Och han höll min hand, så ömt och vänligt

Mr A höll min hand de hundra meterna vi gick från konferensrummet till lunchen.

En del inom mig jublade. Det här är ett tecken på att han äntligen kommit över sin onödigt stora respekt för mig som utländsk konsult, och att vi nu är polare.
Den andra delen inom mig var den svenske mannen som blir ofattbart självmedveten av att gå en sträcka på hundra meter och hålla handen med en annan man. Två män i kostym, svettande floder i solen och värmen, hållande handen under en promenad i tystnad.

Två minuters promenad, i tystnad, hållande handen.

Och ge mig ingen bullshit om att det är det mest naturliga i världen. Det är nog ingen av mina vänner som inte hade tyckt det var en situation som skapar viss självmedvetenhet. För min egen del så är jag överlycklig att han äntligen tagit sig förbi sin gudafruktan för mig. Det första året skakade han hand med mig och höll andra handen på sin skakande hands armbåge samtidigt som han bugade sig och undvek min blick.

Respekt är både bra och dåligt. Jag behöver respekt för att kunna sätta igång med en grupp, men jag behöver att de släpper respekten fort som fan så vi kommer åt kärnan i utmaningarna.

Det känns bra att hålla handen med Mr A. Ett bra tecken.