Sleepless in Klippan

Klockan är snart tre på natten.

Om några timmar skall jag gå upp och ladda 20 chefer med en upplyftande och insiktsfull känsla.

Själv ligger jag här, sömnlös i ännu ett konferenshotellrum med Imogen Heaps "Hide and Seek" i hörlurarna och djup ångest i bröstet.

Jag tänker på något lillkillen sade till mig för några veckor sedan. Det söker mig fortfarande.

Ibland får jag för mig att jag skall plantera frön av visdom i våra barns huvuden. Ibland viskar jag till lilltjejen att hon är smartare och starkare än killarna. Hon är bara en handfull månader gammal, men jag tror det lagras någonstans. Ibland ger jag tips och råd, delar med mig av mina insikter. Ofta berättar jag generella sanningar som jag vet är bra att ha. "Man skall aldrig ge upp", "Det finns alltid en lösning", "Ibland är det jobbigt, men sen blir det alltid bättre", "Varje sekund är en gåva, så njut så ofta du kan av minsta lilla sak i din tillvaro".

Hursomhelst. Lillkillen hade dängt en docka han döpt efter min revisor Monica i huvudet på lilltjejen. Jag blev arg på honom, höll honom hårt i axlarna, såg honom rakt i ögonen och sade: - "Slå ALDRIG din lillasyster!"

Samma sekund drabbades jag av uppfostringsångest och lade snabbt till något mer positivt:
- "Hon är din syster - du måste skydda henne! Alltid!"

Han blev tyst, och tänkte på sitt lillgamla sätt. Efter säkert tio sekunder tittade han lite bekymrat på mig.
- "Om någon puttar henne måste jag skydda henne."

Jag blev lite ställd, men fortsatte på den positiva tråden för att bygga vidare och förstärka den.
- "Precis. Här i familjen skyddar vi varandra."

Sen fortsatte kvällen. Lillkillen är inne i en oerhört utmanande och trotsig period, så mellan 17 och 20 hade vi som vanligt 7-9 små konflikter med hans raseriutbrott som oftast slutar med att han gallskriker och klampar iväg med sin lilla kropp mot tvättstugan för att en halv minut senare komma tillbaka och säga att han är färdig med att vara arg och nu vill göra något annat. Det sliter och har slitit rätt hårt på alla i familjen, så när jag bar upp honom till hans säng var både han och jag slut. Han var sådär varm och lite fuktig i pannan som barn kan bli när de lekt och busat och stirrat en hel kväll. Själv var jag mest sugen på att få läggningen snabbt överstökad så jag kunde gå ner och hälla upp en monsterwhiskey och kollapsa bredvid min kärlek i soffan (som haft motsvarande bestyr med lilltjejen och därför följt samma utmattningslinje).

Jag rafsade igenom rutinerna, radade upp nallarna och såg till att ankan låg högst upp och grodan till vänster, letade fram favoritnappen och snuttefilten, ryckte vattenflaskan mot hans mun så han tog ett par hastiga klunkar innan jag tryckte tillbaka nappen och sade godnattgodnattsovgottduärminfavoritkillevisesimorgonpappaälskardig.

Precis när jag skulle stänga till dörren till hans rum hör jag en tyst liten röst.
- "Pappa?"

Jag suckar inombords och hoppas han bara vill ha lite vatten till, så jag kan få gå ner till vardagsrummet och sedan andas ut med kärleken.
- "Vad är det, kompis? Vill du ha mer vatten?"

Han tittar på mig från andra sidan rummet. Det är helt tyst när han tänker, men i halvmörkret ser jag hur han tankfullt tar ut nappen ur munnen, lägger undan snuttefilten och sätter sig upp på huk i sängen.
- "Om någon puttar på min lillasyster måste jag skydda henne".

Med ens slår det mig vilket ansvar jag lagt på hans axlar, vilken vuxentyngd jag lagt på denna lillgamla två och ett halvårings axlar. Jag vet inte vad jag skall svara, men han ser ut som om han fortfarande tänker. Jag väntar ett par sekunder. Sen fortsätter han med det där röstläget barn har när de berättar något som ett alldagligt påstående men där de egentligen vill bli tryggade.
- "Om någon är elak mot mig så måste du skydda mig, pappa. Alltid."

Och lika plötsligt slår det mig att detta ansvar egentligen vilar på mina axlar, för alltid. Det kommer inte att försvinna när han och hans syster fyller tre eller sju eller tretton eller trettio. Det kommer inte en dag när jag kan andas ut och tänka att det är fixat, utan resten av mitt liv kommer jag att oroa mig för om de utvecklas rätt, mobbas i skolan, hittar kärlek, blir lyckliga. Jag kommer att sitta med ångest hemma när någon av dem är på dejt eller åker på skidresa. Den oro jag trodde skulle gå över efter några månader är en del av mitt liv nu och för all framtid. Utmaningen blir att lära mig leva med den, så den inte blir den överskuggande känslan i tillvaron.

Så jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag fejkade min trygga papparöst och svarade med ett avväpnande skratt:
- "Oroa dig inte, vännen. Du behöver inte tänka på att skydda din lillasyster. Jag tar hand om det och skyddar henne. Och jag skyddar dig med. Alltid. Oavsett vad som händer lovar jag att skydda dig och din syster. Så är det bara. Alltid."

Något sån't. Jag minns inte exakt vad jag svarade. Jag tror jag pratade på och försökte förmedla stort och massivt faderligt lugn, den där Beppe Wolgerstryggheten när han satt i sin pyjamas och pratade med dockorna för decennier sedan.

Jag smekte lillkillens hår och pussade hans varma panna. Sen sade jag godnatt igen. Utan brådska, och med eftertryck på varje mening.
- "sov gott"
*paus*
- "du är min favoritkille"
*paus*
- "vi ses i morgon"
*paus*
- "pappa älskar dig"

Sen gick jag nerför trappan med en klump i bröstet och kände mig som den allra minsta och allra osäkraste människan i världen.