Självmordsbombare och Bush?

När jag var liten lekte jag med ett fort, satte upp tumshöga cowboyfigurer längs balustrader och hustak. Motståndarna var indianer, jag hade sett tillräckligt många westernfilmer för att fatta att cowboys var good guys och indianer var bad guys.

Ibland slängde jag in min barbiestora machodocka "Big Jim" som var klädd i camokläder och kunde veva med armen om man tryckte in en knapp som utgjorde halva hans ryggtavla. Det blev inte rättvist när Big Jim var med, han var sju gånger så hög som indianerna och brukade kunna veva bort fem-sex åt gången med sin mäktiga arm.

Ibland körde jag gisslandraman i syrrornas dockhus.

När vi småkillar lekte var man cowboy eller indian. Indian var alltid sämst, för man fick inte ha pistoler med knallpulverband. Och de var ju badguys, som sagt.

Hursomhelst. Min kärlek och jag har ibland funderat på var lillkillen kommer att leka för lekar med kompisarna om några år. Vilka är de moderna protagonisterna och antagonisterna? Vilka är polariteterna som barnen behöver utforska i sin uppfattning av världen?

Och kommer bilden av vilka som är goda och onda att vara lika bisarr som när jag var liten?

- Axel! Du får vara självmordsbombare denna gången.
- Men fan, jag var det förra gången. Nu vill jag vara Bush, eller åtminstone Condolezza Rice.
- Nej. Theo är Rumsfeld och sen är jag stealthpilot. Du får spänna på dig bombbältet och ställa dig där borta i hörnet. Sen när Theo ropar åt mig att använda en smartbomb och skjuta dig i bitar på säkert avstånd så måste du ropa "Allah är stor" och låtsas att du sprängs. Ada får vara gisslan som kanske klarar sig. Var är min F117-pilothjälm?

Det slår mig plötsligt - även denna gången verkar det som om amerikanerna är good guys. Ännu en generation kommer att växa upp och alfahannarna kommer att tvinga sina betahannar att vara Talibaner i leken "Osama äter bly".

Jänkarna har verkligen de vassaste PR-tjommarna.