möte

Har nu varit på ett tvådagarsmöte på ett mycket trevligt litet ställe som drivs av Monica och Christian Einarson. Monica var sångpedagog och rektor på Fame Factory, för de som följer sådant.

Villa Ancora heter det. Mycket behagligt.

Monica ägnade två timmar åt att hjälpa oss konsulter tänka lite på hur vi använder våra röster och kroppar till att "inta scenen". Hon var kanonduktig och en trevlig inspiration att fylla på med.

Ingen chokladfontän...

...däremot pekade jag på två stora bitar att ta med hem från chokladfestivalen. Hon bakom disken sken upp och sa:
- En spansk stock och en spansk trekant! Jajamen!

Dewt har faktiskt aldrig hänt att jag blivit generad när jag köpt choklad. Expediten sade det lite VÄL insinuerande. Jag tyckte hon var elak. Sen insåg jag att det fanns en stor skylt bakom henne där det talades stort och väl om hur just denna choklad är sprängfylld av afrodisiak.

Det kändes inte särskilt porrigt att äta den.
Den spanska trekanten var som en lite krämig/fadd toblerone, men den spanska stocken var inte så lustfylld.

Cognacen var emellertid magnific.

nice try på zoo

Lillkillen var inte så intresserad av varken minigrisar, får, getter, kaniner eller fåglar.
Han var mest intresserad av de små plastkonerna som markerade träningsyta för sk. klickerträning med hundar.

Här försöker man så gott man kan.

minigrisar

Kärleken skall shoppa kläder och sånt idag.

Jag och lillkillen skall till ett zoo utanför Lund och klappa minigrisar.

för alltid barnsliga

Det slog mig idag.

Vi är generationen som aldrig blir vuxna.

Våra föräldrar är de som blev vuxna, och sedan ångrade sig. Nu har vi sextio-sjuttioåringar i korta toppar som skall bestiga berg och testa bungyjumping, göra saker som är "oj oj oj, så vilt och galet".

Vår egen generation är de som förvånat säger "Skall du ha barn?! Men du har ju knappt fyllt 33..." och "nej, nej... jag säger inte att det är fel att skaffa hus... det verkar mest som en grej man gör senare i livet... va? Jo, jag vet att du är 37, jag menar mest att ett hus är en... alltså, du vet - en vuxengrej."

Vi är generationen som aldrig blir vuxna.

chokladfestival

Farmor och farfar passade lillkillen 12-14.
Vi hann bruncha med lindadiddylollolinus på Metro på Möllan. Mycket god lunch, och med en mörk Samuel Adams blev det perfekt.
Vi hann även in på chokladfestivalen i Mazettihuset.

Jag accepterar att betala 100 spänn för att komma in och få lov att köpa choklad. Det kan verka konstigt, men vi var många hundratals människor som tydligen tycker det är en fair deal.

Det jag däremot aldrigaldrigaldrig kommer att acceptera, är att någon kan få saluföra en produkt som heter "chokladfontän".

Det ger äckliga vibbar. Och om du nu tycker att jag har en skev fantasi så betyder det bara att du också har det.

Man vet att man är småbarnsförälder när...

...följande ordväxling sker klockan sex på morgonen:

Kärlek: Var är min duschhandduk?
Jag: Vi hade en incident igår. Det råkade komma bajs på den.
Kärlek: Ok.

Shit happens.
For real.

tupplur

Han tar en tupplur på balkongen nu.
Jag hämtade honom på dagis mitt i lunchtuppluren, och tandläkarbesöket gjorde honom så uppspelt att han inte somnade en stund vid 16 som vanligt. Sedan 13 har han varit som en slagbjörn och vaggat runt med valpiga armar och ben - vält allt som inte är fastskruvat i väggen och råmat som en yster kalv.

Men nu slocknade han plötsligt, i mina armar. 17.40.
Tio över sex skall jag väcka honom och leka/äta/bada till 20.00. Sen kan han sova igen, förhoppningsvis längre än till fem på morgonen.

Kärleken är på tjejmiddag idag.
Lillkillen och jag skulle ha en soft eftermiddag-kväll, men det där paniktandläkarbesöket 13.30 skapade ändrade planer.

Rätt skönt att vara egenföretagare ibland. När det inte är högsäsong kan jag vara mycket flexibel. Det kändes bra idag att kunna ringa runt och ordna tandläkartid, åka och hämta lillkillen - och inte ha någon chef som blänger på en och suckar något om skeva prioriteringar....

Puuuh

Ingen fara. Vi skall kolla så framtanden inte blir grå. Men det såg bra ut.
Lillkillen är på gott humör igen. Och på köpet hittade vi stans bästa tandläkare.
Puuuh.

ostron

Dagisfröken ringde till kärleken nyss. Lillkillen har trillat och slagit sig ordentligt i läppen. En tand har fått en smäll. Den har inte gått av, men hon tyckte vi skulle ta honom till en tandläkare bara för säkerhets skull, så tandläkaren kan vicka på tanden och dokumentera just in case.

Puuuh.

Man slutar visst aldrig att oroa sig. Om något så tillkommer ny oro hela tiden, i takt med att man får reda på allt som kan hända ens barn.

I början trodde jag man skulle vänja sig vid oron, ungefär som en del säger att de gör med ostron ("Smakar som saltvatten, först tyckte jag det var äckligt - nu har jag vant mig vid smaken och tycker det är ok").

Men det är inte alls som ostron.
Den där oron är något man måste stå ut med. Hela tiden, faktiskt.
Hela. Tiden.
Puuuh.

Har ringt privattandläkaren, skall dit kl. 14.30 med honom. Folktandvården var inte på kartan. Känner mig ganska trött på storstatligt kommunala alternativ som inte kan något. BVC blev jordens antiklimax, och Försäkringskassan har nu klurat i snart fem månader på huruvida jag skall ha max föräldrapenning eller ingen alls.

Privattandläkaren gav mig en tid direkt.
Pang, tjoff, klart.
Återkommer med hälsorapport i kväll, när lillkillen somnat vid 20-blecket.

Ducken

Så här, va. När lillkillen skulle födas, någon vecka innan, kom jag hem från något utland. Hemresan gick via Amsterdams flygplats och jag köpte en liten liten anka, en tvärhand hög.
Den fick heta Ducken, och blev lillkillens bästis.
Sen försvann plötsligt Ducken. Vi vet inte vart eller varför, kanske utslängd ur barnvagnen eller nåt.
För några veckor sedan - på väg hem från något utland via Amsterdams flygplats - tänkte jag köpa en exakt likadan.
- Tyvärr. De små är slut. Vi har exakt samma, fast fem gånger större.

Så istället för en tvärhandstor Duckersättning vaknade lillkillen en dag med en knappt fyrtio cm hög Duck-on-steroids. Jag sa till kärleken att vi måste berätta en trovärdig förklaring till varför lillkillens Duck plötsligt är fem gånger så stor. Även om han bara är ett år gammal så måste verkligheten förklaras, tycker jag.

Så jag viftade med jätte-Ducken framför lillkillens lyckliga ögon.
- Titta!! Ducken har kommit hem!!! Han har bara varit på fatcamp i USA några månader.

Min fru skakar ofta på huvudet åt mig, och suckar.

Men här har ni en bild på den nya Ducken. Själv är jag orolig för två saker:
1. Hur förklarar jag det om den gamla, lilla Ducken plötsligt dyker upp i en städning?
2. Hur skall jag kunna motstå frestelsen att köpa den en meter höga godzilla-Duck som finns i butiken på Amsterdams flygplats? Och hur förklarar jag i så fall den?!

Tänkte att ni alla borde känna till Ducken, och veta hur han ser ut.

Att Ducken har blöja på sig är en helt annan story.

Dear Fisher Price

Dear Fischer Price,
This is somewhat embarrasing. My son was playing with one of your Little People dolls. I must have bought this without taking a closer look at the package. My question is: Can I return the doll, or possibly exchange it for one that isn't carrying a dildo?

Dear Fisher Price

Dear Fisher Price,
I am a satisfied client in the south of Sweden.
My son loves to play with your "little people"-dolls.
I would like to thank you for the new Presidential Collection of little people dolls. As you can see in the picture I have already bought the "George W Bush", but I simply cannot find the Clinton or Bush Sr dolls. Could you please advice where I can get those.

fantastisk helg

Denna helg har varit fantastisk.
Lördagskvällen var kanske en av de mest romantiska kvällarna i mitt liv.

Hittar bara inte energin att blogga just nu.

Och lillkillen har lärt sig äta melon med gaffel.

nytt diners

kom nyss hem

härligt

hade fått två räkningar, en personförsäkring och en till den där veteranbilen som står och rostar

sen hade jag fått ett nytt dinerskort.

det är ju bra.

Stockholm revisited

I morgon fredag skall jag ta 6.30-planet från Kastrup till Arlanda.
Sen skall jag coacha en tjomme från Umeå under förmiddagen, och på eftermiddagen skall jag köra videokonferens med ett gäng tanzanier.

Sen innan hemresan skall jag ta en liten Caol Ila i Nordic Lights softa lobbybar. Jag brukar alltid försöka stanna till där eftersom det är så nära kontoret, och eftersom jag känner mig så scandinavian continental när jag sitter där och samlar tankarna efter dagen, till skön café del mar-musik.

Sen tar jag tåget hem vid halv sex på kvällen. Middag och arbete på tåget. Hemma vid 22.

heja Tanzania!

Normalt sett brukar jag bli irriterad när min kund i Tanzania bommar i sin planering och vill flytta runt mina workshops.

Idag blev jag dock mycket glad när de ville flytta min novemberworkshop till december.
För det gör att jag inte missar Linda och Diddys bröllopsfest i november!!!!

Jag har nästan gråtit blod över att jag skulle missa partyt.

Men nu blir det inte så. Jag skall ta på mina tajtaste brallor och kanske en näverhatt. Sen skall jag festa tills morgonen gryr och bartendern säger:
- Nej, jag skiter i om brudparet är dina 'schå finaschte polare i världen' - och det är inte coolt att du vill muta mig till att blanda manhattans direkt i din mun. Det är äckligt. Gå hem. Det har alla andra gjort. Din fru står bakom dig och ser arg ut.

Yieeeeeehaaaa!!!
Vissa dagar blir man riktigt glad av en uppskjuten workshop!

Att bomma Ninnibeths råd...

"Försök bara att sitta på händerna & inte ta över; du som är "mötes-van" kommer snart att inse att förskole-lärare har många talanger, men det där med att hålla i ett möte är överkurs.
Det tog mig två möten innan jag satt & förde protokoll och skötte allt runt mötet - så nu är jag "fast"..."

Ovan ser du Ninnibeths kommentar på mitt förra inlägg.
Tyvärr läste jag det inte förrän nu när vi kommit hem igen.

För givetvis klarade jag inte av att sitta på händerna och inte ta över. Jag gjorde precis tvärtom. På måndag skall jag sitta med på ett möte där politiker är inbjudna, och parallellt med det har jag tagit på mig att leda ett slags föräldrarevolt för att driva igenom ett par punkter som behöver förändras.

Jag glömde sitta på händerna, och jag använde nog vartenda manöver i min processledarroll för att så effektivt som möjligt ta ledarskapet i gruppen.

Min kärlek sa nyss att hon satt och var alldeles spänd i kroppen av stolthet. Själv känner jag att det inte är ofta jag känner ett behov av att engagera mig i saker - men lillkillens vardagsmiljö är viktig.

Det var nog inte så mycket ett val, som ett nödvändigt agerande.

föräldramöte

Det känns rätt mäktigt att jag och min kärlek skall på vårt livs första föräldramöte idag.
18-20.
Vi har ordnat farmor och farfar som barnvakter.

Shit - föräldramöte.

Måste man ha slips då? Och tala grötmyndigt med lite djupare stämma?

Jag får samma vibbar som inför min första bolagsstämma. Den där känslan av att någon plötsligt kommer att resa sig upp och peka på mig.

- Vänta lite!! Han där är väl inte vuxen nog att få vara med?! Han är väl fan inte en riktig förälder, det syns på långt håll att han inte har en aning om vad som krävs!!!

Måste jag plugga in läroplaner och sån't före? Gäller fortfarande LGR -80, eller är det modernare saker nu?

klurigt

Hon ringde.

Skitbra. Men det lät dyrt.

*suck*

Jag förklarade att hon redan fått "50% off - special deal", men att jag känner skitmånga andra konsulter som ligger på den prisnivå hon söker.

- Är de lika bra?
- Då hade de nog kostat lika mycket. De är helt ok, och värda sitt pris. Jag tycker jag är värd mitt pris också.
- Och du kan inte gå ner alls?
- Jo. Jag kan faktiskt gå ner 50% till, om du kan lägga workshopdagen i maj-juni-juli nästa år. Då är det alltid tomt i min kalender.
- Men inte nu?
- Jag klämmer in er mellan en tredagarsworkshop och ännu en vända till Tanzania. Jag skulle bli jätteglad om ni ville köra detta nästa år istället, och då blir det billigare för er.
- Då får vi nog tänka på det. Kan jag återkomma i eftermiddag?
- Japp.

Fem minuter senare ringde hon och tackade ja. November it is.

Klurigt det här med utbud och efterfrågan.

pengaångest

Ibland förstår jag inte riktigt hur jag är funtad.

Idag har jag ångest eftersom jag inte har påbörjat den rapport som skall vara inskickad förra fredagen. Jag vet att de brukar vara flexibla, men denna gång är jag skitlångt efter.

Men mest har jag ångest inför en kund som skall ringa.
Here's the deal:
De kontaktade mig, någon där hade lyssnat på mig i något sammanhang.
De har nästan inga pengar alls, så jag skickade en offert i fredags där jag lade mig på halva mitt ordinarie pris för en halvdagsworkshop.

Jag VET att det ändå är alldeles för mycket för deras budget, jag gissar på att de kommer att ha en tredjedel eller fjärdedel av de pengarna att röra sig med. De kommer att tycka det är för dyrt, och då sitter jag redan och tänker att jag prisat det så lågt att det knappt är värt att göra det.

På ytan verkar det enkelt. De kommer att ringa, försöka pruta, och jag kommer inte att vilja pruta - eftersom jag vet att det är den sortens uppdrag som visar sig ta flera heldagar i anspråk med kringarbete. Just say no.

Så nu har jag ångest över att jag behöver göra dem besvikna och säga att jag inte kan ta uppdraget utan att kunna förklara varför.
- Jo, för jag har en maggropskänsla att du är en sådan som kommer att vilja ha både Y och Z när du beställt X - och maggropskänslan brukar jag lyssna på. Och jag kan beskriva Y och Z nu, och då säger du att du inte behöver det - så i kontraktet skriver vi tydligt att Y & Z inte ingår. Men när det är två dagar kvar så ringer du med panik eftersom någon i din ledningsgrupp upptäckt att Y & Z är det coolaste han/hon vet - något din VD nappat på. Men i din budget har du redan slått i taket och därför bönar du och ber mig att slänga in X & Y - och eftersom jag är en pushover i DET läget så svarar jag ja. Så mitt enda alternativ är att säga nej här och nu.

iiiiiisch... jag behöver en kaffe innan hon ringer.

late night....

Klockan är ett på morgonen. Kom precis in på rummet. Kvällspasset drog ut på tiden. Det gör det ibland.

Jag vet att det bara är en natt borta denna gång, och att högsäsongen är över så jag kan softa resten av veckan....

...men jag saknar ändå hemma.

Kärleken och lillkillen.

Han lärde sig förresten gå förra veckan.

Det är stort.

Laholm?!

Är på konferens i Laholm nu.

Laholm?!

Det här jobbet för mig till alla obskyra kursgårdar på alla obskyra småhålor i Sverige.

Men de har gott käk här. Mästarklass.

Nu börjar kvällspasset, 19-23.

Hasta mañana, bloggers och läsers.

ensamma hemma

Kärleken är på tjejmiddag i Lund.

Jag och lillkillen har haft en härlig kväll.
Lekt, byggt saker, skruvat fast barnsäkra saker, ätit gröt, borstat tänderna.

Nu sitter jag och ser ett avsnitt House MD på datorn, har ätit middag och smuttar nu på en Carlsberg-whisky combo.

Det är fullt möjligt att jag är lyckligast i hela världen.

Jag gillar när en kärleksförklaring kan ta sig uttryck i så enkla saker som att köpa hem ett ensam-hemma kit bestående av två folköl, två olika snabbmatsdelirullar och två olika små påsar nötter. ;)

Mr Lagom

Jag är ofattbart lagom.

Medium funkar alltid på mig. 39 i skjortstorlek, 42 i skor, 178 cm lång, 74 kg

Det enda som varierat är vikten. Före jag åker iväg på några veckors bergsbestigning brukar jag äta upp mig till 78 kg, och när jag kommer hem väger jag 68. Men sen landar jag snabbt på 74 igen.

Det här är kanske fullständigt ointressant för alla, men vi ser på Idol och min kärlek sitter och småpysslar på sin dator - och jag vid min. Fredagsmys med paus för mail och blogg :-)

Fredagen den 13:e

Är det idag man skall ha otur, eller vara rädd?
Jag glömmer alltid vad som är film och vad som är verklighet.

Eller vänta - är det idag man spelar andra spratt och sedan hoppar fram och säger "Fredagen den 13:e!!!! Oktober oktober din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!"?

Jag måste bli bättre på datum.

God Jul allihopa!

Detta är ytterst märkligt och omöjligt att förklara.
De senaste 2-3 morgnarna har jag vaknat med en stark julkänsla i magen, och i morse kom jag på mig själv med att stå och nynna på o helga natt i duschen.

What's up with that?!

Jag menar - vi är inte ens halvvägs in i oktober. Det måste väl ändå vara något slags rekord, väl?

sex av tio svenskar säger avgå!!!!

...själv blir jag biblisk som tusan och säger "Må den som själv är helt fri från synd kasta första stenen".

Jag bedömer hellre ministrarna efter det arbete de vill utföra, och det arbete de utför.

Huruvida någon betalt eller inte betalt TV-licensen är mig fullständigt indifferent.

Själv har jag fått pengar för att passa barn, när jag var liten.
Det är svart betalning.

För mig handlar en människas moraliska karaktär inte om enstaka handlingar, utan om hur han/hon väljer att leva hela sitt liv.

Om vi vill ha ofelbara människor vid makten är vi bara fåniga. Vi kan inte BÅDE kräva 100% perfektion OCH sedan klaga över att vi bara har tillsatt politiska broilers som aldrig haft vanliga jobb och som alltid svarar snyggt, politiskt korrekt, undflyende och ej bevisbärande i eventuell framtida mediautfrågning på alla frågor som ställs.

Igår hade jag ett möte vid 13. Vid 15 kom en polare förbi kontoret en kvart. Jag bjöd på kaffe.
.....KONTORETS KAFFE!!!!! Shit. Lägg samman det med mina svarta inkomster som barnpassare (å andra sidan sitter ju min dåvarande uppdragsgivare - pappa - jäkligt löst till eftersom han genom att betala mig barnpassningspeng för att passa småbröder därmed anlitade både svart arbetskraft OCH bröt mot internationella konventioner om barnarbete).

Jag känner mediadrevet komma krypande som ett obehagligt, krälande regn.

Jag säger inte att det ministrarna gjorde var bra. Jag säger bara att jag inte accepterar att dessa fjanterier skall vara karaktärsdömande. Vi måste ha MÄNSKLIGA representanter som ministrar.

Förresten. Den som nu tänker göra detta till en diskussion om min politiska läggning kan glömma detta redan nu. Jag tyckte det var lika urbota fånigt att Mona Sahlin skulle tvingas be om ursäkt när hon köpte toblerone, och varför skulle Thomas Bodström hängas ut för att han provat hasch? Jag tycker själv att han var ganska obegåvad som gjorde det - själv har jag aldrig testat knark och har heller inget behov att testa om en spik i ögat ger en cool känsla - men jag dömer inte ut honom som en människa för att han gjort puckade saker. För det har vi alla gjort.

Ja. Du med.

(Bodströmparantes - Som minister var han tuffare än många företrädare i kampen MOT legalisering av narkotika.)

Jag slutar med listan av folk som fallerar. Min poäng är att detta inte är en politisk fråga för mig, utan en fråga om människor.

Om vi vill ha kall perfektion så är vi bara fåniga.

Stippes

Vad är det som får en att hålla fast vid gamla stamhak?

När jag var ett drygt decennium yngre brukade jag avsluta utekvällar med en burgare på Stippes här i Malmö.

Fortfarande tipsar jag folk om Stippes.
Idag gick jag inom Stippes på vägen från en after work.

Precis som de tio senaste gångerna blev jag besviken. Det smakar inte gott som förr.

Ändå inser jag att jag konstaterat detta förr, men ändå inte tycks fatta att det inte längre är gott.

Stället har changserat (hur stavas det?!).

Jag har samma skeva bild av James Grill i Staffanstorp.

Min lärkurva är flackare än jordens krökning.

Note to self: Sluta ta burgare på Stippes och James Grill.

House MD

Säsong tre har börjat skitbra.
Säsong ett var bra.
Säsong två blev ännu bättre.


Men som sagt. Säsong tre. Oj oj oj.
Hugh Laurie är ett geni.

kul ändå

Till saken hör att det löste sig ändå - kommunen bokade om rubbet till januari. Tillsammans med en annan kommun, så nu blev det billigare för dem - och ett uppdrag för mig!
:-)

Dumma kommun...

Telefonförfrågan från en kommun. De har spikat en workshopdag och sagt till förvaltningscheferna att flytta runt i almanackorna eftersom detta är viktigt.

SEN kontaktar de mig, eftersom jag tydligen är nyckelperson för att facilitera workshopen. Utan mig ingen workshop.

Och det datumet är jag redan uppbokad....

Trist.

Kära kommunchef - tipset är att kolla med konsulten först. Ett enda telefonsamtal - två minuter - så hade du vetat detta och sluppit boka om hela mecket.

Hoppas lärkurvan är brant.

nygammal dator

Lämnade bärbara datorn på service i måndags, fick tillbaka den idag.
De hade bytt något tekniskt, typ.

Nu skall den må bra.
Själv är jag skeptisk.

Tur att Macintosh har många år av goodwill att tära på. Denna senaste modell har ätit upp en hel del förtroendekapital.

Har du mamma eller pappa hemma?

Min kärlek är åtta år yngre än mig.
Det gör henne 29 i år.

Visst - hon är yngre än mig, men vi konstaterade ganska snabbt att hon är mogen för sin ålder och jag är barnslig för min ålder.... så vi möts någonstans vid 33. Typ.

Men ibland bjuder tillvaron på goa möjligheter att skämta om åldrar.

Som när en telefonsäljare ringde tidigare ikväll. Vi satt och käkade thaimat med Linda och Diddy (the newlyweds) och min kära fru svarade, något i stil med: "Hallå. Nej. Testa en annan kväll. Hej då."

Sen började hon skratta när hon lagt på.

Tydligen hade försäljaren frågat "Har du mamma eller pappa hemma?"

Jag hoppas jag svarar när säljaren ringer nästa gång. Jag vill kunna säga "Ah. Du måste ha pratat med vår son. Han är ganska exakt ett år gammal. Va? Tjej? Den enda andra i hushållet är min fru. Frågade du henne efter föräldrarna? Då skall du få deras nummer - de bor i Helsingborg."

Vissa försäljare hoppas jag innerligt att de inte livnär sig på ren provision.

Eller kanske tvärtom.

Special request

Line efterfrågade stadsmiljöbilder från Hanoi.
Well... jag klämde av mobilkameran i taxin från hotellet till flygplatsen.

Flickorna på svenska ambassaden

Special treat - flickorna som spelade svenska klassiker på middagen på svenska ambassaden i Hanoi.

Fredagens outfit

Lite försenad... outfit från sista workshopdagen i Hanoi.
Skjorta: Eton
Byxor: Tiger
Skor: Rockport

Ärliga Baren

Min indiankompis Ärliga Baren fick mig att fundera på en fråga som med jämna mellanrum återkommer i mitt liv.

Varför valde någon att översätta indianernas [haao]-hälsning till "Ugh"?

I alla min barndoms serietidningar - från Kalle Anka till Fantomen - har indianer hälsat på varandra med "Ugh".

När jag sedan som tonåring såg John Wayne rida med mockasinfötterna i filmer hörde jag dem säga [HAAO], och översättningen till svenska i vit text på svart rektangel: "Ugh".

Varför?

gratistidningar och välgörenhetsorganisationer

Jag vet att tanken är att jag skall bli glad när något är gratis i världen.

Å andra sidan...

Jag har mindre än en kilometer från vårt hem till mitt kontor.

På den sträckan hann jag i morse få frågan om jag vill ha Metro/City nio gånger.

Inte två eller tre gånger.
Nio gånger.

Sen skall jag hem igen. Då är gratistidningsfolket borta.

Istället får jag frågan "Har du en minut över för de svältande barnen?" från Rädda Barnen / Röda Korset / Amnesty / Greenpeace - det brukar bli 5-7 frågor under min promenad från kontoret till hemmet.

Jag brukar tröttna på att le vänligt efter de första två. Efter den tredje-fjärde slutar jag säga "Nej tack" eller "Nej tyvärr". När jag går förbi den sjätte-sjunde reagerar jag inte med varken blick eller ord på den som frågar.

Vad kostar en T-shirt som säger "Nej - jag vill inte ha din gratistidning och nej jag vill inte prata välgörenhetsorganisationer heller."?

Jag vet att de menar väl.
Men det blir inte väl.

Hemma

Hemma.
Efter 37 timmar, fyra flighter, två taxi, ett tåg.

Flyget från Paris till Köpenhamn blev en halvtimme försenat.

Sen slarvade de bort mitt bagage. Men det skiter jag i.

För jag är hemma.

De där tajta strumporna som förhindrar blodpropparna känns rätt sköna att ta av efter 37 timmar. Jag skall bara hitta en liten påse med ett sån't där "BIO HAZARD"-varningsmärke på.

homecoming king

Såååå.... planet blev försenat från Ho Chi Minh City, eller rättare sagt när det mellanlandade i Bangkok. Tydligen lastade någon in bagage på fel sätt, så det tog två timmar innan vi kunde flyga vidare.

Landade här 07.05, och eftersom personalen på Charles de Gaulle inte är särskilt brighta så blev alla vi som hade panikbråttom tvungna att stå i kö efter alla de som inte hade alls bråttom.

Så jag missade 07.30-planet till Köpenhamn.

Jag gick till transferdisken, svettig efter att ha sprungit mellan terminal F och D, och gick fram till killen vid "business class / Elite Club" (jag flyger inte business class, men jag har däremot frequent flyer miles så det sprutar ur öronen, så den där klubben är jag medlem i av bara farten).

Han beklagade lite blasé och bytte till nästa flight som var 12.15. Gav mig plats 29 F (min plats på planet de fick mig att missa hade varit 2A), en voucher för gratis frukost på fiket (kaffe, juice och wienerbröd) och tittade över min axel på mannen bakom mig.

Sån't där fixar inte jag. Arrogans.

Ungefär följande diskussion följde:

- So.... you have 250 passengers on the flight who can vouch for the fact that your captain apologized that you had messed up with the luggage in Bangkok. The fault is entirely yours. Your way of compensating this is by giving me a REALLY crappy seat on a flight five hours later - and a cup of coffee. I cannot accept that.
- But sir. I cannot help you, these are the regulations.
- Ah. I am sorry, but I cannot accept that. I understand that YOU cannot help me, so I need your full name and the name of your manager.
- I don't want to hand out my name, I don't think you have the right...
- According to international flight laws (här improviserade jag stenhårt) I have the right to your name for formal complaints, and if you do not solve this problem or bring your supervising manager I will stand here and keep asking to speak with your manager until my flight leaves. And - WHOA! - it looks like I have FIIIIIIIIVE hours and nothing better to do.

Nu skriver jag detta från Air Frances platinumlounge på andra våningen, har käkat en ljuvlig frukost här uppe, sitter i en behaglig fåtölj med ryggmassage inbyggd, skall se några avsnitt House på datorn. Sen har jag fått fyra vouchers för mina framtida besök på flygplatsen (två frukostar och två middagar på valfri restaurang här), och min plats på planet hem är ändrad till 1A.

Det är lustigt hur hot om att hålla någon personligt ansvarig på ett märkligt sätt öppnar dörrar.

boarding in ho chi minh city

är i biznizloungen med folk som ser viktiga ut, skitviktiga

skall kliva på planet nu

har druckit och ätit gratis i loungen, för jag har ett kort som säger att jag flyger mycket

fick en ryggmassage här i loungen för en stund sedan, för enligt kortet flyger jag tydligen skitmycket och behöver verkligen daltas med

men nu skall jag kliva på planet

måste lämna loungen, och alla de som ser mycket viktigare och argare ut än jag

boarding boarding

snart hemma

Dagens outfit

Byxor: Tiger
Skjorta: Eton - rött eller brunt rutmönster på vit botten
Kavaj: Brun eller grön Massimo Dutti

Damn. Inser svagheten i att dela med mig av dagens outfit. I de färgblindas rike är den gråmurrige kung.

game over, dudes

Workshopen är över.
Sex dagar som börjat åtta på morgonen och slutat vid tio på kvällen.
Deltagarna var fullständigt utmattade när vi skiljdes åt för någon timme sedan.

Nu är klockan åtta på kvällen. Jag har precis styrt om ett möte från 20 till imorgon bitti.
Så nu kan jag sitta och hantera efterbörden.

Jag blir alltid lite deprimerad efter en lång workshop. Det känns inte tomt eller så, men jag känner mig nedstämd och lite oroad. Det är svårt att förklara.

Så nu sitter jag här i sängen. Tänker beställa upp lite nasi goreng eller något från room service.

Och en öl. Jag skall fira med en Halida, ett vietnamesiskt öl.

Sen skall jag se fyra avsnitt av House M.D så jag kan varva ner.

Sen skall jag lyssna på Hallelujah med Jeff Buckley. Kanske tre-fyra gånger.

Sen skall jag somna.

Imorgon skall jag ta 13-flighten till Ho Chi Minh City, sitta fem timmar i en transferhall, ta 20.30-flighten till Paris sunkigt patetiska ursäkt till internationell flygplats, vänta där i tre timmar, ta flyget till köpenhamn, ta tåget till Malmö, ta taxin till Bergsgatan, hissen upp till översta våningen, nyckel, dörr.

Sen skall jag krama min kärlek och min son tills världshaven torkar ut och allt salt är uppätet.
Jag saknar dem.

glammfaktor noll

Tre vietnamesiska tjejer spelade något som inte var nyckelharpa, xylofon och ensträngad luta - men som såg snarlikt ut. De spelade något som måste sammanfattas som Swedish oldies and goodies.

Idas sommarvisa och sådant, i klassisk vietnamesisk tappning.

Sådär, va.

Ambassadrådet hälsade oss välkomna. Sen satte vi oss i trädgården och fick mat serverad. Jag satt med nya ambassadören. Trevlig tjomme, har bara varit ambassadör i två veckor. Vi hamnade i en djup diskussion om demokratiseringsprocesser, och eftersom jag suttit flera gånger i samma diskussion på ambassaden i Moskva så kände jag igen mig.

Det är skevt när unga människor drivs av att först tjäna tillräckligt med stålars för att kunna köpa utländska kläder och prylar, och sen tjäna tillräckligt med stålars för att kunna flytta utomlands. Så är det i Ryssland. Om det går för fort med demokratiseringsprocessen i Vietnam så riskerar samma sak att hända här.

Och många unga finns det. Över sjuttio procent av befolkningen är födda efter vietnamkrigets slut (Amerikanska kriget heter det här). Dessa unga skiter fullständigt i politik, bara de kan tjäna pengar.

Har du en cykelpump så är du i business.
Har du en våg så är du i big business.

Missförstå mig rätt. Demokrati är per definition bra.
Men förändring är inte alltid per definition bra.
Att forcera en förändring för att snabbt alltid tros vara bra - kan vara katastrofalt.

Förändring måste få ta tid. Människan inuti måste hänga med.

Ambassadören verkade smart. Men han behöver fundera på om ljusblå skjorta verkligen är rätt val när det är 35 grader och fuktig luft.

Fast det är klart. Efter två veckor kanske man inte hunnit köpa svettsäker garderob.

Själv svettades jag som en gris. Osynligt.
Leve Eton, tunna rutor på vit bakgrund.

drinkar på svenska ambassaden

Tjohooooooo!!! Inget kvällspass idag!!!

Klockan är 18, och deltagarna har precis rusat upp på rummen för att byta om. Jag med. Samling om en kvart i lobbyn.

Vi hade två besökare idag, en minister från Vietnam och en tjomme från svenska ambassaden, ett ambassadråd eller något.

De gillade våra tankar, blev eld och lågor.
Och i förvirringen lyckades hela gruppen plötsligt bli inbjuden till svenska ambassaden på lite drinkar ikväll.

Om jag bara hade en smoking med mig. Shit - rena James Bond.

Å andra sidan minns jag att jag vid en handfull tillfällen stått på svenska ambassaden i Ryssland med en kall vodka i ena handen och en beklämmande besvikelse i den andra.

Ambassader och drinkar på sådana är aldrig som jag sett på filmer. Och som spion hade jag aldrig funkat. Det är skäggstubben. Har någon sett en orakad spion? Nä. Trodde inte det.

Hoppashoppashoppas att ambassaden här är lite mer filmaktig. Jag skall slänga på mig kostymen nu. Men ingen slips. Det är ett ambassadråd - inte Gud.

Gud hade jag tagit på slips för.
Hade inte ens behövt mutas med drinkar.

hotellrutiner

Det här kanske är fånigt, men jag har vissa rutiner som jag alltid klamrar mig fast vid när jag är på hotell. Det är saker jag gradvist börjat med.

- Morgontofflor. Jag använder aldrig inneskor, men när jag reser på uppdrag har jag alltid med mig ett par mjuka Hush Puppies. När jag kommer in på rummet tar jag av mina jobbskor och slinker in fötterna i inneskorna.

- Kompass. Det är svårt att förklara, men jag tycker om att veta vilken riktning min kärlek och vårt hem ligger i. Det känns skönt bara, när jag vaknar i natten eller på morgonen och är inte vet var jag är - då är det tryggt när jag återfår orienteringen och vet var "hemma" ligger.

- Avsnitt. Jag vet att det finns massor av filmer som visas på videokanalerna på TV:n, men jag tycker om att se MASSOR av avsnitt på datorn, särskilt på hotell. Just nu när jag skriver detta så har jag samtidigt avsnitt 16 av säsong två av House M.D. i en liten ruta på laptopen. När jag är jetlaggad och inte kan somna förrän 4 på morgonen så är det mysigt att följa en familj. Under en vecka på konferenshotell ser jag kanske två säsonger av någon serie. Det blir som en liten surrogatvänkrets att ha med på resan, man lär känna personerna.

- Roomservice. På senare år har jag allt oftare valt att äta middag på hotellrummet. Dels måste deltagarna få tillfälle att snacka skit om mig, dels behöver jag sortera mina tankar och få några enstaka timmar egentid innan jag somnar.

- T-shirt. Jag sover alltid med T-shirt på hotell. Hemma sover jag aldrig med T-shirt, men på hotell vill jag på något sätt markera för mig själv att jag inte är hemma. Sen jag började med T-shirten tar det inte så lång tid innan jag kommer på var jag är, det är precis som om T-shirten signalerar till mitt undermedvetna att jag inte är hemma och att jag därför inte behöver vakna och vara förvirrad en lång stund.

Konstig man egentligen är.

Dagens outfit

Helt enligt min regelbok för svettsäker workshop-outfit:
Byxor: Filippa K
T-shirt: Hugo
Skjorta: tunna rutmönster på vit botten från Eton (jag har nog 25-30 versioner av denna skjorta)
Skor: Rockport (ny favorit sedan mina gamla standardworkshopskor från Hush Puppies började ge larm i nya säkerhetskontrollen i Dar es Salaam).

Åtta. Fast bara tillfälligt.

Lunch nu.
När jag kom ner till konferensrummet i morse var det snyggt uppställt sex + sex + tio stolar.

Jag gick resolut mot de travar av extrastolar som stod i hallen och lyfte loss fyra stolar.
Dessa började jag sedan placera ut intill de sex stolarna, och skjuta samman de sex stolarna så de hade 15 istället för 30 cm luft mellan dem.

Då kom två av de tre konferenstjommarna från igår rusande in och förklarade att det inte gick att ha åtta stolar längs kortväggarna, och att det bara gick att ha sex stolar.

Mitt svar var repeterat och - i mina egna ögon genialiskt:

- I completely understand that, but the warm and moist climate is beneficial to the development of hemoroids - which is a medical condition that can be quite a handicap in a workshop where you sit a lot - so I need to present optional seatings for my participants, so these extra chairs are just for those who have physical difficulties with the original seating arrangement.

Jag vet om att de tre inte förstod annat än nyckelord som Climate / Medical / Handicap / Physical difficulties osv. Min gambling var att de kände sig osäkra på engelskan och att den klassiska "ifrågasätt aldrig något som låter medicinskt" skulle kicka in om baserat på de nyckelord de hörde.

De såg mycket tveksamma ut, och då slängde jag in min "closer":

- Only temporary, for two minutes.

Det kunde de acceptera.

Sen körde vi så hela förmiddagen, och så skall vi köra hela eftermiddagen.

Hela denna situation påminner mig om när jag kom på det perfekta knepet för att bli av med tiggande tanter som erbjuder kvistar eller små blommor när man går på turiststråk i södra Spanien. Knepet är att verka entusiastisk men verka helt sinnessjuk.

Jag brukade nicka entusiastiskt när de erbjöd en kvist och bad om "only one Euro for flower", sen brukade jag peka på mitt knä och säga på bruten spanska "Yo tengo tres pepinos dentro de mi nariz" (vilket betyder "jag har tre gurkor i min näsa").

Då brukade de bara skaka på huvudet och gå vidare mot nästa turist.

Genialiskt.

sex eller åtta

Eftersom vi nu är på ett improviserat ställe var vi tvungna att kompromissa lite.
Bland annat måste vi i morgon och på fredag vara i ett annat konferensrum. Ett mycket mindre rum. Vi kommer att köra en variant av ledarutveckling/ormgrop.

Av det skälet har jag haft en liten konflikt med tre tjommar på konferensavdelningen.
Först han som ansvarar för vår konferens. Han visade mig det lilla rummet, tänk fingerborg. Jag försökte tänka kreativt och föreslog en U-sittning med åtta stolar längs två av väggarna.

Då svarade han att det bara går att ha sex stolar längs väggen.
Det tyckte jag var lite konstigt.
Det går nog. Testa sen, tyckte jag.
Nä.
Så demonstrativt flyttade jag åtta stolar så de stod längs väggen, och föreslog att de inför morgondagen ställde bord framför stolarna.
Nä. Det går inte. Man kan bara ha sex stolar längs väggen.
Men dessa åtta som står här, då?
Nä. Det går inte att ha tre bord i rad framför stolarna, bara två. Två bord á tre stolar.

*här hade killen tillkallat sin manager eftersom han tyckte att jag inte fattade att det inte fick plats åtta stolar*

Då sa jag att han kunde ställa två bord framför sex av de åtta stolarna, så det är åtta stolar. Alla antecknar inte alltid. En del sitter och funderar.

Nä. Det får bara plats sex stolar.
MEN DET STÅR JU ÅTTA STOLAR DÄR NU - TITTA!! ÄR DET EN OPTISK SYNVILLA ATT DE FÅR PLATS?!?!? *här lät jag nog spänd, för konferenskillens manager tillkallade konferenschefen*

Jag pekade ut att jag vill ha de åtta stolarna som de stod uppställda, och åtta till på motsatt sida, och tio stycken längs långväggen. Jag förklarade att mitt gäng skiter fullständigt om det inte finns exakt 50 cm bordsyta per deltagare, och att det räckte fullt och fast med två bord framför de åtta stolarna (eftersom tre bord inte får plats).

Nä. Det får inte plats mer än sex stolar längs väggen, sa han och pekade mot de åtta stolarna som stod längs väggen.

Exakt där insåg jag att det bara fanns en lösning.

Ah, sade jag. Ok. Varför sa ni inte det från början? *här såg de förvirrade ut*
Då kör vi på sex stolar längs väggen, med två bord framför. Och samma sak på motsatt vägg. Och tio längs långsidan. Perfekt. Förlåt - de sista fyra deltagarna? Nej - inga problem, fyra stycken deltagare skall på företagsbesök under morgondagen. Det räcker med de 6 + 6 + 10 räcker bra.

I morgon bitti går jag ner till konferensrummet en halvtimme innan vi börjar och bär fram två plus två stolar och sätter längs väggen. Sen skall jag vakta, och om någon kommer och berättar för mig att de inte står där eftersom de inte får plats, så kommer jag att förklara att han gärna får möblera om efter att vi är färdiga.

Spännande utmaningar, att bevisa det självklara för rigida anställda...
Återkommer och berättar hur det gick.

mysigt på födelsedagen

Jag hade faktiskt en lite mysig egen middag på hotellrummet igår kväll.
När jag fick upp maten hade någon kollat mitt datum mot passet (antar jag), för på brickan fanns en liten överraskning. ;-)

behagligt hotellrum med utsikt

Här är ett par bilder från hotellrummet, med utsikten.
Jag stegade upp ytan (jetlag - svårt att somna igår) och rummet, hallen, badrummet samt det anslutande dressingroomet är på cirkus 40 kvadrat. Det är kanske inte superstort, men jag minns den där ettan på kämnärsrätten i Lund där jag bodde på 21 kvadrat, och sedan den där ettan på 34 kvadrat i Malmö.

Yta är bra.
Den extra sängen är bra när jag behöver bre ut mina papper och inte vill använda något av de två skrivborden. Nice touch med både video och DVD till TV:n.

få nobben av städerskan

Igår kom en städerska förbi vid 19-blecket och frågade om jag ville få nobben.

Skitartigt.

Samma sak hände nyss (jag är ju i rummet och låter grupperna jobba själva).

Pling-plong... dörrklockan ringer.
Jag öppnar.

Utanför står en tjej med jordens bredaste smajl och bugar.

- Goodeveningsir. Wouldyouliketurndownservice?

Ännu en gång tänker jag kort tanken om jag skall svara:

- No thank you. I do not wish to be turned down. I have been rejected enough times in my life.

Sen inser jag att min märkliga humor säkert skulle flugit långt över eller under henne, eftersom jag igår försökte växla artiga ord (alltid bra att ha hotellpersonalen på sin sida) och insåg att hon inte talar språket (engelska).

Turndown service är när de går in och tar bort överkastet, viker ner täcket och lägger en liten blomma på huvudkudden så den skall lukta gott när man går och lägger sig (fullständigt missriktad vänlighet mot oss pollenallergiker).

I Tanzania har de motsvarande rutin, men då handlar det om att ta bort överkastet, vika ner myggnätet så det täcker sängen som ett paraply, och smälla av insektsmedel som dödar allt inom en tremilaradie (det är säkert supersnälla bekämpningsmedel som är helt lagliga i Sverige, men ALLT dör).

Strax efter städerskan kommer en ung kille och frågar, precis som igår:

- Goodeveningsir. Wouldyoulikefreshtowels?

Även där nöjer jag mig med ett artigt tack, och ironiserar inte på något sätt om att jag i morse fick två stora badlakan, två handdukar, två ansiktshanddukar, en golvhandduk till badrummet samt två nya morgonrockar... och att jag tyvärr inte hunnit skita ner alla dessa såpass att jag behöver fresh towels för att kunna rengöra mig även på kvällen.

Ibland gör jag bäst i att knipa käft.

Gårdagens outfit

Inspirerad av mina kära bloggers-kollegor har jag tänkt dela med mig av outfits jag är stolt över.
Min outfit igår gjorde att min vietnamesiska koordinator inte kände igen mig när jag strosade in i foajen på hotellet här. Jag hade tänkt hinna byta till kostym INNAN någon annan kom till hotellet, men blev lite försenad.

Tydligen ser jag ut som en helt annan art i kostym. Ungefär som Hund respektive Bäver. Jag vet inte.

Jeans: Lee, present från kärleken
Topp: Filippa K, inspirerad till köpet av David Beckham i en dokumentär om honom

ofattbar snuskis

Jag gjorde just världens snuskis.

Min tandborste såg skum ut, och tandkrämen lyckades jag glömma hemma. Igår använde jag the complimentary toothbrush and toothpaste. Den förstnämnda var trådig, den sistnämnda smakade tvål.

Så nu när deltagarna påbörjat kvällspasset (18-22) med att jobba i grupper i ett par timmar, passade jag på att rusa iväg till en av gatorna intill hotellet och köpa på mig ny tandborste och tandkräm.

För 15 min sedan rusade jag därför in i full kostymnissemundering i ett Vietnamesiskt hål-i-väggen-men-har-allt-i-sortimentet:butik.

Jag säger:

- Toothbrush and toothpaste, please.

Hon svarar:

- Naaa, kwa hoaaaa. (det lät så, ungefär).

Inga problem, tänker jag. Jag har shoppat via gestikulerande i såväl djupaste Ryssland som Afrikas utkanter.

...


...


...

Dock aldrig tandborste och tandkräm.

...

...

Försök själv gestikulera tandborste med halvöppen mun och en imaginär tandborste som du kör fram och tillbaka, tänk dig sedan något sätt som den unga tjejen bakom disken INTE kan tolka det som "blowjob", och försök sen komma på hur du skulle kunna rädda situationen utan att tala språket.

Det går inte. Jag backade ut ur butiken - översköljd av starka invektiv på Vietnamesiska.

Jag får borsta tvåltandkräm på trådig borste under en vecka, så är det.