På nätterna är det oftast jag som vakar, som springer och ordnar med barnen. När jag är hemma, det vill säga.
Jag minns förra veckan, klockan var väl tre eller fyra på morgonen, lillkillen grät.
Jag rusade uppför trapporna, in på hans rum. Jag satte mig på knä intill hans säng, famnade in honom och sade med min lite mörkare "du är trygg nu"-stämma. "Vad är det, kompis?"
Han sken upp. "Pappa? Är du hemma nu?"
Jag hade varit hemma fyra nätter efter senaste tjänsteresan, men på natten är det inte det medvetna som talar, utan lillkillens maggropskänsla. "Klart jag är", svarade jag.
Kvällen efter hände samma sak. Då sa han: "Pappa? Har du verkligen kommit hem nu?"
Jag tröstade honom så han blev lugn. Sen lade jag honom i hans säng, drog upp täcket till hans haka, strök ett finger längs hans haka som jag brukar göra.
Sen gick jag nerför trapporna, satte mig tungt i soffan, och bet ihop tänderna och såg något program på TV.
Egentligen ville jag säga att jag redan har varit hemma fem dagar. Och fem nätter.
Men jag förstår vad han menar.
Just nu gör det lite ont.
26 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Om det gör ont finns det väl egentligen bara en lösning på det?... all lycka till dig och din familj!
True, Tinny. True. Om det gör ont finns det bara en lösning.
Fram med stora Iprentabletten!
Faktum är att den enda lösningen är att minska ner på resandet. Där har vi i familjen en femårsplan som skall landa i ca 30 nätter om året borta.
Det går på rätt håll, men det går lååååååångsamt.
Så härligt att läsa om en mans tankar i fadersrollen... ja, visst gör det ont när lillkillen säger så... men det är ju bara att krama och visa honom att det faktiskt är så att du är hemma. Kanske hade han drömt och var osäker på om han verkligen var vaken?
Blir så glad av föräldrar som tar tillvara på sina små gullungar. Ni är lyckligt lottade som fick behålla dem på jorden!
Skicka en kommentar