När slutar vi bli riktigt jäkla påverkade av andra?

Märkligt vilken kraft det ligger i de ord - positiva som negativa - vi hör av våra lärare. Åtminstone när vi är små.

Jag brukar ibland köra kanelbulleuppdrag (mao betalningen är att få en kanelbulle till fikat) för gymnasieskolor och studenter vid mindre universitet bara för att jag vet att en timme med dem kan skapa fan så mycket mer förändring än en tiodagarsintensivgoddamnsuperduperworkshop för trettio mellanchefer som har det tillräckligt ok för att inte vilja förändra något.

Betalningen är av ett annat slag. Att ex. se tjugo studenter i 20-årsåldern från IPKO-institute i Prishtina lämna rummet med verktyg att släppa loss och fokusera sina massiva drivkrafter - det är hårdvaluta för själen.

Jag minns min galne kemilärare från högstadiet, han som råkade tutta fyr på sin slips när bensinångor rann ner längs bordet där hans slips nuddade och brann. Tio år senare var jag vikarie på samma skola och då berättade han att han alltid körde slipsbranden som ett sätt att illustrera att bensinångor är tyngre än luft.

Jag minns hur min idrottslärarinna på bruten svengelska satte grundläggande disciplin i mitt huvud, och lärde mig att fysisk hälsa är en plikt och något som är viktigare än livet själv (!).

Alla människor minns de lärare som påverkade oss när vi var yngre. De som vi svor att bevisa något för, antingen att vi verkligen hade den talang de trodde, eller att vi hade den talang de betvivlade.

När fan slutar vi som människor att låta andra människor slå rätt in i våra ryggrader och påverka oss så vi tappa andan? Är det när vi tar studenten? När vi får första jobbet? När vi grottat in oss i en krets av vänner och kollegor och inte riktigt "orkar" lära känna fler?