Det slog mig idag.
Vi är generationen som aldrig blir vuxna.
Våra föräldrar är de som blev vuxna, och sedan ångrade sig. Nu har vi sextio-sjuttioåringar i korta toppar som skall bestiga berg och testa bungyjumping, göra saker som är "oj oj oj, så vilt och galet".
Vår egen generation är de som förvånat säger "Skall du ha barn?! Men du har ju knappt fyllt 33..." och "nej, nej... jag säger inte att det är fel att skaffa hus... det verkar mest som en grej man gör senare i livet... va? Jo, jag vet att du är 37, jag menar mest att ett hus är en... alltså, du vet - en vuxengrej."
Vi är generationen som aldrig blir vuxna.
28 oktober 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Saknar svenskt tangentbord, sa det blir lite konstigt det här...
Jag hörde en gang att vara föräldrars generation strävar efter att uppNA sa mycket som möjligt, medan var generation strävar efter att uppLEVA sa mycket som möjligt. Kanske är det därför vi aldrig blir vuxna.
På gott och ont är det. Jag vill verkligen aldrig bli stor. Men jag inser mina begränsningar - jag vill verkligen ha barn någongång ... och om några år börjar det ticka. Det kanske redan har. Snacka om att evolutionen eller mutationen (äh, jag vet inte vad jag ska kalla det) inte riktigt har hängt med...
Undrar om det är bra eller dåligt. Just nu känns det bra. Samtidigt som... jag blir stressad för att det är så mycket som ska hinnas med.
Johanna - det är vår generations ångest. Vi har så många möjligheter och så mycket som "bara måste göras"... att vi blir rent överväldigade av det.
Kerstin - jag vill heller inte bli stor!
Mia - shit, det var bra sagt. Vi är upplevelsejunkies som kommer att stå vid dörren när vi är +55 och tänka "än är det väl inte försent för mig att testa ett rejvparty?". uppNÅ vs uppLEVA. Den norpar jag rakt av!
Visst är det bra sagt?! Synd att jag inte kom på det själv... (från början norpat från en 18-årig tysk rappare under artistnamnet Kosmos. Ibland kommer visdomsord från oväntade håll....).
Skicka en kommentar