fan - nu har jag köpt stödstrumpor...

Två par. Knähöjd.
Medicinska stödstrumpor - inhandlade på Apoteket.

Vuxenekvivalensen av att lite genant smyga fram till kassan med flackande blick och köpa ett paket kondomer. Precis samma känsla av malplacerad förlägenhet och att bli ertappad att skaffa något ansvarsfullt men pinsamt.

Jag svettades nog lite när jag lade upp alvedon, ett sexpack näsdukar, nezeril, halstabletter och två paket "MABS STÖDSTRUMPA - MOTVERKAR SVULLNA/TRÖTTA BEN OCH ÅDERBRÅCK"!!!!!!!!!!

Det kändes så, som om förpackningen skrek ut det som stod på den.

Och precis som när man stod där med kondomer i sena tonåren (här ville jag skriva tidiga tonåren, men ärligheten flög förbi och slog en stor gädda i nacken på mig) - så håller expeditjäveln upp förpackningen med "MABS STÖDSTRUMPA - MOTVERKAR SVULLNA/TRÖTTA BEN OCH ÅDERBRÅCK" i luften och ropar "LINDA - ÄR DET SAMMA PRIS FÖR DESSA SOM FÖR KVINNOSTRUMPORNA?".

Linda - säkert född sadist och uppvuxen myrbrännare - svarar att "INGEN SKILLNAD - DET ÄR SAMMA MODELL FÖR KVINNOR OCH MÄN."

Och lika överflödigt som när jag i sena tonåren skämtade om att jag hade sett någon trä en kondom över skallen och blåsa upp den tills det small (underförstått att det var detta jag skulle ha kondomerna till och inte ha sex - jag förstår än idag inte hur jag tänkte att det förstnämnda skulle vara mindre pinsamt som skäl till kondomköpet), så säger jag till expediten med lite för hög röst så de bakom mig i kön (och i grannbutikerna) skall förstå att jag inte är någon crossdresser som har en fetish för att stå i höga knästrumpor och stringtrosa och löga mig framför helfigurspegeln hemma:

- DET ÄR SÅ ATT JAG RESER MYCKET I JOBBET, OCH IMORGON SKALL JAG FLYGA ÄNNU EN LÅNGRESA - TILL VIETNAM - OCH JAG HAR HÖRT ATT MAN KAN FÅ BLODPROPPAR OCH SÅNT.

*tystnad från alla, inklusive expediten*

- OCH DÅ ÄR DET JU BRA MED SÅDANA HÄR STRUMPOR. HAR JAG HÖRT.

Expediten håller fram mitt kvitto, säger "ja, så är det nog".

Resten av butiken känns tyst, tryckt. Jag tror alla tittar på mig och undrar vad jag skall göra med knähöga stödstrumpor som gamla tanter har mot åderbråck. Jag känner mig snuskig och vet inte om jag bara är lite blank i pannan eller om det bildats droppar som snart kommer att rinna ner i mina ögon. Jag längtar ut ur butiken. Jag rafsar ihop alla produkter i en stor påse. Jag går hastigt ut på gatan, andas djupt.

Det där fattar jag inte. Jag står och blottar min själ för att engagera hundratals människor i ett konferensrum, vevar med armar och lattjar med känslan av allt ljus på mig. Sen står jag och stammar av nervositet för att köpa strumpor på apoteket.

Weird.