juldipp?

Det slog mig en grej.

Julen hade en dipp när jag var typ 25. Det varade ett gäng år. Julen var förknippad med en besvikelse över att julen inte var som jular var när jag var liten. Inte för att jular var exceptionellt underbara, utan mest för att jag själv blivit.... ah... vuxen.

Det var jobbigt.

Nu märker jag att många tycks uppleva samma dipp, och alltid när de blivit "vuxna".
Sen - när man varit vuxen några år - kommer ett vägskäl.

Antingen: Fira jul "för barnens skull" (men utan att hitta tillbaka till den där riktiga glädjen i den igen)
Eller: Fira jul med eller utan barn som svepskäl (och börja frossa på ett nästan fånigt sätt i den)

Själv valde jag alternativ två. För mig vände det 2003. Inte helt otippat var det första julen med kärleken. Vi såg på Love Actually i början av december, och plötsligt slog det mig att jag för första gången på skitmånga år verkligen längtade efter att fira jul.

Kanske är det så att det är blir en hårdare uppdelning när folk börjat fylla 30. De som är ensamma gillar inte julen, de som är i förhållanden gillar julen. Det är kanske den lösaste hypotes jag någonsin formulerat, men jag inbillar mig att en viss empiri stöder den.

Lillkillen fick smaka en pepparkaka för första gången igår. Tänkte göra honom hooked på x-mas redan som ettåring.