Dar es Salaam airport - för elitresenärer

Framme. Kunde skicka SMS på Kastrup. Kunde skicka SMS på Shiphol i Amsterdam. Kunde skicka SMS i Nairobi.
Men inte faaaaaaan går det att skicka SMS i Dar es Salaam. Det går inte heller att ringa, så jag vet inte hur jag skall kunna meddela min kärlek att jag kommit fram.

Får använda telefonen på hotellrummet. Det är säkert galet billigt.

Det är kvalmigt varmt här. Jag gick ut och satte mig på hotellets patio, men gav upp efter 2-3 minuter. Nu sitter jag inne i restaurangens mer avslappnade del och smuttar på kaffe.

Visumproceduren gick på 5 minuter denna gång. Jag har optimerat processen för visumfixande på JN-International Airport i Dar es Salaam, Tanzania
.
När du bokar flyg är det viktigaste att sitta långt fram på den sista delen av flygningen. Sitt hellre i mitten på femte raden än gång/fönster på tjugonde. Varje rad är en eller två visum som skall processas. Varje visum är 5-10 minuter. Hamnar du på tjugonde plats i visumkön är det bara att bita ihop och se timmarna flyta förbi.

Jag hade plats 5D - gång - och lämnade planet som nr 10-11.

När du går av planet gäller det att gå i rask takt så du avancerar förbi den handfull som gått av före dig. Om du inte gillar att verka ha oartigt bråttom så mumla "sorry - very late" och upprepa som ett mantra inombords att "varje passerad tjomme är tio minuter vunnen tid". Du har cirka 2-300 m korridorer på dig.

I korridorerna drog jag förbi 4-5 kraftiga konsultkaggar - tror de var danska biståndskonsulter - och låg på 6-7:e plats.

Proffsrycket kommer på slutet, där korridoren vidgas och övergår i en vänstersväng till en bred trappa. Här håller alla till vänster för att välja kortaste vägen, men jobba kontraintuitivt och syfta åt höger i slutet av korridoren - för att sedan göra ett par avslappnade trippande ner i trappans högra del (som alltid är helt tom eftersom alla håller vänster).

Efter trappan hade jag bara två kvar framför mig. Rutinerade affärsresenärer som precis som jag ökat takten i korridorerna. Jag kan svära på att jag fick en uppskattande nick från en av dem - han låg tvåa - när han såg min listiga trappmanöver, samtidigt som han tydligt markerade med sitt kroppsspråk att han inte skulle släppa förbi mig.

Två konkurrenter kvar, och efter trappan är det rakt fram tio meter till visumbåsen. På planet har alla fått fylla i ett blått visumkort. Rookies tror att det är allt som behövs, men sedan ett halvår eller så har Tanzania infört att man även skall fylla i en A4 med ungefär samma uppgifter. Detta papper delas ut när man lämnar fram sitt blåa kort, och de två männen framför mig lade sina blåa kort, sina pass, och sina 50 USD i jämna pengar i en prydlig hög framför sig och slet upp sina Mont Blanc-pennor för att så fort som möjligt fylla i A4-blanketten. Killen som ledde hade hunnit skriva två rader när visumkontrollanten gav mig min blankett. Han viftade lite med sin penna och höjde ögonbrynen som för att säga "ja - då är det bara att fylla i som vanligt". Först ifylld får först behandling.

Det är här - mina vänner - som vi skiljer elitresenärer från vanliga frequent-fuckin'-flyers.

När jag var här i september tog jag en extra blankett och lade i min arbetsmapp för Tanzania. Den hade jag fyllt i på planet. Så demonstrativt vek jag ihop den tomma blanketten, stoppade in den i min högra kavajficka. Nu tittade båda de andra upp, de blev väl förvirrade av att jag inte kastade ner pappret på bordet bredvid dem och började fylla i uppgifterna.

Med ett i ärlighetens namn ganska förmätet och belåtet leende drog jag upp ett färdigt paket ur den vänstra kavajfickan, med pass, 50 USD, blått visumkort och vit A4-blankett. Jag föste in det i visumhandläggarens lucka och sa samtidigt till de båda andra tjommarna "Details, gentlemen. The devil is in the details."

Då skrattade de högt. När jag fem minuter senare fick mitt visum noterade jag att de båda hade bett om en extra blankett när de lämnade in sina visumansökningar för handläggning.

Man behöver inte vara bra på en idrott för att vara en elitutövare.