Ny kille i projektgruppen här

Ny kille i projektgruppen här. Kommer från norra Tanzania, lake Victorias östra sida. Flyttade till Dar med familjen. Inte mycket val. Där jobben finns, där får man bo.

Han beskrev sig själv som lyckligt lottad, stod med ett stort leende under ett träd när jag lät gruppen få en lång kaffepaus efter en rätt tung förmiddag. Hans dotter är sex år gammal nu, han missar hennes födelsedag när han är här på workshopen - men han tycker han är lyckligt lottad för att han lär sig saker här som kan hjälpa honom till en bättre karriär inom organisationen, och då får han mer betalt.

Fem dollar mer betalt i månaden betyder att hans dotter kan få gå på skolan som bara är en halvtimmes promenad hemifrån. Eftersom han är borta från sin familj får han någon dollar extra i ersättning när han sover här på hotellet. Det är en stor lyx för honom. Hans eget hus har ett enkelt jordgolv och består av två rum, berättar han.

Själv pendlar han hemifrån till kontoret på strax under två timmar, och det är ganska bra. Han ler stort med vita tänder. Många har över tre timmar till arbetet. Många har inte arbete alls.

Jag frågar om han har fler barn. Han svarar att han inte har fler egna, men att han tagit över ansvaret för sina båda bröders barn - fyra stycken. De gick bort. Den ene blev bara arton, den andre tio år äldre. De fyra barnen bor med honom och hans familj i huset.

Vi talar inte om varför de är döda. Genomsnittslivslängden utanför städerna är under fyrtio. Olyckor, våld, AIDS. Oftast är det AIDS när de inte förklarar hur släktingar eller vänner dött.

För ett år sedan saknades en kille från projektgruppen. Jag undrade var han var. Han hade blivit rånmördad ett par månader tidigare inåt landet, svarade de med beklagande miner - ledsna, men ändå på ett matter of factly sätt som om en svensk grupp berättat att en chef inte kunde komma eftersom han eller hon brutit lårbenet i en skidolycka på sportlovet. Trist, men sådant som bara händer.

Jag tittar bortom honom. Hundra meter längre bort slår små vågor in över stranden. Det står ett par turister vid vattenbrynet, bleka jänkare gissar jag. En veckosafari, två nätter i gamla stenstaden på Zanzibar, sen lite strand och bad här i Baga.

Han ler stort igen, förklarar att han haft turen att få jobbet i organisationen eftersom han då har råd att försörja alla barnen. Det är lättare nu när hans systrar är bortgifta. Han är den ende kvarvarande sonen, så det var hans ansvar att försörja systrarna.

Hans fru är driftig. De har en ko som de får färsk mjölk ifrån.

Jag nickar tyst och säger att han är lyckligt lottad som har lyckats skaffa en egen ko.
Han ler stort igen, och nickar. På stranden sitter en pojke och hamrar på en trumma. Den ene av jänkarna hämtar en kamera. Min nye vän nickar i takt till trummandet. Jag med.

Tänker att jag saknar min familj. Och att jag och ni är lyckligt lottade på ett sätt som inte ens går att beskriva för många här.

Och de på ett sätt som inte går att beskriva för oss.