Det är så typiskt. Nedrans otur.
Att få så infernaliskt ont i halsen när det är extrem högsäsong.
Jag trodde vi hade en deal, halsontet och jag. Att jag dricker/gurglar en liten rye whisky och att halsont sedan bevisar tesen att gamla huskurer vet bäst. Jag sov till och med till halv nio för att jaga bort det onda. Sedan dess har jag duschat och besvarat de mest akuta e-mailen sedan igår.
Idag kan jag inte vara sjuk längre. Det blir till att knapra Ipren och stålsätta mig vid datorn. Jag MÅSTE förbereda material inför nästa veckas workshop i Vietnam. Att jag var sjuk igår kan jag kompensera genom att jobba på lördag. Att fortfarande vara sjuk idag kan jag inte hämta hem - för på söndag har vi ettårskalas för lillkillen.
Nog sagt. Dags för en kaffe/ipren/vällingfrukost.
19 september 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hörrududu, K. Inte för att gnälla men: det är en förkylning, inte Guillain Barre du dragit på dig!Tänk på att du de senaste fem inläggen personifierat mäns förvandling till wimps när de blir förkylda! Är det nåt män inte vill "ta som en man" är det små snuvor! (men krya på dig ändå! ;P) Den där hostmedicinen jag pratade om? Prova den.
Men visst gnäller du! :-)
Jag har inga problem med mitt halsonda. Det är kombinationen halsont och 150% arbetskrav som blir lite betungande. Hade det "bara" varit det som gör ont så hade jag nöjt mig med att stanna hemma och bli frisk.
Det är det där med att samtidigt tvingas ha telefonmöten och ta fram workshopmaterial och rodda kontakterna med tryckeriet och ordna momsredovisningen osv osv...
Fast... det kanske bara är en killgrej...
Fan vet jag.
Men min blogg är min ventilation. När jag är glad är jag glad på bloggen, när jag är ledsen är jag ledsen på bloggen.
Just nu är jag trött och såsig av förkylningen, och orolig för att inte hinna jobba samtidigt.
Om det är jobbigt, om jag inte skriver precis som alla vill, om det äkta bara är äkta om det är en viss sorts äkta - då är allt bara båg.
Tycker jag. Förvisso färgat av trötthet och halsont och ledvärk, men ändå. ;-)
Jag inser att jag biter ifrån ganska hårt när jag inte håller med. Sen biter jag nog ifrån extraextra hårt när det hackas personligt på mig - personifiering av en mans förvandling till whimp känns supergosigt att kallas när man passat lillkillen och röjt upp här hemma under kvällen för att ens kärlek skulle få gå på sin tjejmiddag.
Sorry om det lät hårt. Inget personligt menat. Jag reagerar alltid hårt när det känns som om någon sätter en stämpel baserad på bara delar av helheten. ;-)
Hm, jag kanske lät anklagande istället för ironisk? Det var inte meningen. Skrivna ord lämnar mycket kvar att tolka fel. Så förlåt mig för en oavsiktligt plump kommentar.
Jag förstår att förkylning när det är som jäktigast suger. Hösten är högsäsong även på mitt jobb och jag fruktar den årliga förkylningen. Glöm vad jag sa och krya på dig som sagt! Om några dagar är det över.
En sak till! Eftersom du nu framställt MIG som djävulens avkomma antar jag att vi är even? :)
Vågar emellan.
Super even, rent av.
Och det är rätt typiskt av mig att bomma ironi i ett meddelande. En av mina mer sålda workshops handlar om Virtuell Coachning - hur man leder organisationer och grupper på distans. En av de saker jag tar upp allra först är att det är viktigt att inte bli irriterad eller förbannad baserat på ett mail eller diskussionsgruppsinlägg - eftersom det är ett torftigt medium jämfört med ett fysiskt möte. Sen brukar jag bulla upp med ett par anekdoter från verkliga arbetslivet där ironiska kommentarer lett till beslut när mottagaren missförstått saker som "hm... det där var väl en synnerligen genialiskt briljant idé av er i projektets intelligentia" och misstolkat den ironin som ett solklart stöd för idén.
Skomakarens barn har de sämsta skorna, right? ...jag antar att jag kan lägga till ännu en anekdot till min samling under rubriken "Irony - often completely lost on me in the virtual world".
Och som de vågar vi båda är så är vi noga att se till att vi landar varje diskussion som som en bit bomull på en luftkudde.
F'låt.
Kompisar igen?
Jag ska lära mig av mina egna ord (bör jag berätta att jag som ännu ett lämpligt straff blev förkyld igår?), tänka på hur jag egentligen låter. Så svårt ibland. Utan miner, gester och tönlägen.
Som de vågar och diplomater vi är som sagt, låt oss glömma ont och bli vänner igen!
Skicka en kommentar