Jag kräks på alla summeringar av året som gått.
Kan vi inte bara leva året, istället för att ägna två veckor åt att göra listor över bäst/sämst 2006?
Det hamnar överst på min lista över saker som stört mig detta år:
1. Listor som summerar bäst/sämst under året som gått.
Gott slut, Gott nytt och God fortsättning - vänner och bloggers.
27 december 2006
22 december 2006
God Jul!
Säsongen är över.
Nu har jag kört årets sista workshop.
Det har varit en härlig och intensiv höst.
Nu jävlar skall det glöggas!
God Jul - vänner och bloggers
Nu har jag kört årets sista workshop.
Det har varit en härlig och intensiv höst.
Nu jävlar skall det glöggas!
God Jul - vänner och bloggers
21 december 2006
målsnöret
Det har varit en lång dag på kontoret, och jag har sluddrat mig igenom telefonsamtal eftersom jag blev fetbedövad av min omtänksamme tandläkare när han för 1100 pix undersökte, borrade och lade in kompositmaterial i en kindtand.
Om en timme drar jag iväg för en kvällsaktivitet med en grupp chefer jag skall handleda i morgon. Det är ett riktigt kul gäng, så det skall bli trevligt. Å andra sidan hade jag nog egentligen hellre varit hemma med familjen, men jobb är jobb. Det skall göras och göras bra.
15.30 i morgon är det färdigt.
Då är det jullov för K-dude, kärleken och lillkillen.
Det är ganska efterlängtat - hösten och förvintern har varit intensiv, spännande och utmattande!
Om en timme drar jag iväg för en kvällsaktivitet med en grupp chefer jag skall handleda i morgon. Det är ett riktigt kul gäng, så det skall bli trevligt. Å andra sidan hade jag nog egentligen hellre varit hemma med familjen, men jobb är jobb. Det skall göras och göras bra.
15.30 i morgon är det färdigt.
Då är det jullov för K-dude, kärleken och lillkillen.
Det är ganska efterlängtat - hösten och förvintern har varit intensiv, spännande och utmattande!
20 december 2006
Malmö
Kom hem till lägenheten vid 13, hämtade lillkillen på dagis 14.45.
Kärleken kom hem vid 18.
Puh.
Kärleken kom hem vid 18.
Puh.
19 december 2006
Swahili för nybörjare
Hittade en kort parlör på hotellrummet.
Useful phrases, är rubriken på första sidan.
Första meningen på första sidan av parlören:
Si cosa langu = It is not my fault
Jag bläddrar till sektionen med rubriken "Car, Automobile".
Första meningen:
Haifanyi kazi, imeharibika = This does not work
Första meningen under Housekeeping:
Nawa mikono vizuri = Keep your hands clean
Accidents/Illnesses:
Sitaki uling'oe = I do NOT want it extracted.
Jag vet inte om de som satte samman frasboken var genier som verkligen kan kontexten, eller om de bara rökte på och spånade kul fraser att kunna.
Useful phrases, är rubriken på första sidan.
Första meningen på första sidan av parlören:
Si cosa langu = It is not my fault
Jag bläddrar till sektionen med rubriken "Car, Automobile".
Första meningen:
Haifanyi kazi, imeharibika = This does not work
Första meningen under Housekeeping:
Nawa mikono vizuri = Keep your hands clean
Accidents/Illnesses:
Sitaki uling'oe = I do NOT want it extracted.
Jag vet inte om de som satte samman frasboken var genier som verkligen kan kontexten, eller om de bara rökte på och spånade kul fraser att kunna.
18 december 2006
Min vän PJ
Har jag berättat att en kille skrev en dikt åt mig 2002?
Clinging small forlorn alone
Wandered far so far from home
Love abandoned Warmth bereft
Only this burning within my chest
Freezing fear or searing pain
What will be my last refrain
Calling out to mountain high
Or reaching deep to one inside
To pull the strength the fire the rage
To lift my hand and write the page
Chiseled into this fractured stone
Written with blood, sinew and bone
I AM a man within this world
And here my soul to heaven hurl
To free my spirit Soar again
To cast myself upon my whim
Alive in fire
Alive in pain
I am reborn
To higher plane
Det är nog en av mina märkligaste vänner. Perry Durham. PJ mellan oss vänner.
Vi har aldrig träffats, men vi blev vänner i ett amerikansk diskussionsforum för ledarskap 1995 eller så, och vi har delat ganska djupa dalar med varandra över åren. Han har öst sorg och elände över mig, och jag har stöttat honom. Jag har vältrat över min självömkan och oro på honom, och han har stöttat mig.
Han har haft mycket och förlorat mer. Han är en veterinär i Texas mer ödsliga utkanter, en tystlåten man knappt tio år äldre än mig som kör i sin flatbed truck mellan gårdarna med sin veterinärsväska på flaket och en back ljummen öl på passagerarplatsen. En mycket god vän jag aldrig haft nöjet att träffa personligen eller tala med.
Jag var och besteg lite berg i Andorra 2002. Skulle inte riktigt träffa annat folk mer än en gång i veckan eller så, och PJ hade skickat med ett manus till en bok han skrivit, om ett sent missfall han fick uppleva med den kvinna som det sedan inte fungerade med. Det var ett manus på kanske tvåhundra A4-sidor, och jag printade ut det med stor tveksamhet eftersom klätterutrustningen redan klockade in på runt 40 kilo i min ryggsäck.
Det var en märklig klättring. Mitt dåvarande förhållande var på upphällningen, och om jag så här i efterhand skall vara ärlig så visste jag det nog ganska länge utan att riktigt sätta mig ner och reflektera och komma fram till det som ganska många ganska länge tyckt varit ganska tydligt.
Kanske var det de tankarna jag brottades med undermedvetet. Jag klantade mig lite på berget och klättrade in mig i ett hörn, satt i fosterställning och hulkade på en 60 cm bred klipphylla utan annan utväg än att klättra över ett stort överhäng utan rätt utrustning. Nedanför gapade en slät klippvägg på 2-300 m, och när man soloklättrar bränner man ofta sina skepp så att enda vägen är att fortsätta framåt/uppåt för att sedan ta en annan väg ner.
Jag skrev dagbok då - det har jag gjort sedan jag var knappt en tvärhand hög - och skickade dagboksnoteringen till PJ.
Nästa dag skickade han dikten. Den summerade rätt bra mina känslor den dagen, och när jag läser den så här i efterhand så inser jag att PJ fattade mer om mig än jag själv just då.
Clinging small forlorn alone
Wandered far so far from home
Love abandoned Warmth bereft
Only this burning within my chest
Freezing fear or searing pain
What will be my last refrain
Calling out to mountain high
Or reaching deep to one inside
To pull the strength the fire the rage
To lift my hand and write the page
Chiseled into this fractured stone
Written with blood, sinew and bone
I AM a man within this world
And here my soul to heaven hurl
To free my spirit Soar again
To cast myself upon my whim
Alive in fire
Alive in pain
I am reborn
To higher plane
Clinging small forlorn alone
Wandered far so far from home
Love abandoned Warmth bereft
Only this burning within my chest
Freezing fear or searing pain
What will be my last refrain
Calling out to mountain high
Or reaching deep to one inside
To pull the strength the fire the rage
To lift my hand and write the page
Chiseled into this fractured stone
Written with blood, sinew and bone
I AM a man within this world
And here my soul to heaven hurl
To free my spirit Soar again
To cast myself upon my whim
Alive in fire
Alive in pain
I am reborn
To higher plane
Det är nog en av mina märkligaste vänner. Perry Durham. PJ mellan oss vänner.
Vi har aldrig träffats, men vi blev vänner i ett amerikansk diskussionsforum för ledarskap 1995 eller så, och vi har delat ganska djupa dalar med varandra över åren. Han har öst sorg och elände över mig, och jag har stöttat honom. Jag har vältrat över min självömkan och oro på honom, och han har stöttat mig.
Han har haft mycket och förlorat mer. Han är en veterinär i Texas mer ödsliga utkanter, en tystlåten man knappt tio år äldre än mig som kör i sin flatbed truck mellan gårdarna med sin veterinärsväska på flaket och en back ljummen öl på passagerarplatsen. En mycket god vän jag aldrig haft nöjet att träffa personligen eller tala med.
Jag var och besteg lite berg i Andorra 2002. Skulle inte riktigt träffa annat folk mer än en gång i veckan eller så, och PJ hade skickat med ett manus till en bok han skrivit, om ett sent missfall han fick uppleva med den kvinna som det sedan inte fungerade med. Det var ett manus på kanske tvåhundra A4-sidor, och jag printade ut det med stor tveksamhet eftersom klätterutrustningen redan klockade in på runt 40 kilo i min ryggsäck.
Det var en märklig klättring. Mitt dåvarande förhållande var på upphällningen, och om jag så här i efterhand skall vara ärlig så visste jag det nog ganska länge utan att riktigt sätta mig ner och reflektera och komma fram till det som ganska många ganska länge tyckt varit ganska tydligt.
Kanske var det de tankarna jag brottades med undermedvetet. Jag klantade mig lite på berget och klättrade in mig i ett hörn, satt i fosterställning och hulkade på en 60 cm bred klipphylla utan annan utväg än att klättra över ett stort överhäng utan rätt utrustning. Nedanför gapade en slät klippvägg på 2-300 m, och när man soloklättrar bränner man ofta sina skepp så att enda vägen är att fortsätta framåt/uppåt för att sedan ta en annan väg ner.
Jag skrev dagbok då - det har jag gjort sedan jag var knappt en tvärhand hög - och skickade dagboksnoteringen till PJ.
Nästa dag skickade han dikten. Den summerade rätt bra mina känslor den dagen, och när jag läser den så här i efterhand så inser jag att PJ fattade mer om mig än jag själv just då.
Clinging small forlorn alone
Wandered far so far from home
Love abandoned Warmth bereft
Only this burning within my chest
Freezing fear or searing pain
What will be my last refrain
Calling out to mountain high
Or reaching deep to one inside
To pull the strength the fire the rage
To lift my hand and write the page
Chiseled into this fractured stone
Written with blood, sinew and bone
I AM a man within this world
And here my soul to heaven hurl
To free my spirit Soar again
To cast myself upon my whim
Alive in fire
Alive in pain
I am reborn
To higher plane
countdown, baby
trots värmen har det gått mycket bra idag på workshopen
klockan är 21.41
i morgon skall det gå ännu bättre på workshopen
sen
om 27 h och 9 minuter kliver jag på planet från Dar es Salaam till Amsterdam.
honey, I'm comin' home!
klockan är 21.41
i morgon skall det gå ännu bättre på workshopen
sen
om 27 h och 9 minuter kliver jag på planet från Dar es Salaam till Amsterdam.
honey, I'm comin' home!
vaaaaaaarmt
Luftkonditioneringen small i förmiddags.
Konferensrummets stora aggregat slutade kyla, och visade istället bara hur varmt det var genom den inbyggda termometern.
29-31-34.... där planade den ut....
34 grader i konferensrummet. Fuktig och kvalmig värme. I full workshopmundering.
Jag valde att ta av kavajen, och bita ihop.
Puuuuuhhhh......Glassigt, det här konsulteriresandet.
Konferensrummets stora aggregat slutade kyla, och visade istället bara hur varmt det var genom den inbyggda termometern.
29-31-34.... där planade den ut....
34 grader i konferensrummet. Fuktig och kvalmig värme. I full workshopmundering.
Jag valde att ta av kavajen, och bita ihop.
Puuuuuhhhh......Glassigt, det här konsulteriresandet.
17 december 2006
sleepless in Salaam
klockan är tjugo i ett här, två timmar framför Sverige.
jag är trött, slut.
hemma har kärleken också fått maginfluensan.
både hon och lillkillen är däckade, och hon måste ändå sköta om honom. han har druckit tre påsar vätskeersättning.
jag önskar att jag vore hemma och inte i Dar es Salaam.
samtidigt är detta ett uppdrag som är stimulerande och intressant, långsiktigt och utvecklande. det är något jag är bra på, något som uppskattas och ger effekt.
jag vet att jag inte skall ha dåligt samvete för att vara här, men jag har det ändå.
just nu vill jag inte ligga på Holiday Inn och tänka på hur det skulle vara att just i detta ögonblick ligga sked bakom min kärlek och lägga en svalkande hand på hennes panna, att burra ner näsan i hennes hår och njuta av doften, att somna så tätt intill att hon flyttar bort täcket från mig och säger att jag är som en kamin.
men jag tänker på det ändå, och på hur det skulle vara om jag just nu kunde gå in och titta till lillkillen där han sover i sin säng.
det är jobbigast för dem, men jag tycker ändå det är lite jobbigt själv just nu.
måste somna nu. klockan ringer 6.30, och det är en stor dag i morgon.
jag råkade packa en av lillkillens tröjor, och en av kärlekens T-shirts, jag har lagt dem på en pall intill sängen. om jag blundar och luktar på dem så blir jag lättad och sorgsen på en gång.
alla behöver en styrketår ibland.
jag förstår om de flesta av er kanske tycker att jag låter ganska gråtmild och fånig. komigen, föffan!, tänker ni kanske. det är bara fem nätter borta, och maginfluensa går över, och var glad för att företaget har uppdrag och beläggning. föffan.
jag förstår alla de tankarna, och i den sämsta av världar hade jag brytt mig. jag gjorde nog det mer förut, men mindre nuförtiden. och det är bra.
på gott och ont är vi de vi är. en del hårda, andra mjuka. ingen är perfekt, men ingen är värdelös heller. den kalla psykopatchefen är bra att ha i vissa lägen - när det brinner i fabriken vill man inte ha en känslig feelgoodchef som lite oroat säger "nu ser jag att en del vill springa i säkerhet, men jag känner att det är viktigt att vi vädrar den oro jag märker att många känner av hela den här brandgrejen, så jag tänkte att vi kunde sätta oss i smågrupper och reflektera över hur vi reagerar och vad vi vill att vi som organisation skall göra - sen tar vi en plenumdiskussion och försöker nå ett gemensamt beslut kring hur vi skall göra. funkar det, är det ok för alla?"
nix - då vill vi ha en chef som pekar med en fet bred hand och säger "Åååååååkej Ni två stora grabbar sparkar upp DEN bakdörren och jag vill att ALLA lugnt och sansat tar er ut den vägen. jag behöver tre frivilliga - du, du och du - som följer mig till receptionen och ser till att de hunnit ta sig i säkerhet. manfred, du ringer brandkåren. Sätt igång!" ....
men... shit.
hm
jag märker att jag försöker dra ut på hela den här "sova"-grejen.
klockan är tio över ett, jag säger att jag måste sova, och sen kör jag introt till min föreläsning om vikten av olika ledarstilar. ni har tur att jag kom på mig, för det är en tvåtimmarsföreläsning som säkert skulle tagit halva natten att skriva i ett blogginlägg.
måste sova.
mjukisen loggar ut.
godnatt ni alla, vänner och bloggers.
jag är trött, slut.
hemma har kärleken också fått maginfluensan.
både hon och lillkillen är däckade, och hon måste ändå sköta om honom. han har druckit tre påsar vätskeersättning.
jag önskar att jag vore hemma och inte i Dar es Salaam.
samtidigt är detta ett uppdrag som är stimulerande och intressant, långsiktigt och utvecklande. det är något jag är bra på, något som uppskattas och ger effekt.
jag vet att jag inte skall ha dåligt samvete för att vara här, men jag har det ändå.
just nu vill jag inte ligga på Holiday Inn och tänka på hur det skulle vara att just i detta ögonblick ligga sked bakom min kärlek och lägga en svalkande hand på hennes panna, att burra ner näsan i hennes hår och njuta av doften, att somna så tätt intill att hon flyttar bort täcket från mig och säger att jag är som en kamin.
men jag tänker på det ändå, och på hur det skulle vara om jag just nu kunde gå in och titta till lillkillen där han sover i sin säng.
det är jobbigast för dem, men jag tycker ändå det är lite jobbigt själv just nu.
måste somna nu. klockan ringer 6.30, och det är en stor dag i morgon.
jag råkade packa en av lillkillens tröjor, och en av kärlekens T-shirts, jag har lagt dem på en pall intill sängen. om jag blundar och luktar på dem så blir jag lättad och sorgsen på en gång.
alla behöver en styrketår ibland.
jag förstår om de flesta av er kanske tycker att jag låter ganska gråtmild och fånig. komigen, föffan!, tänker ni kanske. det är bara fem nätter borta, och maginfluensa går över, och var glad för att företaget har uppdrag och beläggning. föffan.
jag förstår alla de tankarna, och i den sämsta av världar hade jag brytt mig. jag gjorde nog det mer förut, men mindre nuförtiden. och det är bra.
på gott och ont är vi de vi är. en del hårda, andra mjuka. ingen är perfekt, men ingen är värdelös heller. den kalla psykopatchefen är bra att ha i vissa lägen - när det brinner i fabriken vill man inte ha en känslig feelgoodchef som lite oroat säger "nu ser jag att en del vill springa i säkerhet, men jag känner att det är viktigt att vi vädrar den oro jag märker att många känner av hela den här brandgrejen, så jag tänkte att vi kunde sätta oss i smågrupper och reflektera över hur vi reagerar och vad vi vill att vi som organisation skall göra - sen tar vi en plenumdiskussion och försöker nå ett gemensamt beslut kring hur vi skall göra. funkar det, är det ok för alla?"
nix - då vill vi ha en chef som pekar med en fet bred hand och säger "Åååååååkej Ni två stora grabbar sparkar upp DEN bakdörren och jag vill att ALLA lugnt och sansat tar er ut den vägen. jag behöver tre frivilliga - du, du och du - som följer mig till receptionen och ser till att de hunnit ta sig i säkerhet. manfred, du ringer brandkåren. Sätt igång!" ....
men... shit.
hm
jag märker att jag försöker dra ut på hela den här "sova"-grejen.
klockan är tio över ett, jag säger att jag måste sova, och sen kör jag introt till min föreläsning om vikten av olika ledarstilar. ni har tur att jag kom på mig, för det är en tvåtimmarsföreläsning som säkert skulle tagit halva natten att skriva i ett blogginlägg.
måste sova.
mjukisen loggar ut.
godnatt ni alla, vänner och bloggers.
övergödda kalkonjävel
Ta en tupps galande. Gör det lite mörkare och många många många decibel starkare.
Dra ut på det lite, och lägg till ett hest filter.
Se sedan till att tuppen inte är en tupp, utan istället större. Som en övergödd kalkon.
Förläng fjädrarna, ge den konstiga färger.
Hotellet har en maskot. En ståtlig påfågel som heter något på Kiswahili som betyder "fridens lilja" eller whatever. Något vackert som turisterna gillar.
De har inte den övergödda kalkonjäveln rakt nedanför rummet. Kacklandeskriken håller mig vaken.
I övrigt är rummet bra.
Klockan är halv elva. Antar att jag borde sova istället för att blogga.
Dra ut på det lite, och lägg till ett hest filter.
Se sedan till att tuppen inte är en tupp, utan istället större. Som en övergödd kalkon.
Förläng fjädrarna, ge den konstiga färger.
Hotellet har en maskot. En ståtlig påfågel som heter något på Kiswahili som betyder "fridens lilja" eller whatever. Något vackert som turisterna gillar.
De har inte den övergödda kalkonjäveln rakt nedanför rummet. Kacklandeskriken håller mig vaken.
I övrigt är rummet bra.
Klockan är halv elva. Antar att jag borde sova istället för att blogga.
Simkungen i Tanzania
Läste om nationella simmästerskapen i morgontidningen här i Dar es Salaam.
Motsvarigheten till att ta SM-guld måste vara att ta TM-guld. Väl?
Hursomhelst.
En av mina yngre bröder är simmare. Han är fortfarande mycket snabb - även om han inte äter och andas och lever bara för simning - och hans USM och JSM-medaljer hänger i klasar i föräldrahemmet. Han tog inte med sig sina medaljer och plaketter när han flyttade hemifrån. En gång vägde jag medaljerna, typ 12 kilo. Orkade inte väga alla pokaler och skit, för det var för mycket meck med det.
Hursomhelst. Min lillebror är snabb som fan i en bassäng. Men att komma efter Frölander i SM ger ingen cred i Sverige. Jag har försökt få honom att emigrera till Andorra, för att då säkra en plats i deras OS-lag i simning.
Nu har jag en ny kampanj. Brorsan skall flytta till Dar es Salaam.
Följande mailkonversation hade jag med honom idag:
JAG:
Nyligen rapporterat från mästerskapen:
50 fritt - för att ta guld hade du tvingats besegra Ally Juma från
Tanzanianska flottan. Han klockade in på 40 blankt. Tvåan Dennis
Sizya kom in på 41 blankt.
Eller kanske är du mer sugen på ett Tanzanianskt SM-guld på 100 m
fritt? Då hade du fått kämpa ner Fumu Kombo från zanzibarpoliskårens
simlag - han satte handen i kaklet efter 1 min och 18 sek.
Vad har du för pers på motsvarande distanser?
HAN:
he he :D
beror på om det var 50-meterbassäng eller 25.
men ca 24 sek på 50 meter fritt och 53 på 100 fritt :)
JAG:
50-metersbassäng.
Du skulle kunna simma hem guldet med 16 sekunders marginal, hoppa upp ur bassängen och heja på silvermedaljören hans sista 10 metrarna av hans lopp....
Sen hade du nog varit trygg i en plats i OS-laget tills du är 40 bast. ;)
HAN:
Fixar du medborgarskapet?
Jag hade antagligen kunnat fixa rätt bra referenser av rätt höga politikertjommar här i Tanzania. Men innan jag exporterar lillbrorsan vill jag bolla tanken med föräldrarna. Det känns som om jag borde cleara vissa idéer med dem.
Just nu är jag rätt nöjd med att ha samtliga tre yngre bröder i Skåne. Kanske inte skall rubba balansen.
Motsvarigheten till att ta SM-guld måste vara att ta TM-guld. Väl?
Hursomhelst.
En av mina yngre bröder är simmare. Han är fortfarande mycket snabb - även om han inte äter och andas och lever bara för simning - och hans USM och JSM-medaljer hänger i klasar i föräldrahemmet. Han tog inte med sig sina medaljer och plaketter när han flyttade hemifrån. En gång vägde jag medaljerna, typ 12 kilo. Orkade inte väga alla pokaler och skit, för det var för mycket meck med det.
Hursomhelst. Min lillebror är snabb som fan i en bassäng. Men att komma efter Frölander i SM ger ingen cred i Sverige. Jag har försökt få honom att emigrera till Andorra, för att då säkra en plats i deras OS-lag i simning.
Nu har jag en ny kampanj. Brorsan skall flytta till Dar es Salaam.
Följande mailkonversation hade jag med honom idag:
JAG:
Nyligen rapporterat från mästerskapen:
50 fritt - för att ta guld hade du tvingats besegra Ally Juma från
Tanzanianska flottan. Han klockade in på 40 blankt. Tvåan Dennis
Sizya kom in på 41 blankt.
Eller kanske är du mer sugen på ett Tanzanianskt SM-guld på 100 m
fritt? Då hade du fått kämpa ner Fumu Kombo från zanzibarpoliskårens
simlag - han satte handen i kaklet efter 1 min och 18 sek.
Vad har du för pers på motsvarande distanser?
HAN:
he he :D
beror på om det var 50-meterbassäng eller 25.
men ca 24 sek på 50 meter fritt och 53 på 100 fritt :)
JAG:
50-metersbassäng.
Du skulle kunna simma hem guldet med 16 sekunders marginal, hoppa upp ur bassängen och heja på silvermedaljören hans sista 10 metrarna av hans lopp....
Sen hade du nog varit trygg i en plats i OS-laget tills du är 40 bast. ;)
HAN:
Fixar du medborgarskapet?
Jag hade antagligen kunnat fixa rätt bra referenser av rätt höga politikertjommar här i Tanzania. Men innan jag exporterar lillbrorsan vill jag bolla tanken med föräldrarna. Det känns som om jag borde cleara vissa idéer med dem.
Just nu är jag rätt nöjd med att ha samtliga tre yngre bröder i Skåne. Kanske inte skall rubba balansen.
16 december 2006
packning
Först lät jag lillkillen leka med väskan. Han packade bara det viktigaste.
Själv tog jag det vanliga. Tre workshopdagar och två resdagar = fem Etonskjortor i diskret rutmönster på vit botten.
maginfluensa vs malaria
Fick e-brev från kärleken.
Lillkillen har tydligen kaskadkräkts och bajsat vatten. Maginfluensan landade visst igår kväll.
Typiskt. När jag är borta och inte kan hjälpa.
Jag känner mig maktlös på mitt hotellrum i Dar es Salaam.
Samtidigt hade jag just en avstämning med projektkoordinatorn här. Hans lilla barn är 6 månader och ligger idag på sjukhuset med malaria.
Det är konstigt. Varje gång jag tycker något jobbigt händer i mitt liv, så får jag en reality check-snyting i ansiktet. Är det mitt sätt att hantera svårigheter - att zooma runt tills jag hittar något som är värre? Eller söker de där händelserna upp mig så jag blir påmind om hur bra jag har det?
Det är kvalmig värme här.
Lillkillen har tydligen kaskadkräkts och bajsat vatten. Maginfluensan landade visst igår kväll.
Typiskt. När jag är borta och inte kan hjälpa.
Jag känner mig maktlös på mitt hotellrum i Dar es Salaam.
Samtidigt hade jag just en avstämning med projektkoordinatorn här. Hans lilla barn är 6 månader och ligger idag på sjukhuset med malaria.
Det är konstigt. Varje gång jag tycker något jobbigt händer i mitt liv, så får jag en reality check-snyting i ansiktet. Är det mitt sätt att hantera svårigheter - att zooma runt tills jag hittar något som är värre? Eller söker de där händelserna upp mig så jag blir påmind om hur bra jag har det?
Det är kvalmig värme här.
Dar es Salaam airport - för elitresenärer
Framme. Kunde skicka SMS på Kastrup. Kunde skicka SMS på Shiphol i Amsterdam. Kunde skicka SMS i Nairobi.
Men inte faaaaaaan går det att skicka SMS i Dar es Salaam. Det går inte heller att ringa, så jag vet inte hur jag skall kunna meddela min kärlek att jag kommit fram.
Får använda telefonen på hotellrummet. Det är säkert galet billigt.
Det är kvalmigt varmt här. Jag gick ut och satte mig på hotellets patio, men gav upp efter 2-3 minuter. Nu sitter jag inne i restaurangens mer avslappnade del och smuttar på kaffe.
Visumproceduren gick på 5 minuter denna gång. Jag har optimerat processen för visumfixande på JN-International Airport i Dar es Salaam, Tanzania
.
När du bokar flyg är det viktigaste att sitta långt fram på den sista delen av flygningen. Sitt hellre i mitten på femte raden än gång/fönster på tjugonde. Varje rad är en eller två visum som skall processas. Varje visum är 5-10 minuter. Hamnar du på tjugonde plats i visumkön är det bara att bita ihop och se timmarna flyta förbi.
Jag hade plats 5D - gång - och lämnade planet som nr 10-11.
När du går av planet gäller det att gå i rask takt så du avancerar förbi den handfull som gått av före dig. Om du inte gillar att verka ha oartigt bråttom så mumla "sorry - very late" och upprepa som ett mantra inombords att "varje passerad tjomme är tio minuter vunnen tid". Du har cirka 2-300 m korridorer på dig.
I korridorerna drog jag förbi 4-5 kraftiga konsultkaggar - tror de var danska biståndskonsulter - och låg på 6-7:e plats.
Proffsrycket kommer på slutet, där korridoren vidgas och övergår i en vänstersväng till en bred trappa. Här håller alla till vänster för att välja kortaste vägen, men jobba kontraintuitivt och syfta åt höger i slutet av korridoren - för att sedan göra ett par avslappnade trippande ner i trappans högra del (som alltid är helt tom eftersom alla håller vänster).
Efter trappan hade jag bara två kvar framför mig. Rutinerade affärsresenärer som precis som jag ökat takten i korridorerna. Jag kan svära på att jag fick en uppskattande nick från en av dem - han låg tvåa - när han såg min listiga trappmanöver, samtidigt som han tydligt markerade med sitt kroppsspråk att han inte skulle släppa förbi mig.
Två konkurrenter kvar, och efter trappan är det rakt fram tio meter till visumbåsen. På planet har alla fått fylla i ett blått visumkort. Rookies tror att det är allt som behövs, men sedan ett halvår eller så har Tanzania infört att man även skall fylla i en A4 med ungefär samma uppgifter. Detta papper delas ut när man lämnar fram sitt blåa kort, och de två männen framför mig lade sina blåa kort, sina pass, och sina 50 USD i jämna pengar i en prydlig hög framför sig och slet upp sina Mont Blanc-pennor för att så fort som möjligt fylla i A4-blanketten. Killen som ledde hade hunnit skriva två rader när visumkontrollanten gav mig min blankett. Han viftade lite med sin penna och höjde ögonbrynen som för att säga "ja - då är det bara att fylla i som vanligt". Först ifylld får först behandling.
Det är här - mina vänner - som vi skiljer elitresenärer från vanliga frequent-fuckin'-flyers.
När jag var här i september tog jag en extra blankett och lade i min arbetsmapp för Tanzania. Den hade jag fyllt i på planet. Så demonstrativt vek jag ihop den tomma blanketten, stoppade in den i min högra kavajficka. Nu tittade båda de andra upp, de blev väl förvirrade av att jag inte kastade ner pappret på bordet bredvid dem och började fylla i uppgifterna.
Med ett i ärlighetens namn ganska förmätet och belåtet leende drog jag upp ett färdigt paket ur den vänstra kavajfickan, med pass, 50 USD, blått visumkort och vit A4-blankett. Jag föste in det i visumhandläggarens lucka och sa samtidigt till de båda andra tjommarna "Details, gentlemen. The devil is in the details."
Då skrattade de högt. När jag fem minuter senare fick mitt visum noterade jag att de båda hade bett om en extra blankett när de lämnade in sina visumansökningar för handläggning.
Man behöver inte vara bra på en idrott för att vara en elitutövare.
Men inte faaaaaaan går det att skicka SMS i Dar es Salaam. Det går inte heller att ringa, så jag vet inte hur jag skall kunna meddela min kärlek att jag kommit fram.
Får använda telefonen på hotellrummet. Det är säkert galet billigt.
Det är kvalmigt varmt här. Jag gick ut och satte mig på hotellets patio, men gav upp efter 2-3 minuter. Nu sitter jag inne i restaurangens mer avslappnade del och smuttar på kaffe.
Visumproceduren gick på 5 minuter denna gång. Jag har optimerat processen för visumfixande på JN-International Airport i Dar es Salaam, Tanzania
.
När du bokar flyg är det viktigaste att sitta långt fram på den sista delen av flygningen. Sitt hellre i mitten på femte raden än gång/fönster på tjugonde. Varje rad är en eller två visum som skall processas. Varje visum är 5-10 minuter. Hamnar du på tjugonde plats i visumkön är det bara att bita ihop och se timmarna flyta förbi.
Jag hade plats 5D - gång - och lämnade planet som nr 10-11.
När du går av planet gäller det att gå i rask takt så du avancerar förbi den handfull som gått av före dig. Om du inte gillar att verka ha oartigt bråttom så mumla "sorry - very late" och upprepa som ett mantra inombords att "varje passerad tjomme är tio minuter vunnen tid". Du har cirka 2-300 m korridorer på dig.
I korridorerna drog jag förbi 4-5 kraftiga konsultkaggar - tror de var danska biståndskonsulter - och låg på 6-7:e plats.
Proffsrycket kommer på slutet, där korridoren vidgas och övergår i en vänstersväng till en bred trappa. Här håller alla till vänster för att välja kortaste vägen, men jobba kontraintuitivt och syfta åt höger i slutet av korridoren - för att sedan göra ett par avslappnade trippande ner i trappans högra del (som alltid är helt tom eftersom alla håller vänster).
Efter trappan hade jag bara två kvar framför mig. Rutinerade affärsresenärer som precis som jag ökat takten i korridorerna. Jag kan svära på att jag fick en uppskattande nick från en av dem - han låg tvåa - när han såg min listiga trappmanöver, samtidigt som han tydligt markerade med sitt kroppsspråk att han inte skulle släppa förbi mig.
Två konkurrenter kvar, och efter trappan är det rakt fram tio meter till visumbåsen. På planet har alla fått fylla i ett blått visumkort. Rookies tror att det är allt som behövs, men sedan ett halvår eller så har Tanzania infört att man även skall fylla i en A4 med ungefär samma uppgifter. Detta papper delas ut när man lämnar fram sitt blåa kort, och de två männen framför mig lade sina blåa kort, sina pass, och sina 50 USD i jämna pengar i en prydlig hög framför sig och slet upp sina Mont Blanc-pennor för att så fort som möjligt fylla i A4-blanketten. Killen som ledde hade hunnit skriva två rader när visumkontrollanten gav mig min blankett. Han viftade lite med sin penna och höjde ögonbrynen som för att säga "ja - då är det bara att fylla i som vanligt". Först ifylld får först behandling.
Det är här - mina vänner - som vi skiljer elitresenärer från vanliga frequent-fuckin'-flyers.
När jag var här i september tog jag en extra blankett och lade i min arbetsmapp för Tanzania. Den hade jag fyllt i på planet. Så demonstrativt vek jag ihop den tomma blanketten, stoppade in den i min högra kavajficka. Nu tittade båda de andra upp, de blev väl förvirrade av att jag inte kastade ner pappret på bordet bredvid dem och började fylla i uppgifterna.
Med ett i ärlighetens namn ganska förmätet och belåtet leende drog jag upp ett färdigt paket ur den vänstra kavajfickan, med pass, 50 USD, blått visumkort och vit A4-blankett. Jag föste in det i visumhandläggarens lucka och sa samtidigt till de båda andra tjommarna "Details, gentlemen. The devil is in the details."
Då skrattade de högt. När jag fem minuter senare fick mitt visum noterade jag att de båda hade bett om en extra blankett när de lämnade in sina visumansökningar för handläggning.
Man behöver inte vara bra på en idrott för att vara en elitutövare.
15 december 2006
Tillbaks till Tanzania
Skall en vända till Tanzania. Flyger i eftermiddag.
Det gjorde ont i mig att lämna lillkillen på dagis i morse. Han är bara 14 månader, fattar inte att jag inte kommer att kunna krama honom på fem dagar.
Jag vet - det är en skitsak i det stora hela. Jag älskar mitt jobb, får se hela världen och så. I Dar es Salaam kommer jag dessutom att tvingas konfrontera så mycket fattigdom och misär att jag garanterat älskar min tillvaro - även om jag måste resa ofta och långt.
Men det gjorde ont i morse. Hade läst Birros blogg och nästan börjat lipa. Puh.
Men jag ler och vinkar till lillkillen när han sitter vid bordet på dagis, han ler tillbaka och vinkar hejdå med en ostmacka. Jag vet att han inte har en tidsuppfattning eller förväntan om att jag skall hämta honom i eftermiddag.
Sen går jag ut, sätter mig i bilen och slår knytnäven i instrumentpanelen för att känna något annat än saknad.
Det gjorde ont i mig att lämna lillkillen på dagis i morse. Han är bara 14 månader, fattar inte att jag inte kommer att kunna krama honom på fem dagar.
Jag vet - det är en skitsak i det stora hela. Jag älskar mitt jobb, får se hela världen och så. I Dar es Salaam kommer jag dessutom att tvingas konfrontera så mycket fattigdom och misär att jag garanterat älskar min tillvaro - även om jag måste resa ofta och långt.
Men det gjorde ont i morse. Hade läst Birros blogg och nästan börjat lipa. Puh.
Men jag ler och vinkar till lillkillen när han sitter vid bordet på dagis, han ler tillbaka och vinkar hejdå med en ostmacka. Jag vet att han inte har en tidsuppfattning eller förväntan om att jag skall hämta honom i eftermiddag.
Sen går jag ut, sätter mig i bilen och slår knytnäven i instrumentpanelen för att känna något annat än saknad.
fuck bobby mcferrin
Imogen Heap.
Mer talang i en av hennes julfisar än i alla oss andra tillsammans.
Norpade länken från Silverfisken.
Njut, för fan. Det blir inte bättre än så här.
Mer talang i en av hennes julfisar än i alla oss andra tillsammans.
Norpade länken från Silverfisken.
Njut, för fan. Det blir inte bättre än så här.
14 december 2006
till alla singelmammor och singelpappor där ute
Jag har precis nattat lillkillen. Tio minuter tidigt, enligt min kärleks rigorösa rutiner.
Hon är i Stockholm över natten. En stor festlighet för att avsluta en stor grej på hennes jobb.
När jag hämtade lillkillen var klockan 16.10. Han var sist kvar på dagis. Ensam med en fröken. Jag tyckte synd om honom, men han blev skitglad när han såg mig.
Sen har jag varit med honom sedan dess. På tu man hand. Jag inser att det är en jäkla skillnad mot när jag och min kärlek är hemma, eller när jag kommer hem en timme senare när hon hämtat honom på dagis.
När man är två så kan man turas om. När man är två så sitter han och leker och hör oss prata, skratta, kramas och käbbla - nu blev det knäpp tyst när jag inte talade direkt till honom.
Plötsligt kände jag vilket enormt lass som vilar på ensamma mammor/pappor. Det är inte så att de "bara" måste sköta barnet själva. Det ligger liksom ett lock av dåligt samvete över hela situationen. Att inte orka leka/aktivera hela tiden, att inte ge en mysig känsla i hemmet genom att barnet ser ens föräldrar hålla om varandra eller sitta och prata. Det kanske bara är jag som inbillar mig, kanske är det bara jag själv som hade varit sådan. Men jag hade nog hela tiden haft dåligt samvete utan att riktigt kunna sätta fingret på skälet.
Hur som helst. Jag tänker på sådant när jag är ensam med lillkillen, och just nu så kände jag en väldigt stor respekt för alla som klarar av att vara ensamstående mamma eller pappa. Det är nog fan så mycket svårare än man tror.
Hon är i Stockholm över natten. En stor festlighet för att avsluta en stor grej på hennes jobb.
När jag hämtade lillkillen var klockan 16.10. Han var sist kvar på dagis. Ensam med en fröken. Jag tyckte synd om honom, men han blev skitglad när han såg mig.
Sen har jag varit med honom sedan dess. På tu man hand. Jag inser att det är en jäkla skillnad mot när jag och min kärlek är hemma, eller när jag kommer hem en timme senare när hon hämtat honom på dagis.
När man är två så kan man turas om. När man är två så sitter han och leker och hör oss prata, skratta, kramas och käbbla - nu blev det knäpp tyst när jag inte talade direkt till honom.
Plötsligt kände jag vilket enormt lass som vilar på ensamma mammor/pappor. Det är inte så att de "bara" måste sköta barnet själva. Det ligger liksom ett lock av dåligt samvete över hela situationen. Att inte orka leka/aktivera hela tiden, att inte ge en mysig känsla i hemmet genom att barnet ser ens föräldrar hålla om varandra eller sitta och prata. Det kanske bara är jag som inbillar mig, kanske är det bara jag själv som hade varit sådan. Men jag hade nog hela tiden haft dåligt samvete utan att riktigt kunna sätta fingret på skälet.
Hur som helst. Jag tänker på sådant när jag är ensam med lillkillen, och just nu så kände jag en väldigt stor respekt för alla som klarar av att vara ensamstående mamma eller pappa. Det är nog fan så mycket svårare än man tror.
13 december 2006
Akta er, barn!
Aja baja - knark är farligt.
Plötsligt gör man idiotiska webbgrejer och vaknar en dag och måste leva upp till löftena...
http://www.andrehedetoft.com/
Plötsligt gör man idiotiska webbgrejer och vaknar en dag och måste leva upp till löftena...
http://www.andrehedetoft.com/
Accused? Jodie Foster?
Värst av allt tyckte grisen var alla de som bara tittade på utan att ingripa.
ljugstrutar!
Kommentar till mitt tandläkarinlägg:
"spunken said...
känner igen mig. Varför gör man sådär? ljuger för sin tandläkare, iofs alltid små halvvita lönger.
tror dom får se lika många ljug-strutar som vilken tv-pejlare, skattmas, polis som hellst"
Tack Spunken!
...och glöm inte min egen yrkeskår. Hur ofta sitter vi inte i organisationer och hör vita lögner, gröna lögner, glödröda lögner? Hur ofta hör vi en medveten otydlighet för att ha ryggen fri, eller en snäv tolkning för att styra mot ett visst beslut.
Hälften av organisationsutvecklingsarbete handlar om att hitta vägar till ett oföreställt samtal, en ärlig men välmenande öppenhet och en tydlighet om vad som skall åstadkommas.
oj. brandtal där.
Måste vara Lucia som smittar av sig.
"spunken said...
känner igen mig. Varför gör man sådär? ljuger för sin tandläkare, iofs alltid små halvvita lönger.
tror dom får se lika många ljug-strutar som vilken tv-pejlare, skattmas, polis som hellst"
Tack Spunken!
...och glöm inte min egen yrkeskår. Hur ofta sitter vi inte i organisationer och hör vita lögner, gröna lögner, glödröda lögner? Hur ofta hör vi en medveten otydlighet för att ha ryggen fri, eller en snäv tolkning för att styra mot ett visst beslut.
Hälften av organisationsutvecklingsarbete handlar om att hitta vägar till ett oföreställt samtal, en ärlig men välmenande öppenhet och en tydlighet om vad som skall åstadkommas.
oj. brandtal där.
Måste vara Lucia som smittar av sig.
12 december 2006
Tandläkarskräck
Jag var hos tandläkaren nyss.
Tydligen har jag ett hål, och eftersom det är en underliggande amalgamfyllning så skall vi passa på att byta ut den mot ett kompositmaterial (jag är övertygad om att hans sekreterare väste "ka-ching" när han förklarade detta, och att de gjorde high fives med varandra när jag lämnat mottagningen).
Så jag skall tillbaka dit på morgonen den 21:e, direkt efter vändan i Tanzania, och uppgradera mitt leende.
Sen frågade han om jag använder bettskenan varje natt, den som skall göra att jag sover bättre och bevarar mitt konsultleende resten av livet.
Jag ljög och svarade "varje natt".
I själva verket är det bara två till tre gånger per vecka. Min kärlek hånar mig och ställer frågor efter att jag satt in den, bara för att sen kunna skratta när jag sluddrar fram svaren.
Tydligen har jag ett hål, och eftersom det är en underliggande amalgamfyllning så skall vi passa på att byta ut den mot ett kompositmaterial (jag är övertygad om att hans sekreterare väste "ka-ching" när han förklarade detta, och att de gjorde high fives med varandra när jag lämnat mottagningen).
Så jag skall tillbaka dit på morgonen den 21:e, direkt efter vändan i Tanzania, och uppgradera mitt leende.
Sen frågade han om jag använder bettskenan varje natt, den som skall göra att jag sover bättre och bevarar mitt konsultleende resten av livet.
Jag ljög och svarade "varje natt".
I själva verket är det bara två till tre gånger per vecka. Min kärlek hånar mig och ställer frågor efter att jag satt in den, bara för att sen kunna skratta när jag sluddrar fram svaren.
11 december 2006
oheliga kor
Snackade just med en gammal kund, om ett workshopuppdrag i januari.
Ungefär så här gick diskussionen, och med hennes godkännande får jag nu blogga om vad vi sa:
Jag: Så du vill etablera en tydlig känsla av att förändringens vindar skall blåsa, och att detta är en spännande resa för er organisation?
Kund: Ja!!! En skarp signal att vi måste avrätta alla oheliga kor!
*tystnad*
Jag: Jag vet inte vad det där egentligen betyder.
Kund: Heliga kor, menar jag.
*fniss från oss båda*
Jag: "Avrätta"?!
Kund: Det kanske lät lite hårt, va?
Ibland är det riktigt komiskt när vi snubblar på våra egna floskler.
Ungefär så här gick diskussionen, och med hennes godkännande får jag nu blogga om vad vi sa:
Jag: Så du vill etablera en tydlig känsla av att förändringens vindar skall blåsa, och att detta är en spännande resa för er organisation?
Kund: Ja!!! En skarp signal att vi måste avrätta alla oheliga kor!
*tystnad*
Jag: Jag vet inte vad det där egentligen betyder.
Kund: Heliga kor, menar jag.
*fniss från oss båda*
Jag: "Avrätta"?!
Kund: Det kanske lät lite hårt, va?
Ibland är det riktigt komiskt när vi snubblar på våra egna floskler.
ryggen fri
Jag säger alltså inte att de på försäkringskassan är dumma och långsamma.
De är sköna människor, med fina husdjur och en varm empati som förgyller min tillvaro.
Jag vill bjuda dem alla på glass och smördeg.
De är sköna människor, med fina husdjur och en varm empati som förgyller min tillvaro.
Jag vill bjuda dem alla på glass och smördeg.
favorit i repris...
Det ÄR komik på hög nivå, så jag måste upprepa mig...
JAG vill ha pengar för pappaledighet. Försäkringskassan är osäkra på hur egenföretagare skall hanteras, så efter sju månader har jag fortfarande inte fått en spänn.
KOMMUNEN vill ha pengar för dagisavgift. Kommunen är osäkra på hur egenföretagare skall hanteras, så sedan första dagismånaden har jag fått betala maxtaxa.
Är det bara jag som önskar jag kunde stämma "Det sociala skyddsnätet" för inkonsekvens och bisarrhet? Kan man skicka en skrivelse från företagsjuristerna, med hot om vite?
JAG vill ha pengar för pappaledighet. Försäkringskassan är osäkra på hur egenföretagare skall hanteras, så efter sju månader har jag fortfarande inte fått en spänn.
KOMMUNEN vill ha pengar för dagisavgift. Kommunen är osäkra på hur egenföretagare skall hanteras, så sedan första dagismånaden har jag fått betala maxtaxa.
Är det bara jag som önskar jag kunde stämma "Det sociala skyddsnätet" för inkonsekvens och bisarrhet? Kan man skicka en skrivelse från företagsjuristerna, med hot om vite?
yay!
Snackade med försäkringskassan idag.
Hon bekräftade att de nu har alla papper, och att de skall titta på det i eftermiddag.
Jag vågar knappt hoppas - men det kanske är så att de lyckas klara av att närma sig någon form av beslut kring huruvida min SGI/pappapeng skall vara noll eller max.
Kanske redan denna vecka, hon lät hoppfull.
Jag tackade och förklarade att jag "verkligen förstår att det är mycket att stå i nu innan julen...."
Artighet varar längst.
Och just därför avslutade jag inte meningen med: "...så ni kanske borde ha klarat av detta lilla skitärende i somras, eftersom jag skickade in anmälan i maj - era jävla dynghuvuden till ineffektiva hösäckar."
För ärlighet varar inte längst. När handläggarna rakt ut säger att det är så många ärenden att de bara handlägger de som ringer och påminner om att de har rätt till handläggning (!) - då är all makt i puckonas händer. Då fungerar inte ärlighet, bara artighet. Handläggarmakt är så ofattbart fel.
Så jag tackade dem ofattbart artigt för att de efter sju månader nu nästan börjar närma sig ett beslut. Och ler så det hörs genom telefonen. På samma sätt som jag inte klagar på en restaurang (och får en spottloska i nästa rätt) utan istället väljer att inte återkomma dit.
Försäkringskassan... jag antar att det här med storstatliga försäkringar är ännu en relik under välfärdsstatens missriktade devis "lika jävla dåligt för alla".
Mitt försäkringsBOLAG är däremot väldigt alert.
DE vet att jag kan byta ut dem närsomhelst.
DET är medborgarmakt.
Hon bekräftade att de nu har alla papper, och att de skall titta på det i eftermiddag.
Jag vågar knappt hoppas - men det kanske är så att de lyckas klara av att närma sig någon form av beslut kring huruvida min SGI/pappapeng skall vara noll eller max.
Kanske redan denna vecka, hon lät hoppfull.
Jag tackade och förklarade att jag "verkligen förstår att det är mycket att stå i nu innan julen...."
Artighet varar längst.
Och just därför avslutade jag inte meningen med: "...så ni kanske borde ha klarat av detta lilla skitärende i somras, eftersom jag skickade in anmälan i maj - era jävla dynghuvuden till ineffektiva hösäckar."
För ärlighet varar inte längst. När handläggarna rakt ut säger att det är så många ärenden att de bara handlägger de som ringer och påminner om att de har rätt till handläggning (!) - då är all makt i puckonas händer. Då fungerar inte ärlighet, bara artighet. Handläggarmakt är så ofattbart fel.
Så jag tackade dem ofattbart artigt för att de efter sju månader nu nästan börjar närma sig ett beslut. Och ler så det hörs genom telefonen. På samma sätt som jag inte klagar på en restaurang (och får en spottloska i nästa rätt) utan istället väljer att inte återkomma dit.
Försäkringskassan... jag antar att det här med storstatliga försäkringar är ännu en relik under välfärdsstatens missriktade devis "lika jävla dåligt för alla".
Mitt försäkringsBOLAG är däremot väldigt alert.
DE vet att jag kan byta ut dem närsomhelst.
DET är medborgarmakt.
dagens skojiga möte
...blev flyttat till morgondagen.
Så nu har jag fått stuva om ordentligt i almanackan. Allt som skall vara färdigt "innan jul" måste jag vara färdig med innan fredag, innan jag reser.
Och det är ett antal grejer som skall vara färdiga.
Det är därför det är lite julstressigt nu.
Så nu har jag fått stuva om ordentligt i almanackan. Allt som skall vara färdigt "innan jul" måste jag vara färdig med innan fredag, innan jag reser.
Och det är ett antal grejer som skall vara färdiga.
Det är därför det är lite julstressigt nu.
angst
Jag har börjat få lite ångest inför att lämna lillkillen på dagis på fredag morgon och veta att jag inte ser honom på sex dagar. Han kommer ju inte att veta det. Men jag kommer att veta det.
Det känns jobbigt.
Sen kommer jag hem på onsdag eftermiddag, och på torsdag-fredag handleder jag en liten grupp chefer på kursgård.
Sen på fredag kväll är det julledigt.
Det har varit en mycket intensiv höst. Det är kul - som egenföretagare gillar jag god beläggning och spännande uppdrag. Det vill jag inte ändra på.
Men det tar inte bort faktumet att jag saknar min kärlek och min lillkille när jag är borta.
Varje mynt har två sidor.
Det känns jobbigt.
Sen kommer jag hem på onsdag eftermiddag, och på torsdag-fredag handleder jag en liten grupp chefer på kursgård.
Sen på fredag kväll är det julledigt.
Det har varit en mycket intensiv höst. Det är kul - som egenföretagare gillar jag god beläggning och spännande uppdrag. Det vill jag inte ändra på.
Men det tar inte bort faktumet att jag saknar min kärlek och min lillkille när jag är borta.
Varje mynt har två sidor.
10 december 2006
nobel
Ok. Rapportering från Nobelmiddagen pågår. En hurtsmärtande tant gjorde reportage från köket och resonerade kring kalorier och mängden smör.
Just det.
Den dagen jag blir bjuden på Nobelbanketten kommer jag att sitta som ett nervvrak och tänka "bara de nu valde lätt-creme fraiche till såsen, annars vet jag inte vad jag gör".
Hand upp, ni som hade suttit på Nobelmiddagen och räknat kalorier. Vänd sen handen mot ert ansikte och knip er i örat. Skäms.
Just det.
Den dagen jag blir bjuden på Nobelbanketten kommer jag att sitta som ett nervvrak och tänka "bara de nu valde lätt-creme fraiche till såsen, annars vet jag inte vad jag gör".
Hand upp, ni som hade suttit på Nobelmiddagen och räknat kalorier. Vänd sen handen mot ert ansikte och knip er i örat. Skäms.
fredriksdals julmarknad
Fredriksdals julmarknad är en tradition. I år slopade vi den gamla traditionen med både Fredriksdals- och Köpenhamns Tivolis julmarknad. Vi hinner helt enkelt inte med det.
Däremot hade vi planerat en grej idag, som sedan inte verkade bli av, som sedan verkade bli av ändå, men då hade vi redan bestämt med mormor i Helsingborg, och tur var det eftersom vi hade väldigt trevligt på julmarknaden. Jag åt skitmånga olika sillamackor och korvar, så jag har bälgat vatten hela kvällen.
Nu sover lillkillen, och i morgon påbörjas en hektisk vecka som börjar med planering av ett uppdrag för en stor livsmedelskoncern och avslutas i Dar es Salaam.
Men jag är hemma till jul. Det blir bara en kort vända på fem dagar denna gång. ;-)
Däremot hade vi planerat en grej idag, som sedan inte verkade bli av, som sedan verkade bli av ändå, men då hade vi redan bestämt med mormor i Helsingborg, och tur var det eftersom vi hade väldigt trevligt på julmarknaden. Jag åt skitmånga olika sillamackor och korvar, så jag har bälgat vatten hela kvällen.
Nu sover lillkillen, och i morgon påbörjas en hektisk vecka som börjar med planering av ett uppdrag för en stor livsmedelskoncern och avslutas i Dar es Salaam.
Men jag är hemma till jul. Det blir bara en kort vända på fem dagar denna gång. ;-)
09 december 2006
tunga jultraditioner
Ikväll är det traditionstyngt i vårt hem.
Varje år, ända sedan vi såg filmen vår första jul tillsammans, har vi tittat på Love Actually tillsammans under någon av de första helgerna i advent.
Redan första året kände vi att det skulle bli en tradition, och för varje år har det blivit mer och mer julljuvlig känsla kring det hela.
Ikväll sitter vi i soffan. Love Actually i DVD-spelaren, surroundsound och kristallklar bild. Vi dricker glögg med tillbehör, i de exklusiva snurrglögglasen från den där galne danske kockens restaurang, där jag åt trettonrätters representationsmiddag med några ryssar i Stockholm för 3-4 år sedan. Specialiteten där var bisarra blandningar som faktiskt funkar. Efterrätten var surströmmingsglass....
Hursomhelst. Kärleken packar in julklappar. Jag sitter och bloggar.
Sen skall vi hångla, hoppas jag.
Julen är här.
Varje år, ända sedan vi såg filmen vår första jul tillsammans, har vi tittat på Love Actually tillsammans under någon av de första helgerna i advent.
Redan första året kände vi att det skulle bli en tradition, och för varje år har det blivit mer och mer julljuvlig känsla kring det hela.
Ikväll sitter vi i soffan. Love Actually i DVD-spelaren, surroundsound och kristallklar bild. Vi dricker glögg med tillbehör, i de exklusiva snurrglögglasen från den där galne danske kockens restaurang, där jag åt trettonrätters representationsmiddag med några ryssar i Stockholm för 3-4 år sedan. Specialiteten där var bisarra blandningar som faktiskt funkar. Efterrätten var surströmmingsglass....
Hursomhelst. Kärleken packar in julklappar. Jag sitter och bloggar.
Sen skall vi hångla, hoppas jag.
Julen är här.
go global, dude
Min kompis Otto kan bara säga ett ord på finska. Det ordet är å andra sidan den finska översättningen av "centralsjukhuset i Björnestad" eller något sådant.
Det kanske jag skall hämta hit till bloggen, nu när jag tydligen fått en läsare i Rovaniemi, Finland.
Krasst talat är det rent bisarrt vilka länder som tycks husera minst en handfull unika läsare per dag i min statistik.
Följande länder har jag mer än fem unika läsare i varje dag.
Sweden
Hungary
Ireland
Italy
Norway
United Kingdom
Belgium
Germany
Denmark
Och nu en ensam tjomme i Rovaniemi, Finland.
Välkommen hit, kompis.
Det kanske jag skall hämta hit till bloggen, nu när jag tydligen fått en läsare i Rovaniemi, Finland.
Krasst talat är det rent bisarrt vilka länder som tycks husera minst en handfull unika läsare per dag i min statistik.
Följande länder har jag mer än fem unika läsare i varje dag.
Sweden
Hungary
Ireland
Italy
Norway
United Kingdom
Belgium
Germany
Denmark
Och nu en ensam tjomme i Rovaniemi, Finland.
Välkommen hit, kompis.
sex cl orörd whiskey
När jag kom hem igår kväll var jag fortfarande tagen av den där bilden från perrongen.
Försökte beskriva för kärleken, men höll på att börja gråta.
Fattar inte varför just den här grejen fastnade så hårt, jag har sett handikappade barn förut, sett bra mycket tyngre misär i andra länder.
Men den här lille killen var precis i lillkillens ålder och storlek, och kanske var det det som gjorde att han fastnade på någon slags känslonäthinna.
Jag var helt förstörd hela kvällen.
Min kärlek sa att jag nog behövde något litet att smutta på.
Jag gick och hämtade sex cl whiskey, och satte mig i soffan igen.
Sen stod glaset där, orört, resten av kvällen.
Fan. Det här är inte likt mig.
Försökte beskriva för kärleken, men höll på att börja gråta.
Fattar inte varför just den här grejen fastnade så hårt, jag har sett handikappade barn förut, sett bra mycket tyngre misär i andra länder.
Men den här lille killen var precis i lillkillens ålder och storlek, och kanske var det det som gjorde att han fastnade på någon slags känslonäthinna.
Jag var helt förstörd hela kvällen.
Min kärlek sa att jag nog behövde något litet att smutta på.
Jag gick och hämtade sex cl whiskey, och satte mig i soffan igen.
Sen stod glaset där, orört, resten av kvällen.
Fan. Det här är inte likt mig.
08 december 2006
klumpfot
Satt en kvart på perrongen och väntade på tåget. En mamma hjälpte sin lille grabb att lära sig gå. Hon höll honom i händerna och stöttade honom. Han var i lillkillens ålder, så jag tittade på dem och log. Tänkte att vår lillkille går mycket stadigare. Den här grabben linkade på något sätt, och verkade inte kunna gå utan mammans stöd.
Sen såg jag att han hans ena ben var mycket kortare än det andra, han hade en specialsko som var kanske sju-tio centimeter tjock på ena foten.
Jag vet inte vad som flög i mig, men jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta.
Hur får man reda på det som förälder? Hur berättas sånt av läkarna?
Vi är så ofattbart lyckligt lottade. Lillkillen var mjölkallergisk när han föddes, men det växer man ifrån. Eksem och förkylningar, ögoninfektioner och standardkurvor hit eller dit.... alla föräldrar får sitt ok att bära. En del får bara så tunga ok.
Jag fattar inte hur de mäktar med det, hur de hittar styrkan att vara positiva.
Jag beundrar dem för deras styrka.
Själv får jag tårar i ögonen bara av att försöka sätta mig in i hur det måste kännas.
Sen såg jag att han hans ena ben var mycket kortare än det andra, han hade en specialsko som var kanske sju-tio centimeter tjock på ena foten.
Jag vet inte vad som flög i mig, men jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta.
Hur får man reda på det som förälder? Hur berättas sånt av läkarna?
Vi är så ofattbart lyckligt lottade. Lillkillen var mjölkallergisk när han föddes, men det växer man ifrån. Eksem och förkylningar, ögoninfektioner och standardkurvor hit eller dit.... alla föräldrar får sitt ok att bära. En del får bara så tunga ok.
Jag fattar inte hur de mäktar med det, hur de hittar styrkan att vara positiva.
Jag beundrar dem för deras styrka.
Själv får jag tårar i ögonen bara av att försöka sätta mig in i hur det måste kännas.
Lost in translation
Sitter på tåget hem från Stockholm.
Nordic Light är nu permanent borta.
Tog en fika på Royal Viking istället.
Sitter nu och ser på Lost in translation för mmmpfte gången. Genialisk.
Jag identifierar mig med en viss luttrad resenär.
Soundtracket av Air är så pärlande klockrent.
Fick precis mail från min resekille. Om resan till Dar es Salaam nästa vecka, och mina preliminärbokningar för våren. Två gånger Tanzania, en gång Hanoi, en gång Berlin, en preliminär till Ukraina.
Märkligt hur mycket jag slitit för att få uppdrag internationellt. När jag egentligen bara vill vara hemma och krama min kärlek och leka med lillkillen.
Nordic Light är nu permanent borta.
Tog en fika på Royal Viking istället.
Sitter nu och ser på Lost in translation för mmmpfte gången. Genialisk.
Jag identifierar mig med en viss luttrad resenär.
Soundtracket av Air är så pärlande klockrent.
Fick precis mail från min resekille. Om resan till Dar es Salaam nästa vecka, och mina preliminärbokningar för våren. Två gånger Tanzania, en gång Hanoi, en gång Berlin, en preliminär till Ukraina.
Märkligt hur mycket jag slitit för att få uppdrag internationellt. När jag egentligen bara vill vara hemma och krama min kärlek och leka med lillkillen.
knip för helvete käft så jag kan få sova!
Klockan var fem i halv sex i morse. Jag ville bara sitta och dåsa i taxin mellan Malmö och Sturup, kanske rentav somna fem minuter.
Taxichauffören var av den hårda skolan, en sådan som inte ser att man ler artigt och vid varje halvsekunds paus lutar huvudet åt sidan, sluter ögonen och låtsas sova med halvöppen mun.
Han såg inte heller hur jag klöste i luften med min högra hand varje gång han missade alla mina signaler och påbörjade ett nytt samtalsämne som om vi redan var mitt i en diskussion. Han pratade högt, antagligen för att hålla sig vaken.
- Neeeej, jag ser nämligen på denna din enda väskan att du skall Stockholm. Alltid män i kostym, bara en väska. Stockholm?
Ville svara: Knip käft för helvete så jag kan få sova.
Svarade: Mmm...
*lutar huvudet bakåt, sluter ögonen, fem sekunder går, jag tror jag är safe*
- Neeeeej, alltså - jag hade en passagerare två veckor sedan. Flickor, med tre stora tomma resväskor. De hade jättestora väskor som de hade helt tomma. Vet du varför? Va? Vet du varför?
Ville svara: Om jag klöser loss ditt struphuvud, hinner du berätta det spännande svaret innan du blöder ut?
Svarade: Mmm.. nej.
Sen kom en lång utläggning om hur jeans kostar femti spänn i Turkiet och hur alla borde åka dit med tomma väskor och tjäna skitmycket pengar. Det tog kanske fem minuter.
Därefter följde monologerna:
- Neeeej, förstår du. Jag hörde på femnyheterna att någon vill ändra namn på Sturups flygplats. Vet du varför?
- Neeej, förstår du. Många tror jag är från lkjsldkjflksjdfstan, men det är jag inte. Vet du varifrån jag kommer? Vet du? Kan du gissa varifrån jag kommer?
Jag har vid ett par tillfällen sagt - så artigt det bara går - att jag ber tusen gånger om ursäkt om jag är oartig, men jag är småbarnsförälder med en lång arbetsdag i Stockholm framför mig, och att jag verkligen behöver försöka vila i taxin och sedan på planet.
Men det spelar ingen roll hur snällt man än säger det, för det har hittills slutat med att jag fraktas i 150 km/h på beckmörka skogsvägar till Sturup av en pissförolämpad taxichaffis utan riktigt genuina körkunskaper.
Sen kallas jag för snobb om jag istället för 339:- vill betala 449:- för att åka med det dyra taxibolaget vars förare vet att affärsresenärer inte har längtat elva veckor inför den spännande taxiresan till Sturup som markerar början på en utlandssemester.
Vi vill bara knipa käft och dåsa i baksätet.
Åtminstone halv sex på morgonen.
Taxichauffören var av den hårda skolan, en sådan som inte ser att man ler artigt och vid varje halvsekunds paus lutar huvudet åt sidan, sluter ögonen och låtsas sova med halvöppen mun.
Han såg inte heller hur jag klöste i luften med min högra hand varje gång han missade alla mina signaler och påbörjade ett nytt samtalsämne som om vi redan var mitt i en diskussion. Han pratade högt, antagligen för att hålla sig vaken.
- Neeeej, jag ser nämligen på denna din enda väskan att du skall Stockholm. Alltid män i kostym, bara en väska. Stockholm?
Ville svara: Knip käft för helvete så jag kan få sova.
Svarade: Mmm...
*lutar huvudet bakåt, sluter ögonen, fem sekunder går, jag tror jag är safe*
- Neeeeej, alltså - jag hade en passagerare två veckor sedan. Flickor, med tre stora tomma resväskor. De hade jättestora väskor som de hade helt tomma. Vet du varför? Va? Vet du varför?
Ville svara: Om jag klöser loss ditt struphuvud, hinner du berätta det spännande svaret innan du blöder ut?
Svarade: Mmm.. nej.
Sen kom en lång utläggning om hur jeans kostar femti spänn i Turkiet och hur alla borde åka dit med tomma väskor och tjäna skitmycket pengar. Det tog kanske fem minuter.
Därefter följde monologerna:
- Neeeej, förstår du. Jag hörde på femnyheterna att någon vill ändra namn på Sturups flygplats. Vet du varför?
- Neeej, förstår du. Många tror jag är från lkjsldkjflksjdfstan, men det är jag inte. Vet du varifrån jag kommer? Vet du? Kan du gissa varifrån jag kommer?
Jag har vid ett par tillfällen sagt - så artigt det bara går - att jag ber tusen gånger om ursäkt om jag är oartig, men jag är småbarnsförälder med en lång arbetsdag i Stockholm framför mig, och att jag verkligen behöver försöka vila i taxin och sedan på planet.
Men det spelar ingen roll hur snällt man än säger det, för det har hittills slutat med att jag fraktas i 150 km/h på beckmörka skogsvägar till Sturup av en pissförolämpad taxichaffis utan riktigt genuina körkunskaper.
Sen kallas jag för snobb om jag istället för 339:- vill betala 449:- för att åka med det dyra taxibolaget vars förare vet att affärsresenärer inte har längtat elva veckor inför den spännande taxiresan till Sturup som markerar början på en utlandssemester.
Vi vill bara knipa käft och dåsa i baksätet.
Åtminstone halv sex på morgonen.
07 december 2006
grötknep
Vi har kommit på ett sätt att få lillkillen att äta upp sin gröt på kvällen (vilket gör att han sover gott hela natten).
Han får sitta på huk - bara iklädd blöjan - i ena diskhon i köket. Där engagerar han sig genast i någon form av diskprocess där han stänker runt med vatten och viftar med vispar. Under tiden bryr han sig inte om något annat, inte ens att vi matar in sked efter sked av gröten i hans mun.
Det är genialiskt.
Vi hoppas det skall funka en hel vecka.
Han får sitta på huk - bara iklädd blöjan - i ena diskhon i köket. Där engagerar han sig genast i någon form av diskprocess där han stänker runt med vatten och viftar med vispar. Under tiden bryr han sig inte om något annat, inte ens att vi matar in sked efter sked av gröten i hans mun.
Det är genialiskt.
Vi hoppas det skall funka en hel vecka.
...åsså Stockholm igen...
Ingen ordentlig vecka utan ett besök i den där huvudstaden.
Upp med sjuplanet, ner med tåg vid fyrablecket. Om jag har lite flax hinner jag en snabb after work på .... wait... jag blev mycket besviken på Nordic Lights hotellbar förra veckan. De byggde om där - såg helt kaotiskt ut - så jag tog en kaffe på Nordic Ice hotellbar istället.
Jag ger Nordic Light en sista chans om jag hinner i morgon. Men det är verkligen sista chansen. Man kan inte bygga om hur som helst och behålla sina stammisar... Faktiskt.
Så är det.
Upp med sjuplanet, ner med tåg vid fyrablecket. Om jag har lite flax hinner jag en snabb after work på .... wait... jag blev mycket besviken på Nordic Lights hotellbar förra veckan. De byggde om där - såg helt kaotiskt ut - så jag tog en kaffe på Nordic Ice hotellbar istället.
Jag ger Nordic Light en sista chans om jag hinner i morgon. Men det är verkligen sista chansen. Man kan inte bygga om hur som helst och behålla sina stammisar... Faktiskt.
Så är det.
tolv gånger nu
tydligen.
When the revenant came down,
We couldn't imagine what it was.
In the spirit of three stars.
The alien thing that took its form.
Then to Lebanon, oh God.
The flashing at night, the sirens grow and grow.
Oh, history involved itself.
Mysterious shade that took its form.
Or what it was, incarnation, three stars.
Delivering signs and dusting from their eyes.
Ay. Vackert.
When the revenant came down,
We couldn't imagine what it was.
In the spirit of three stars.
The alien thing that took its form.
Then to Lebanon, oh God.
The flashing at night, the sirens grow and grow.
Oh, history involved itself.
Mysterious shade that took its form.
Or what it was, incarnation, three stars.
Delivering signs and dusting from their eyes.
Ay. Vackert.
kanske det vackraste....
....i musikväg just nu...
Sufjan Stevens låt "UFO Sightings" från skivan Illinoise.
Två minuter och åtta sekunder av ren, skir skönhet.
Har spelat den åtta gånger idag, enligt iTunes.
Sufjan Stevens låt "UFO Sightings" från skivan Illinoise.
Två minuter och åtta sekunder av ren, skir skönhet.
Har spelat den åtta gånger idag, enligt iTunes.
06 december 2006
två dagar och en evighet
Det har varit ett par långa dagar. Har suttit på kontoret till 19.45 och betat av saker från listor som aldrig tar slut.
Kärleken "körde och krockade lite igår" (hörde jag henne just beskriva det som).
Inga personskador, både hon och lillkillen är ok. Det small borta vid södervärn, kanske tre-fyrahundra meter hemifrån. Hon ringde min mobil, och jag sprang hela vägen dit.
Själv blev jag överlycklig när jag insåg att ingen blev skadad, men kärleken pratade och pratar om de 4000 självrisken går på.
Shiiit... med allt annat som kunnat hända - vem fan bryr sig om pengarna.
Men livet jämnar ut sig. Idag fick jag ett stipendium på 12' från en stiftelse. ;)
Jag har upptäckt en sak. Om en tjej fått lite plåtskador på en bil så ringer hon och säger att hon "har kvaddat bilen". Om en kille kvaddar en bil så ringer han och säger att han "fått lite plåtskador på bilen".
What's up with that?
Kärleken "körde och krockade lite igår" (hörde jag henne just beskriva det som).
Inga personskador, både hon och lillkillen är ok. Det small borta vid södervärn, kanske tre-fyrahundra meter hemifrån. Hon ringde min mobil, och jag sprang hela vägen dit.
Själv blev jag överlycklig när jag insåg att ingen blev skadad, men kärleken pratade och pratar om de 4000 självrisken går på.
Shiiit... med allt annat som kunnat hända - vem fan bryr sig om pengarna.
Men livet jämnar ut sig. Idag fick jag ett stipendium på 12' från en stiftelse. ;)
Jag har upptäckt en sak. Om en tjej fått lite plåtskador på en bil så ringer hon och säger att hon "har kvaddat bilen". Om en kille kvaddar en bil så ringer han och säger att han "fått lite plåtskador på bilen".
What's up with that?
04 december 2006
bara i vårt hem
Kärleken sitter bredvid mig i soffan, och knappar på sin dator. Hon vände sig nyss mot mig och fnissade.
- Vad? frågade jag.
- Jag har MSN:at med Linda på låtsastyska, och det blir bara värre och värre, men ingen av oss vill ge upp först.
När kärleken berättar sådant här har jag sedan länge slutat fråga henne "Varför?".
- Vad? frågade jag.
- Jag har MSN:at med Linda på låtsastyska, och det blir bara värre och värre, men ingen av oss vill ge upp först.
När kärleken berättar sådant här har jag sedan länge slutat fråga henne "Varför?".
juldipp?
Det slog mig en grej.
Julen hade en dipp när jag var typ 25. Det varade ett gäng år. Julen var förknippad med en besvikelse över att julen inte var som jular var när jag var liten. Inte för att jular var exceptionellt underbara, utan mest för att jag själv blivit.... ah... vuxen.
Det var jobbigt.
Nu märker jag att många tycks uppleva samma dipp, och alltid när de blivit "vuxna".
Sen - när man varit vuxen några år - kommer ett vägskäl.
Antingen: Fira jul "för barnens skull" (men utan att hitta tillbaka till den där riktiga glädjen i den igen)
Eller: Fira jul med eller utan barn som svepskäl (och börja frossa på ett nästan fånigt sätt i den)
Själv valde jag alternativ två. För mig vände det 2003. Inte helt otippat var det första julen med kärleken. Vi såg på Love Actually i början av december, och plötsligt slog det mig att jag för första gången på skitmånga år verkligen längtade efter att fira jul.
Kanske är det så att det är blir en hårdare uppdelning när folk börjat fylla 30. De som är ensamma gillar inte julen, de som är i förhållanden gillar julen. Det är kanske den lösaste hypotes jag någonsin formulerat, men jag inbillar mig att en viss empiri stöder den.
Lillkillen fick smaka en pepparkaka för första gången igår. Tänkte göra honom hooked på x-mas redan som ettåring.
Julen hade en dipp när jag var typ 25. Det varade ett gäng år. Julen var förknippad med en besvikelse över att julen inte var som jular var när jag var liten. Inte för att jular var exceptionellt underbara, utan mest för att jag själv blivit.... ah... vuxen.
Det var jobbigt.
Nu märker jag att många tycks uppleva samma dipp, och alltid när de blivit "vuxna".
Sen - när man varit vuxen några år - kommer ett vägskäl.
Antingen: Fira jul "för barnens skull" (men utan att hitta tillbaka till den där riktiga glädjen i den igen)
Eller: Fira jul med eller utan barn som svepskäl (och börja frossa på ett nästan fånigt sätt i den)
Själv valde jag alternativ två. För mig vände det 2003. Inte helt otippat var det första julen med kärleken. Vi såg på Love Actually i början av december, och plötsligt slog det mig att jag för första gången på skitmånga år verkligen längtade efter att fira jul.
Kanske är det så att det är blir en hårdare uppdelning när folk börjat fylla 30. De som är ensamma gillar inte julen, de som är i förhållanden gillar julen. Det är kanske den lösaste hypotes jag någonsin formulerat, men jag inbillar mig att en viss empiri stöder den.
Lillkillen fick smaka en pepparkaka för första gången igår. Tänkte göra honom hooked på x-mas redan som ettåring.
hästakör
FAVORIT I REPRIS
Lillkillen och jag har haft en lång stund framför datorn med ovanstående länk.
Länken är gammal, men vissa grejer är bara så genialiska att man måste återkomma till dem år efter år.
Jag brukar börja med att klicka den längst till höger, och sen klicka in de andra så det matchar.
Lillkillen skiter i vilket - sitter som förhäxad oavsett vilken som gör vad.
Lillkillen och jag har haft en lång stund framför datorn med ovanstående länk.
Länken är gammal, men vissa grejer är bara så genialiska att man måste återkomma till dem år efter år.
Jag brukar börja med att klicka den längst till höger, och sen klicka in de andra så det matchar.
Lillkillen skiter i vilket - sitter som förhäxad oavsett vilken som gör vad.
slips vs väst
Efter de senaste två veckornas test av väst var det nu dags för två veckor slips.
Slips funkade i 3 h, sen åkte den av.
Ofattbart meningslös attiralj. Lillkillen slet i den när jag bar honom till bilen för att köra till dagis.
Sen flög den hela tiden upp i ansiktet på mig hela när jag promenerade till kontoret. (Den som föreslår slipsnål kanske bör veta att även de mest långsamma av alla trendorakel nu förstår att sådana hör hemma i åttiotalet. Låt oss - som med Milli Vanilli - glömma dessa.)
Slutligen satt jag på kontoret med en vag känsla av att inte få luft, ganska oroad över om blodkärlen i min hals/panna buktade ut och/eller begränsades - och om detta påverkade min tankekapacitet.
Kl. 11 gav jag upp, slet av slipsen och blev genast en glad människa igen.
Slips funkade i 3 h, sen åkte den av.
Ofattbart meningslös attiralj. Lillkillen slet i den när jag bar honom till bilen för att köra till dagis.
Sen flög den hela tiden upp i ansiktet på mig hela när jag promenerade till kontoret. (Den som föreslår slipsnål kanske bör veta att även de mest långsamma av alla trendorakel nu förstår att sådana hör hemma i åttiotalet. Låt oss - som med Milli Vanilli - glömma dessa.)
Slutligen satt jag på kontoret med en vag känsla av att inte få luft, ganska oroad över om blodkärlen i min hals/panna buktade ut och/eller begränsades - och om detta påverkade min tankekapacitet.
Kl. 11 gav jag upp, slet av slipsen och blev genast en glad människa igen.
sjövädersrapporten på CD
Är det någon som vet om man kan köpa sjövädersrapporten som sänds i radions P1? Jag skulle vilja ha den på CD, eller i iTunes.
Seriously - det är en rofylld och ofattbart sömnframkallande grej för mig. Jag vet inte om mina föräldrar råkade ha den i bakgrunden när jag var liten och somnade, men nu räcker det att jag hör hallåan säga "Och nu är det dags för Sjövädersrapporten..." och när den samplade gong-gongen klämtar känner jag att det klipper i ögonen.
Även om jag skulle vara rastlös och uppstirrad (tänk kursgård) är jag övertygad om att jag skulle vara helt utslagen innan den monotona mansrösten förklarar vindstyrkan i första väderstrecket vid södra kvarken.
Ni som seglar - säger ni sån't? "Vi tänkte segla vid norra kvarken i helgen, det skall tydligen blåsa kuling till styv kuling där framåt eftermiddagen".
Jag har själv aldrig använt ordet kvarken, annat än i sammanhang där jag hånar Sjövädersrapporten på P1.
Var ligger egentligen kvarken, och varför hittade de ingen bättre användning för ett så coolt ord?
Seriously - det är en rofylld och ofattbart sömnframkallande grej för mig. Jag vet inte om mina föräldrar råkade ha den i bakgrunden när jag var liten och somnade, men nu räcker det att jag hör hallåan säga "Och nu är det dags för Sjövädersrapporten..." och när den samplade gong-gongen klämtar känner jag att det klipper i ögonen.
Även om jag skulle vara rastlös och uppstirrad (tänk kursgård) är jag övertygad om att jag skulle vara helt utslagen innan den monotona mansrösten förklarar vindstyrkan i första väderstrecket vid södra kvarken.
Ni som seglar - säger ni sån't? "Vi tänkte segla vid norra kvarken i helgen, det skall tydligen blåsa kuling till styv kuling där framåt eftermiddagen".
Jag har själv aldrig använt ordet kvarken, annat än i sammanhang där jag hånar Sjövädersrapporten på P1.
Var ligger egentligen kvarken, och varför hittade de ingen bättre användning för ett så coolt ord?
02 december 2006
Sovmorgon, vänner och bloggers!
I morse vaknade lillkillen 4.50.
Förutom en tupplur på 30 minuter har jag alltså varit vaken sedan 4.50.
Igår gick ju planet tidigt, så då gick jag upp 5.15.
De två morgnarna dessförinnan hade jag morgonskiftet. 5.20 resp. 5.15.
Lillkillen är morgonmänniska.
Vi håller på att bli det. Långsamt.
Just nu är kärleken på väg till Helsingborg för att lämna av lillkillen hos mormor. Själv skall jag gå ner till förrådet och hämta upp kartongerna med julpynt. Jag skall göra färdigt den grejen innan hon kommer hem.
Sen skall vi ta en fördrink någonstans, gå på tidiga föreställningen av nya Bondrullen och sedan tillbringa resten av kvällen på Hilton för att äta min favvorätt - Hiltonburgare. (Sorry Paul, men inte ens gårdagens bloggade Torskrygg med äggsås med smaskiga formuleringar som "När den är klar rör jag i de hackade äggen och äggula vilket ger såsen en mjuk rondör." lyckas rå på Hiltonburgaren i mitt huvud. Det är en klassiker.)
Bäst av allt, nästan, är nog att hela kvällen kommer att vara inlindad i ett ljuvligt skimmer av "sovmorgonsovmorgonsovmorgon i morgon".
Mmmmmm. Lyx.
Förutom en tupplur på 30 minuter har jag alltså varit vaken sedan 4.50.
Igår gick ju planet tidigt, så då gick jag upp 5.15.
De två morgnarna dessförinnan hade jag morgonskiftet. 5.20 resp. 5.15.
Lillkillen är morgonmänniska.
Vi håller på att bli det. Långsamt.
Just nu är kärleken på väg till Helsingborg för att lämna av lillkillen hos mormor. Själv skall jag gå ner till förrådet och hämta upp kartongerna med julpynt. Jag skall göra färdigt den grejen innan hon kommer hem.
Sen skall vi ta en fördrink någonstans, gå på tidiga föreställningen av nya Bondrullen och sedan tillbringa resten av kvällen på Hilton för att äta min favvorätt - Hiltonburgare. (Sorry Paul, men inte ens gårdagens bloggade Torskrygg med äggsås med smaskiga formuleringar som "När den är klar rör jag i de hackade äggen och äggula vilket ger såsen en mjuk rondör." lyckas rå på Hiltonburgaren i mitt huvud. Det är en klassiker.)
Bäst av allt, nästan, är nog att hela kvällen kommer att vara inlindad i ett ljuvligt skimmer av "sovmorgonsovmorgonsovmorgon i morgon".
Mmmmmm. Lyx.
å ena sidan å andra sidan
Juha hängde sig inatt.
Stackarn.
Å andra sidan vann Markus Idol 2006.
Kul.
----UPPDATERING
Tydligen misslyckades Juha med hängningsförsöket och vårdas nu för djup idioti.
Eller nåt.
Stackarn.
Å andra sidan vann Markus Idol 2006.
Kul.
----UPPDATERING
Tydligen misslyckades Juha med hängningsförsöket och vårdas nu för djup idioti.
Eller nåt.
01 december 2006
house house baby
Det finns en viss komik i detta.
När jag och kärleken förklarade för vänkretsen att vi skrivit på kontrakt för att bygga ett nyfunkishus i Bunkeflostrand var det många av våra vänner som förklarade att de inte fattar varför vi vill flytta till hus, och att DE minsann skulle bo kvar i innerstadslägenheten trots att de nyss blivit småbarnsföräldrar.
Detta var i början av året. Vårt hus är färdigt för inflyttning i maj nästa år.
Under tiden har många av de andra insett det vi insåg kring hus, och en efter en har de förklarat att även de nu letar hus.
Komiken i det hela är att flera nu hittat hus, den senaste ringde i dag och meddelade de goda nyheterna. Inflyttning i januari.
Vi skrev kontrakt först, och flyttar in sist - senare än de som hårdast raljerade över hur man inte behöver trädgård eftersom det finns så många fina parker, eller vad de nu hade för synpunkter. Min egen favorit är folk som klagade över hur homogen befolkning lillkillen får frotteras med när vi flyttar in i ett helt nybyggt kvarter - och som sedan flyttade till kvarter med endast akademiker som kan hånka upp en handfull miljoner för sina hus. Härligt heterogen population. Jä? Njä...
Handen på hjärtat. Jag tycker det är skitkul att alla flyttar till hus - jag tror alla kommer att trivas kanonbra. Grillandet kommer att nå nya nivåer nästa år!
Men det finns som sagt en viss komik i det hela.
När jag och kärleken förklarade för vänkretsen att vi skrivit på kontrakt för att bygga ett nyfunkishus i Bunkeflostrand var det många av våra vänner som förklarade att de inte fattar varför vi vill flytta till hus, och att DE minsann skulle bo kvar i innerstadslägenheten trots att de nyss blivit småbarnsföräldrar.
Detta var i början av året. Vårt hus är färdigt för inflyttning i maj nästa år.
Under tiden har många av de andra insett det vi insåg kring hus, och en efter en har de förklarat att även de nu letar hus.
Komiken i det hela är att flera nu hittat hus, den senaste ringde i dag och meddelade de goda nyheterna. Inflyttning i januari.
Vi skrev kontrakt först, och flyttar in sist - senare än de som hårdast raljerade över hur man inte behöver trädgård eftersom det finns så många fina parker, eller vad de nu hade för synpunkter. Min egen favorit är folk som klagade över hur homogen befolkning lillkillen får frotteras med när vi flyttar in i ett helt nybyggt kvarter - och som sedan flyttade till kvarter med endast akademiker som kan hånka upp en handfull miljoner för sina hus. Härligt heterogen population. Jä? Njä...
Handen på hjärtat. Jag tycker det är skitkul att alla flyttar till hus - jag tror alla kommer att trivas kanonbra. Grillandet kommer att nå nya nivåer nästa år!
Men det finns som sagt en viss komik i det hela.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
