lervälling

Hämtade lillkillen halv fyra idag.

Det här med utedagis är härligt - han får massor av luft och kommer hem med rosiga kinder och ett lyckligt leende. Det är verkligen en ynnest att få hem honom.

Nu har han varit lite pappig på sistone, så när jag hämtar honom vill han hoppa upp i famnen på mig och visa vad han leker med just då; en pinne, en kotte, en sten eller en klump lera.

Jag upptäckte pinnen i hans vänstra hand, och när jag lyft upp en lyckligt sprallande grabb i famnen såg jag med fasa lerklumpen i den högra handen på väg mot min kind - hann med nöd och näppe böja bak huvudet så lerklumpen singlade förbi mig.

Stod kvar där och funderade. Rockport-skor, svarta Filippa K-byxor, vit Etonskjorta, Hugo Boss-väst och överrock från Tiger. Och i raka armar en exalterad lillkille i brunsölig Reimaoverall med lervälling i händerna och sandsandsand överallt.

Han såg ut som en pepparkaksgubbe på crack.

Sen bar jag honom med raka armar till bilen, spände fast honom i barnstolen och körde hem.

Hemma var det kliniskt rent. Städerskan hade kört sina två timmar relationsräddande städning, och när jag klev innanför dörren kände jag mig som forskaren som släpper lös antimateria i ett rum fullt av... well... materia.

Jag fattade ett exekutivt beslut (brukar mina kunder säga när de bestämmer något som inte blir populärt, och som ofta är förhastat) och satte lillkillen i en hörna av hallen - och höll min fot på honom så han inte kunde röra sig under tiden jag slet av mig rock, väst, byxor och skjorta. Sen slet jag av honom overall och kängor, och bar honom med raka armar till badrummet och spolade av honom lera från ansikte och händer.

Shit. Men det märkliga är att jag stod där i boxershorts och t-shirt och tvättade bort lervälling från lillkillen med ett stort leende och tänkte att "detta är något av det roligaste jag varit med om i hela mitt liv".