Lillkillen lekte stilla med mig en kvart. Vi har kommit på en lek som är bra för mitt ego. Han håller fram en boll av något slag. Jag håller bollen i ena handen och räknar ner.
3. 2. 1....
Sen kastar jag bollen en meter upp i luften, fångar den och räcker över den till honom.
Han sprudlar av skratt när jag räknar ner, tittar med förbehållslös beundran och dyrkan på mig när jag utför kasta-upp-och-fånga:tricket, och tar emot bollen med andäkt och spänning.
Det är en enkel lek, men otroligt tacksam.
Sen tröttnade han, och skrek i 50 minuter. Japp. Skrek. Andas in - skrik - andas in - skrik.
18.50 gav jag upp, gjorde gröt åt honom, matade, borstade hans tänder, bytte sista blöjan, och lade honom i sängen.
Han slöt ögonen innan han ens lagt huvudet mot kudden.
Sen står jag där, mitt i vardagsrummets totala kaos av strödda leksaker och prylar. Vi har gett upp alla pretentioner att ha en ordnad tillvaro. Vi har vant oss vid att ständigt oroa oss för lillkillens välmående. Jag står och känner hur det bultar i huvudet, halsen känns som ett rivjärn, det onda i öronen är nu en skarp smärta efter 50 minuters lillkilleskrik, det värker i alla leder och det enda jag kan tänka på är Bo Kaspers låt "Det smartaste jag gjort".
nu leker jag med barn och boll
det regnar och är nästan noll
det regnar och är nästan noll
känns inte särskilt rock'n'roll
det kanske låter underligt
men jag tycker det är stort
många gånger har jag sagt
att det här är nog det smartaste jag gjort
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar