Jag funderar mycket kring familj och pengar nu, antar att det är logiskt med tanke på lillkillen och husbygget.
I boken Tipping Point - som inte alls handlar om barnuppfostran - läste jag att barn med dysfunktionella familjer som bor i finare områden upplever sin tillvaro som lyckligare än barn med mönsterföräldrar som bor i slumområden.
Det gjorde mig förvirrad. Jag har alltid trott att det viktigaste är att man är fina föräldrar. Jag inbillar mig att det inte alltid varit så, och att det handlar lite om att vi definierar vår "lycklighet" mycket efter vad medierna tutar i oss. Medierna säger inte att vi är lyckliga om vi har integritet och en kärnfamilj och vänner. Smaka på MTV en vecka, och förstå att du bara är lycklig om du kör en aspimpad bil, bor i ett crib med tolv gästrum och har så mycket blingbling på dina händer att ingen ser att du gråter.
Jag brukar skita i den sortens resonemang. Jag utgår ifrån att alla människor är genier på något, men att de flesta aldrig hittar sin genialitet utan istället beter sig som om de är genuint obegåvade.
Jag brukar fnysa åt dem och tänka "folk".
Nu inser jag att lillkillen skall växa upp och formas av det samhälle jag inte brytt mig om att påverka.
Det är ett hårt slag.
23 november 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad kul att du hittade mig, nu hittade ju jag hit också :)
Japp. Det tycker jag är det bästa med Bloggrörelsen - man följer någon, som läser någon annan, som läser en tredje.
Och plötsligt har man fördjupar sig i modebloggar, affärsbloggar och kan allt om trendfärgerna för våren -07 (tänk metallic och släpp allt svart).
...och min poäng - som jag glömde - är att jag nu även kommer att bli kung över skotrender, eftersom jag hittade din blogg.
Skicka en kommentar