Det onämnbara...

...är exakt det här.

Det är en hjärtskärande fasa som en del tvingas genomlida.
Och varje dag är jag så fruktansvärt rädd att något sådant skall hända min lilla familj.

Och varje dag blir jag överlycklig när något sådan inte hänt oss.

Är det mitt fel om jag då skiter i vilken restaurang jag hamnar på, vilken färg på kökskaklet vi väljer, vilken ort vi firar semester på, vilken film vi ser på?

Allt är himmelriket, bara man slipper det onämnbara.

För det gör mig livrädd bara att tänka tanken.