ostron

Dagisfröken ringde till kärleken nyss. Lillkillen har trillat och slagit sig ordentligt i läppen. En tand har fått en smäll. Den har inte gått av, men hon tyckte vi skulle ta honom till en tandläkare bara för säkerhets skull, så tandläkaren kan vicka på tanden och dokumentera just in case.

Puuuh.

Man slutar visst aldrig att oroa sig. Om något så tillkommer ny oro hela tiden, i takt med att man får reda på allt som kan hända ens barn.

I början trodde jag man skulle vänja sig vid oron, ungefär som en del säger att de gör med ostron ("Smakar som saltvatten, först tyckte jag det var äckligt - nu har jag vant mig vid smaken och tycker det är ok").

Men det är inte alls som ostron.
Den där oron är något man måste stå ut med. Hela tiden, faktiskt.
Hela. Tiden.
Puuuh.

Har ringt privattandläkaren, skall dit kl. 14.30 med honom. Folktandvården var inte på kartan. Känner mig ganska trött på storstatligt kommunala alternativ som inte kan något. BVC blev jordens antiklimax, och Försäkringskassan har nu klurat i snart fem månader på huruvida jag skall ha max föräldrapenning eller ingen alls.

Privattandläkaren gav mig en tid direkt.
Pang, tjoff, klart.
Återkommer med hälsorapport i kväll, när lillkillen somnat vid 20-blecket.