En route till Kina

Lillkillen hostade hela natten. Lilltjejen hostade hela natten. Rester av ågon förkylning som inte ger efter.

Gick inte att sova. Sen upp tidigt, som vanligt. Lillkillen är inne i en ny fas av tidiga morgnar. Om klockan inte står på 4-nånting eller 5-nånting så gör jag en virtuell high five med mig själv.

Jag fylls av ett stort vemod dagarna innan jag lämnar familjen för en långresa. De sista timmarna är nästan outhärdliga.

Hela familjen åkte för att lämna lillkilllen på dagis. När min kärlek skulle gå iväg med honom stannade jag kvar i bilen med lilltjejen. Vi säger inte att jag skall iväg förrän det är dags, så när han gick ur bilen sade jag att jag skulle iväg på tjänsteresa och kommer tillbaka om ett par dagar. Jag använde min klämkäcka röst och försökte låta som om det var ett spännande äventyr på gång. Han log och vinkade hejhej och följde efter min kärlek på grusgången till dagiset.

Sen stängdes bildörren, och jag kände ett slag av vemod som fick mig att kippa efter andan. Jag har den perfekta familjen, och måste lämna dem gång på gång för att sköta mitt jobb.

Nu till Kina. Det här skriver jag på planet från Amsterdam till Shanghai. Jag skall vara där tio dagar. När ni läser detta betyder det att jag kopplat upp mig från hotellrummet.

Å ena sidan är jag glad att jag får förtroendet att arbeta här av mina uppdragsgivare. Jag tycker det är spännande, och är glad över att jag kan skicka fakturor så mitt företag mår bra.

Å andra sidan är jag bara jag.

Och jag längtar hem.