till alla singelmammor och singelpappor där ute

Jag har precis nattat lillkillen. Tio minuter tidigt, enligt min kärleks rigorösa rutiner.

Hon är i Stockholm över natten. En stor festlighet för att avsluta en stor grej på hennes jobb.

När jag hämtade lillkillen var klockan 16.10. Han var sist kvar på dagis. Ensam med en fröken. Jag tyckte synd om honom, men han blev skitglad när han såg mig.

Sen har jag varit med honom sedan dess. På tu man hand. Jag inser att det är en jäkla skillnad mot när jag och min kärlek är hemma, eller när jag kommer hem en timme senare när hon hämtat honom på dagis.

När man är två så kan man turas om. När man är två så sitter han och leker och hör oss prata, skratta, kramas och käbbla - nu blev det knäpp tyst när jag inte talade direkt till honom.

Plötsligt kände jag vilket enormt lass som vilar på ensamma mammor/pappor. Det är inte så att de "bara" måste sköta barnet själva. Det ligger liksom ett lock av dåligt samvete över hela situationen. Att inte orka leka/aktivera hela tiden, att inte ge en mysig känsla i hemmet genom att barnet ser ens föräldrar hålla om varandra eller sitta och prata. Det kanske bara är jag som inbillar mig, kanske är det bara jag själv som hade varit sådan. Men jag hade nog hela tiden haft dåligt samvete utan att riktigt kunna sätta fingret på skälet.

Hur som helst. Jag tänker på sådant när jag är ensam med lillkillen, och just nu så kände jag en väldigt stor respekt för alla som klarar av att vara ensamstående mamma eller pappa. Det är nog fan så mycket svårare än man tror.