Min vän PJ

Har jag berättat att en kille skrev en dikt åt mig 2002?

Clinging small forlorn alone
Wandered far so far from home
Love abandoned Warmth bereft
Only this burning within my chest

Freezing fear or searing pain
What will be my last refrain
Calling out to mountain high
Or reaching deep to one inside

To pull the strength the fire the rage
To lift my hand and write the page
Chiseled into this fractured stone
Written with blood, sinew and bone

I AM a man within this world
And here my soul to heaven hurl
To free my spirit Soar again
To cast myself upon my whim

Alive in fire
Alive in pain
I am reborn
To higher plane

Det är nog en av mina märkligaste vänner. Perry Durham. PJ mellan oss vänner.

Vi har aldrig träffats, men vi blev vänner i ett amerikansk diskussionsforum för ledarskap 1995 eller så, och vi har delat ganska djupa dalar med varandra över åren. Han har öst sorg och elände över mig, och jag har stöttat honom. Jag har vältrat över min självömkan och oro på honom, och han har stöttat mig.

Han har haft mycket och förlorat mer. Han är en veterinär i Texas mer ödsliga utkanter, en tystlåten man knappt tio år äldre än mig som kör i sin flatbed truck mellan gårdarna med sin veterinärsväska på flaket och en back ljummen öl på passagerarplatsen. En mycket god vän jag aldrig haft nöjet att träffa personligen eller tala med.

Jag var och besteg lite berg i Andorra 2002. Skulle inte riktigt träffa annat folk mer än en gång i veckan eller så, och PJ hade skickat med ett manus till en bok han skrivit, om ett sent missfall han fick uppleva med den kvinna som det sedan inte fungerade med. Det var ett manus på kanske tvåhundra A4-sidor, och jag printade ut det med stor tveksamhet eftersom klätterutrustningen redan klockade in på runt 40 kilo i min ryggsäck.

Det var en märklig klättring. Mitt dåvarande förhållande var på upphällningen, och om jag så här i efterhand skall vara ärlig så visste jag det nog ganska länge utan att riktigt sätta mig ner och reflektera och komma fram till det som ganska många ganska länge tyckt varit ganska tydligt.

Kanske var det de tankarna jag brottades med undermedvetet. Jag klantade mig lite på berget och klättrade in mig i ett hörn, satt i fosterställning och hulkade på en 60 cm bred klipphylla utan annan utväg än att klättra över ett stort överhäng utan rätt utrustning. Nedanför gapade en slät klippvägg på 2-300 m, och när man soloklättrar bränner man ofta sina skepp så att enda vägen är att fortsätta framåt/uppåt för att sedan ta en annan väg ner.

Jag skrev dagbok då - det har jag gjort sedan jag var knappt en tvärhand hög - och skickade dagboksnoteringen till PJ.

Nästa dag skickade han dikten. Den summerade rätt bra mina känslor den dagen, och när jag läser den så här i efterhand så inser jag att PJ fattade mer om mig än jag själv just då.

Clinging small forlorn alone
Wandered far so far from home
Love abandoned Warmth bereft
Only this burning within my chest

Freezing fear or searing pain
What will be my last refrain
Calling out to mountain high
Or reaching deep to one inside

To pull the strength the fire the rage
To lift my hand and write the page
Chiseled into this fractured stone
Written with blood, sinew and bone

I AM a man within this world
And here my soul to heaven hurl
To free my spirit Soar again
To cast myself upon my whim

Alive in fire
Alive in pain
I am reborn
To higher plane