sleepless in Salaam

klockan är tjugo i ett här, två timmar framför Sverige.
jag är trött, slut.

hemma har kärleken också fått maginfluensan.
både hon och lillkillen är däckade, och hon måste ändå sköta om honom. han har druckit tre påsar vätskeersättning.

jag önskar att jag vore hemma och inte i Dar es Salaam.

samtidigt är detta ett uppdrag som är stimulerande och intressant, långsiktigt och utvecklande. det är något jag är bra på, något som uppskattas och ger effekt.

jag vet att jag inte skall ha dåligt samvete för att vara här, men jag har det ändå.

just nu vill jag inte ligga på Holiday Inn och tänka på hur det skulle vara att just i detta ögonblick ligga sked bakom min kärlek och lägga en svalkande hand på hennes panna, att burra ner näsan i hennes hår och njuta av doften, att somna så tätt intill att hon flyttar bort täcket från mig och säger att jag är som en kamin.

men jag tänker på det ändå, och på hur det skulle vara om jag just nu kunde gå in och titta till lillkillen där han sover i sin säng.

det är jobbigast för dem, men jag tycker ändå det är lite jobbigt själv just nu.

måste somna nu. klockan ringer 6.30, och det är en stor dag i morgon.

jag råkade packa en av lillkillens tröjor, och en av kärlekens T-shirts, jag har lagt dem på en pall intill sängen. om jag blundar och luktar på dem så blir jag lättad och sorgsen på en gång.

alla behöver en styrketår ibland.

jag förstår om de flesta av er kanske tycker att jag låter ganska gråtmild och fånig. komigen, föffan!, tänker ni kanske. det är bara fem nätter borta, och maginfluensa går över, och var glad för att företaget har uppdrag och beläggning. föffan.

jag förstår alla de tankarna, och i den sämsta av världar hade jag brytt mig. jag gjorde nog det mer förut, men mindre nuförtiden. och det är bra.

på gott och ont är vi de vi är. en del hårda, andra mjuka. ingen är perfekt, men ingen är värdelös heller. den kalla psykopatchefen är bra att ha i vissa lägen - när det brinner i fabriken vill man inte ha en känslig feelgoodchef som lite oroat säger "nu ser jag att en del vill springa i säkerhet, men jag känner att det är viktigt att vi vädrar den oro jag märker att många känner av hela den här brandgrejen, så jag tänkte att vi kunde sätta oss i smågrupper och reflektera över hur vi reagerar och vad vi vill att vi som organisation skall göra - sen tar vi en plenumdiskussion och försöker nå ett gemensamt beslut kring hur vi skall göra. funkar det, är det ok för alla?"

nix - då vill vi ha en chef som pekar med en fet bred hand och säger "Åååååååkej Ni två stora grabbar sparkar upp DEN bakdörren och jag vill att ALLA lugnt och sansat tar er ut den vägen. jag behöver tre frivilliga - du, du och du - som följer mig till receptionen och ser till att de hunnit ta sig i säkerhet. manfred, du ringer brandkåren. Sätt igång!" ....

men... shit.

hm

jag märker att jag försöker dra ut på hela den här "sova"-grejen.
klockan är tio över ett, jag säger att jag måste sova, och sen kör jag introt till min föreläsning om vikten av olika ledarstilar. ni har tur att jag kom på mig, för det är en tvåtimmarsföreläsning som säkert skulle tagit halva natten att skriva i ett blogginlägg.

måste sova.

mjukisen loggar ut.

godnatt ni alla, vänner och bloggers.