märklig intervju

Jag intervjuade just en föreläsare jag vill ta in i ett uppdrag.

Hon ägnade de fem första minuterna av telefonsamtalet åt att tydligt betona vad hon INTE var och vad hon INTE kunde.

HON - Javisst. Genderperspektivet. Jo... alltså jag är inte en sådan som står och talar om vad som går att läsa i lagboken om minimikrav och så. Jag är med andra ord inte en expert på själva regeldimensionen.
JAG - Men du kan föreläsa om policies för jämställdhet, hur man kan tänka när man skall börja arbeta med att ta fram policies?
HON - Nja - jag brukar inte se mig som en föreläsare i traditionell mening. Jag tror inte jag kommer till min rätt om du är ute efter någon som bara kör en powerpoint och berättar om policyarbete från A till Ö.
JAG - Så du arbetar med gruppövningar istället, eller?
HON - Det beror helt på grupperna. Jag tycker det är viktigt att de inte känner att de bara sitter i smågrupper och inte blir sedda i det stora hela.

Efter att ha gissat vad hon kan och vad hon gör kom jag på att det var för mycket meck för att chansa med henne. Hon verkade inte riktigt veta, eller vilja berätta, vad hon kunde leverera.

Alltså - jag förstår ödmjukhet och hela det köret. Jag är själv jävligt ödmjuk och kan antagligen slå vem som helst på fingrarna i en ödmjukhetstävling.

Men ändå.

Borde det inte vara en mer framgångsrik strategi att börja snacka om vad man ÄR och vad man KAN?