Den lyckligast lottade i världen

Alla pappor verkar ha lagom distans till sina barn. Vuxna och med känslor, men inte too much.

Själv reser jag för många dagar om året för att sedan kunna upprätthålla någon form av skyddsmur kring det känslobombardemang som sker varenda dag.

Min kärlek Reportermamman är iväg på något slags facklig klubbstyrelsetjosanmöte.

Så jag hämtade barnen, lekte intensivt med dem, lagade mat med dem, åt med dem, torkade av maten från dem och alla möbler inom tre meters radie, gjorde dem i ordning för natten, lade lite pussel med dem, läste två sagor - och nattade dem.

Sen ropade lillkillen efter mig när åskan small hårt och högt för en timme sedan. Jag rusade upp till hans rum, han satt upp i sängen med snuttefilten hårt tryckt mot bröstet.

- Det är bara åskan, säger han. Som om han försöker lugna mig. Han gör det ibland, när han vill stämma av med oss vuxna om det är något han själv är lite orolig över.

- Ja, svarar jag. Det är bara åskan. Det är riktigt vackert när det åskar och blixtrar utanför vårt stora och trygga hus. Är det ok om jag sitter i fåtöljen här precis utanför din dörr och tittar på åskan?

Han nickar så hårt att han nästan slår hakan i bröstet.

- Det är ok, pappa. Du får faktiskt sitta och titta på åskan här.

- Då gör jag det. Sov du vidare, så tittar jag till dig när det slutat åska.

Han lägger sig ner igen.

- Pappa.

- Mmmm?

- Jag älskar dig, faktiskt. Du är en cool kille.

Jag hummade något tillbaka, det stockade sig i halsen. Jag kände hur jag började gråta, och vände mig om. (Svårt att förklara känslosamma glädjetårar för en 3,5-åring. "Jo, du förstår *snörvel* pappa är lite emo just nu och behöver böla som en vattenspridare för att han *snyft* inser vilken flax han haft i livet med kärlek och barn och hela köret..." Nä. Det hade inte funkat...)

Så jag stängde dörren till lillkillens rum och satte mig i fåtöljen utanför. Utanför de stora panoramafönsterna blixtrade och åskade det. Regnet hamrade hårt mot rutorna.

Visst faaaan är det svårt emellanåt, ibland nästan outhärdligt jobbigt som småbarnsförälder. Ibland går vi på knäna och funderar på vad som hände med sömn och att hänga med polare och det där livet vi hade innan vi fick två barn och skaffade villa. Det har varit av och till ganska slitsamt i snart fyra år nu. Så som det är för alla att vara småbarnsföräldrar mitt uppe i karriären. I en tillvaro där två barn i olika faser av trotsåldern och samtidigt morgonpigga och båda föräldrarna med turbulenta och intensiva heltidsjobb och karriärer och vänner och villan med tusen små och stora projekt.... men vi fixar det. Vi njuter av de bra dagarna och hamrar oss igenom de jobbiga dagarna.

För vi är en familj.
Min kärlek. Lilltjejen. Lillkillen. Och jag.
Vi har varandra. Barnen är friska. Vi vuxna har jobb.

Sen satt jag där i fåtöljen. Med tårar i ögonen. Tittade på blixtarna och regnet som rann längs fönsterrutorna. Efter varje åskknall harklade jag mig eller mumlade lite för mig själv, så att lillkillen skulle höra att jag fortfarande satt utanför dörren.

Sen slutade det åska. Jag gick in i hans rum igen. Drog upp täcket över hans axlar. Smekte hans ögonbryn som jag brukar göra. Släckte lampan, och gick nerför trappan till bottenvåningen.

Den lyckligast lottade i världen.