gratistidningar och välgörenhetsorganisationer

Jag vet att tanken är att jag skall bli glad när något är gratis i världen.

Å andra sidan...

Jag har mindre än en kilometer från vårt hem till mitt kontor.

På den sträckan hann jag i morse få frågan om jag vill ha Metro/City nio gånger.

Inte två eller tre gånger.
Nio gånger.

Sen skall jag hem igen. Då är gratistidningsfolket borta.

Istället får jag frågan "Har du en minut över för de svältande barnen?" från Rädda Barnen / Röda Korset / Amnesty / Greenpeace - det brukar bli 5-7 frågor under min promenad från kontoret till hemmet.

Jag brukar tröttna på att le vänligt efter de första två. Efter den tredje-fjärde slutar jag säga "Nej tack" eller "Nej tyvärr". När jag går förbi den sjätte-sjunde reagerar jag inte med varken blick eller ord på den som frågar.

Vad kostar en T-shirt som säger "Nej - jag vill inte ha din gratistidning och nej jag vill inte prata välgörenhetsorganisationer heller."?

Jag vet att de menar väl.
Men det blir inte väl.