteserenad av intresserade frågor av marginell relevans.... nja, jag väntar tills jag fått sova en natt.