glammfaktor noll

Tre vietnamesiska tjejer spelade något som inte var nyckelharpa, xylofon och ensträngad luta - men som såg snarlikt ut. De spelade något som måste sammanfattas som Swedish oldies and goodies.

Idas sommarvisa och sådant, i klassisk vietnamesisk tappning.

Sådär, va.

Ambassadrådet hälsade oss välkomna. Sen satte vi oss i trädgården och fick mat serverad. Jag satt med nya ambassadören. Trevlig tjomme, har bara varit ambassadör i två veckor. Vi hamnade i en djup diskussion om demokratiseringsprocesser, och eftersom jag suttit flera gånger i samma diskussion på ambassaden i Moskva så kände jag igen mig.

Det är skevt när unga människor drivs av att först tjäna tillräckligt med stålars för att kunna köpa utländska kläder och prylar, och sen tjäna tillräckligt med stålars för att kunna flytta utomlands. Så är det i Ryssland. Om det går för fort med demokratiseringsprocessen i Vietnam så riskerar samma sak att hända här.

Och många unga finns det. Över sjuttio procent av befolkningen är födda efter vietnamkrigets slut (Amerikanska kriget heter det här). Dessa unga skiter fullständigt i politik, bara de kan tjäna pengar.

Har du en cykelpump så är du i business.
Har du en våg så är du i big business.

Missförstå mig rätt. Demokrati är per definition bra.
Men förändring är inte alltid per definition bra.
Att forcera en förändring för att snabbt alltid tros vara bra - kan vara katastrofalt.

Förändring måste få ta tid. Människan inuti måste hänga med.

Ambassadören verkade smart. Men han behöver fundera på om ljusblå skjorta verkligen är rätt val när det är 35 grader och fuktig luft.

Fast det är klart. Efter två veckor kanske man inte hunnit köpa svettsäker garderob.

Själv svettades jag som en gris. Osynligt.
Leve Eton, tunna rutor på vit bakgrund.