Allt om Kina

Sitter i business class loungen på Shanghai Pudong International airport. Jag har tryckt i mig ett gäng ostmackor och en halv öl.

Den lokala ölen här heter Tsing Tao, något den gode Nils (som stod för allt legwork här i Shanghai och är en av de mest förnämligt nätverkade människorna i världen) förklarade står för This Shit Is No Good - Take Another One (Tsing Tao). Jag tyckte den var god.

Shanghai är märkligt. Jag brukar inte ändra åsikt om något. Gjorde det om socialdemokratin när jag läste nationalekonomi, gjorde det om dödsstraffet när jag läste sociologi. I övrigt brukar jag ha rätt på första försöket.

Men Shanghai är märkligt.
Efter fyra minuter hatade jag staden. Intensivt. Tänkte att Kina nog inte är min kopp te.
Efter tre dygn insåg jag att det kanske är här framtiden ligger. Det är kanske hela världens kopp te, vare sig vi känner oss riktigt bekväma med det.

Kina är märkligt.
Jag vill inte bojkotta OS. Varför skulle jag göra det? Jag bojkottar inte USA på något sätt fastän de är de enda som inte ratificerat Kyotoavtalet, älskar dödsstraffet, flagrant leker med människoliv när de för oljans skull angriper främmande makter under en slöja av "demokrati" (vilket är komiskt eftersom de är det land som snabbast går bakåt i individens rätt och demokrati, testa själv att få en godtycklig terroristmisstanke på dig i USA och försök sedan hävda dina mänskliga rättigheter på Guantanamobasen).

Jag hatar givetvis att Kina är en diktatur. Jag hatar övergreppen där lika väl som jag hatar dem i USA. Samtidigt vill jag inte att de skall göra samma misstag som ex. Sovjetunionen gjorde när man för snabbt gick från planekonomi till marknadsekonomi - det är faktiskt inte bara att säga åt en miljard människor att "voila! ta ansvar själva nu!".

Debatter som rasar om Kina känns udda. Det känns som om mängder av oinsatta människor vill rasa mot orättvisor, och det är så mycket lättare att rasa mot Kina än andra skeva diktaturer (jag räknar inte USA dit ännu, även om valdeltagandet är så lågt där att det nästan inte uppfyller kraven för en demokratisk process - and DON'T get me started när det handlar om att de få som röstat de senaste två gångerna valt demokrater men under grovt suspekta former ändå landat med en republikan i vita huset.)

Själv rasar jag mot att så många västländer tycks öka antalet fattiga så snabbt, samtidigt som medelklassen i Kina ökar ofattbart snabbt.

Syftet med resan till Shanghai har inte varit att sitta i ett konferensrum. Jag har under strukturerade former mött Kinaexperter, konstnärer, psykologer, fotografer, shippingfolk, flygbolagsfolk, IT-folk, mediachefer, dokumentärfilmare, vinimportörer, tolkar, lärare och suttit på besök hemma hos vanligt kinesiskt folk. Jag har varit på privatkliniker och statliga sjukhus, privatägda företag och statligt kontrollerade megaorganisationer. Jag har suttit på lyxkrog, slumkrog, gått på kopiemarknad, överdådsmarknad och vandrat förvirrad i parker där en kör stod och sjöng gamla sånger från kulturrevolutionen tio meter från en grupp som dansade pardans till Besa me mucho. Det har varit en märklig upplevelse, och jag tycker mig ha fattat att jag inte fattar mer än att Kina är ruskigt komplext och att internationella media rapporterar ganska underligt ensidigt från Kina.

Jag tycker inte att någon måste ändra åsikt om Kina. Men jag tycker vi bör förstå lite mer innan vi pekar finger för mycket utan att skärskåda vårt eget system.

Tycker jag.