Fussball mit Afrikanen

Det är en kort promenad från hotellet till kundens huvudkontor här i Dar. Jag går dit på morgonen, och hem på kvällen. Sen beställer jag room service och jobbar på rummet med morgondagens agenda.

Idag, på vägen hem, märkte jag att någon gick bakom mig. Jag vände mig om och såg att en liten kille i fyra-femårsåldern följde bakom mig. Under sin högra arm hade han en hemmagjord fotboll.

Det är något i killens blick när han tittar upp på mig. Lite uppfordrande, som om han är irriterad över något med mig. Han håller fram bollen mot mig, men jag fattar inte vad han vill. Ett kort ögonblick funderar jag på att hålla fram min väska med workshopmaterial mot honom. Men då kanske han ser det som en gåva, och det kan vara lite svårt att backa ur en sådan grej på ett snyggt sätt.

Jag rycker lite frågande på axlarna. Killen släpper bollen och passar den mot mig, han är kanske knappt två meter ifrån mig, och när han passar blir den uppfordrande blicken extra... well... uppfordrande. Jag får en känsla av att jag testas.

Jag tittar mig omkring. Den breda grusvägen är ganska tom, det finns folk lite här och där längs väggrenen. En enstaka bil susar förbi i vänsterfilen. Här står jag i kostym och workshopväska, och en spinkig fyraårig tanzanier i trasiga kläder har just gett mig en smörpassning och väntar på min reaktion.

Detta är att bygga relationer, tänker jag. Om jag bara bjuder lite på mig själv så kanske det ger en annan bild av utländska konsulter. En liten motpol till blekfeta engelsmän och tyskar som sitter i hotellbaren och plockar upp prostituerade på rummet.

Så jag sätter högerfoten på bollen, trycker lite för att känna hur den sviktar, drar den bakåt lite så den får lite fart mot mig, sätter in skospetsen under den så jag kan lyfta bollen lite i passningen... och passar tillbaka den i en liten båge till killen. Normalt sett suger jag på fotboll, men just den här passningen blir bra.

Killen skiner upp, det är ett brett, vitt leende. Jag känner hur det stinger till i hjärtat, och plötsligt saknar jag lillkillen hemma så det gör fysiskt ont inom mig.

Sen följer han mig de trehundra meterna jag har kvar till hotellet. Vi hinner kanske passa bollen sex-sju gånger till på vägen.

Jag klappar honom på huvudet när jag skall gå in på hotellet. Jag kan inte säga något finurligt på Kiswahili, så jag kläcker ur mig en av mina få artighetskommentarer. "Asante". Tack. Sen kommer jag ihåg den mer respektfyllda versionen och säger igen: "Asante - sana". Då skrattar killen. Antingen blev han glad, eller så har jag just sagt något spännande om slanggurkor - fan vet jag. Mitt uttal är säkert åt skogen.