Sleepless in Düsseldorf

Jag vet att det är lite sent att publicera denna idag, men jag låg sömnlös på sjunde våningen på Hilton i Düsseldorf igår natt.

Ok, jag somnade till slut vid tre-blecket, men fram tills dess var det sömnlöst.

Just igår låg jag och funderade på alla de filmer jag inte längre kan se sedan jag blev småbarnspappa.

Förr i tiden har jag haft stor fobi och aggression kring filmer som innehåller våldtäkt och/eller kanyler och/eller människor som verkligen är oskyldiga men där fingerade bevis hopas och omgivningen-vänner-familj verkligen tror att människan gjort sig skyldig till vad det nu är. Den där sista kategorin brukar jag kunna undvika genom att de alltid benämns som "tät triller" och att formuleringen "fast i ett nät av lögner" brukar finnas i säljpitchen.

Nuförtiden har jag insett att en oerhörd mängder av filmer plötsligt blivit omöjliga att se, eftersom de berör på ett helt annat sätt än innan jag blev pappa.

Min kärlek och jag insåg i höstas att vi inte kunde se de romantiska komediernas okrönte härskare "Sleepless in Seattle". Vi hade bänkat oss med popcorn och myspys och började se filmen när båda ungarna somnat. Två minuter in i filmen säger min kärlek till mig att "Men fatta att han är ensam med sin son, mamman är död. Det har jag aldrig tänkt på. Alltså på det här sättet. Hon är ju... död. Jag kan nog inte se den här filmen nu."

Det var då vi insåg att vissa filmer kanske har en annan klangbotten nu.

Och igår hade jag tagit med mig Rain Man för att se på hotellrummet.

Jag satt med tårar i ögonen första gången Tom Cruise inser att Dustin Hoffman (Raymond) är hans autistiske bror som bott på hem sedan Tom var 2-3 år, och i scenen på motellet - när han inser att Raymond är den låtsaskompis (Rain Man) som sjöng för honom vid hans säng när han var 2-3 år gammal, som sedan blev placerad på hem för att inte skada honom av misstag...

Har ni sett filmen vet ni vad jag menar, och om ni har ett par barn i 1-3:årsåldern så förstår ni säkert att även en härdad internationell ledarskapskonsult extraordinaire inte på något sätt behöver kompromissa med sin manliga trygghet när han erkänner att han satt i skräddarsits på sängen och storbölade.

Sen stängde jag av filmen, för jag fixade bara inte att se slutet där han tar farväl på tåget.

Sen satt jag kvar i mörkret i hotellrummet en liten stund, högst två-tre timmar.

Från och med nu skall jag bara se filmer som inte innehåller:
Våldtäkt
Kanyler
"Fångad i ett nät av lögner"
En eller flera döda föräldrar.
Barn som har det jobbigt, eller skadas, eller mobbas (there goes Karate Kid)
Skilsmässor (Kramer vs Kramer går fetbort. And again, Karate Kid)

Och alla svenska filmer. Särskilt de där de talar DramatenStockholmska och försöker vara seriösa.

Kvar har vi då:
Star Trek
Bamse

Ser ut som om filmhösten 2009 blir lite torftig för konsultpappan.