beundran och framtidsångest

Lillkillen är inne i en pappig fas. Just nu är jag gud.
När jag hämtar honom på dagis sitter han i bilstolen och bara... tittar andäktigt på mig. Inte ett ljud, inte en rörelse - han bara tittar, rakt på mig.

Igår tyckte jag det var smickrande, men lite kusligt.
Idag känns det smickrande, och... well - fortfarande lite kusligt.

Jag känner plötsligt en oro för att inte kunna leva upp till hans förväntningar. Plötsligt kommer en dag när han inte blir fett imponerad av att jag kan studsa en boll mot en vägg. Då får jag leva på att jag är bättre på huvudräkning än han.

Sen kommer en dag när han kan räkna bättre än jag, springa snabbare, kasta längre, hoppa högre. Plötsligt känner jag mig lite orolig för vad han kommer att tycka om mig när han är vuxen.

Jag vägrar sätta mig i en knarrig gungstol och tjurigt spela ut Visdomskortet tills jag dör hän, men samtidigt har jag aldrig riktigt tänkt på vad som krävs för att "duga" inför sina egna barn.

Han kommer att bli bättre än jag, lillkillen. Allt jag kan hoppas är att jag inte hejdar honom när jag märker att han håller på att växa förbi mig. Det är nog en lätt fälla att falla i.

Det är nog inget kul när man inte längre kan fejka superkrafter - som att få TV:n att starta och stängas av när man blinkar... med en fjärrkontroll gömd i byxfickan.

Hm...

Lillkillen bara satt där i bilstolen. Tittade tyst och andäktigt på mig.
Jag får prestationsångest och hjärtsnörp bara jag tänker på det.