Jag är så svår, så svår, så svår - för din skull, sötnos.

Jag tog bussen hem från kontoret idag. Det är en liten olyx jag tvingas till när min kärlek har bilen.

Framför mig satt två unga förälskade tonnisar. De var emo.

Oerhört emo.

Åtminstone hon.

Ni vet när man som kille gör allt för att ens tjej skall tycka att man är "rätt" - även när man inom sig inser att man är så jävla fel att det bara är en tidsfråga innan korrekturinstitutionen knackar en på axeln och säger "Ursäkta - är det inte så att du bara är en bluff rakt igenom?"?

Ah, well. Den här killen var inte emo.
Men gudars skymning vad han försökte.

Han satt där i sina svarta kläder med smygande revärer överallt och enstaka röda kråsgrejer som stack ut här och där. Han satt där bredvid sin tjej, och han hade försökt tupera håret för att det skulle ha samma plågade volym som tjejen. Resultatet blev en slät och konstig pottfrisyr med en rufsig rumpa framtill.

Han hade färgat håret svart. Svårt och svart. Typ. Nyansen "kol" hade inte riktigt tagit fäste utan mattats åt det bruna.
Det rufsade partiet var rödfärgat. Han tänkte "svårmodigt vinrött mitt i det svarta", men det redan färgmässigt ansträngda håret svarade "bajs möter apelsinskal, sorry".

Han satt där med mängder av kajal runt ögonen, bajsfärgat hår med en tuperad apelsinrufsbulle framtill och en svårbemästrat svart mundering som han bar med den osäkerhet man endast hittar hos unga kids som desperat testar allt för att hitta vem de är.

Jag mötte hans blick, och försökte le medlidande. Han tolkade det nog som om jag log lite genomskådande hånfullt, för han vek osäkert ner blicken i bussgolvet.

Hans tjej höll fram hörlurarna till sin iPod och sa:
"Lyssna - så jävla bra. De fattar, va?"

Han lyssnade en halv sekund, fan vet om han ens hörde vad som spelades, innan han nickade och slöt sina kajalsprängda ögon.
"Mmmm.. Skitbra".

Det är lite vemodigt att minnas hur det var att vara så tonårig och så sökande.
Jag satt och kom på att jag ömmade för dem. Särskilt för honom. Jag ömmade för hans vilja att vara exakt den hon vill ha. Jag ömmade för deras desperata längtan att både vara absolut unika men ändå så tydligt tillhöra just den gruppen.

Sen ömmade jag lite för min egen tonårsfas, med samma misslyckade försök att tillhöra en viss katagori. Min bästis Otto hade skaffat en cool blonderad fartrand på höger sida över örat. Han var syntare. Jag ville vara syntare, och ville vara som Otto, så jag försökte skaffa samma blonda fartslinga. Men mitt hår är mycket grövre än hans, lite som hästtagel on crack - så vätesuperoxidblonderade hår smälter liksom in i min generella hårmassa. Resultatet blev en ostadig grå hårmassa över högra skallen. Kombinera det med en kort kavaj inhandlad på HM-rea och en mintgrön T-shirt och kinasandaler och vita tubsockar och uppkavlade svarta bylsiga byxor...

...sen satt jag väl på någon buss, bredvid Otto med hans coola blonderade stripe och hans matiniquekavaj, och vek undan blicken från någon kille i kostym som log lite medlidande åt mig.

Det är alltid svårt att försöka vara någon man inte är.
Det finns nog ett lärande i det här.