Det var lite jobbigt på vägen till Bagamoyo. Jag satt i kundföretagets stora landrover och tittade ut på vägen. Chauffören kunde inte engelska, och min kiswahili är måttfullt marginell. Konversationen dog ut efter "Hej. Allt bra? Ja. Tack."
Utanför passerar jag mindre och mindre byar. Från storstaden Dar es Salaam via förorterna till småbyar, till ingenting. Och sedan, efter en timme. Bagamoyo.
Jag har åkt här många gånger förut. Men den här gången lägger jag märke till alla barn.
Det finns massor av barn. En del leker, andra står med tomma bilar och tittar på de få bilar som passerar på vägen.
De bara... tittar.
Vi kör om en gammal och ordentligt nersliten motorcykel. En man kör den, han har trasiga jeans och bar överkropp. Bakom honom sitter en 3-4:årig pojke, han är så smal att armbågarna sticker ut. Han har högerarmen lindad med ett bandage, bar överkropp och ett par trasiga, håliga shorts. Han tittar inte upp när vi kör om på höger sida. De kör i 90, vi kör i 95, omkörningen tar tid. Han håller sin friska hand löst på mannens höft, och tycks hålla sig kvar genom att luta sitt huvud framåt mot hans rygg. Han lutar sig med pannan mot ett av mannens skulderblad, och har ögonen öppna, tittar tomt rakt in i mannens rygg.
Vi kör förbi, tutar under tiden för att han inte skall plötsligt svänga ut i vår körbana.
Den lille pojken reagerar inte, han blinkar inte ens.
Ett par sekunder senare blir jag överväldigad av alla barn vi passerat längs vägen. Alla tvååringar i trasiga tygstycken till kläder som går eller står på vägen och blir passerade av stora jeepar i 100 knyck.
Vad fan är det med oss människor?
Jag mår illa. Saknar min kärlek, saknar lillkillen. Är livrädd för tanken på att vara far och inte kunna ta hand om min familj. Jag vet att jag är en av de få som är lyckligt lottade att ha fötts i "rätt" land, att lillkillen inte behöver stå vid sidan om vägen med tom blick. Men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar