Fan. Jag har nog skrämt bort städerskan.

Hon har varit en osynlig gudinna. Städerskan.

När lillkillen kom in i bilden insåg vi att en ordentlig sanering av hemmet varannan vecka är en förutsättning för att vi inte skall passera bortom borderline och bli lallande idioter.

En av oss har varit mammaledig. Inte jag. Den andre har jobbat. Jag. Så kärleken har initierat och skött kontakten kring hemmets personal (inkluderar även Vaktmästaren, som på ett magiskt sätt blev hjälpsam när det inte längre var jag som skötte kontakten).

Hursomhelst. Detta har på ett märkligt sätt lett till att en mytomspunnen gestalt kallad "Städerskan" har funnits i bakgrunden av mitt liv. Jag vet hennes förnamn, men har aldrig träffat henne. I tio månader har hon varit oumbärlig, och ju längre det gått desto svårare har det varit för mig att hitta det där rätta läget att träffa henne. Jag har inte velat bara dyka upp mitt i en städsession, och inte velat överraska henne genom att vara den som möter henne i dörren (jag har alltid tredagarsstubb, en del blir skrämda av killar med ansiktsbehåring, andra har det som fetish - inget hade varit lämpligt i sammanhanget).

Idag gick det inte att ducka tillfället. Kärleken var iväg på mammagruppskonferens med lillkillen. Jag skulle bli tvungen att göra skägglurkskonfrontation i dörren, med en Städerska som väntar sig min kärleks blonda lockar i dörröppningen.

Fan.

Jag hade blivit förvarnad av kärleken att Städerskan inte är så vass på svenska, så jag insåg att jag inte kunde stanna hemma och försöka föra en krystad pantomimteater med henne.

När hon ringde på dörren hade jag min plan klar. Jag hade packat min pruttmyndiga Samsonite datorväska och ställt den innanför dörren. Planen var följande:

Artigt presentera mig, ta i hand, säga att jag var tvungen att göra lite arbete på kontoret (nicka menande mot Viktiga Datorväskan), rätta till kavajen och sedan säga att det var trevligt att träffas. Exit.

Del två av strategin gick ut på att jag inte under några omständigheter skulle försöka skapa trevlig stämning genom att skämta och skoja till det lite. Det är en nervös tick jag har med främmande människor. Funkar skitbra för mig på stora fester eller för att avväpna ledningsgrupper. Funkar åt helvete med människor som inte är särskilt vassa på svenska, gissade jag.

Jag öppnar dörren, noterar att hon ser lite skrämd ut, sträcker avväpnande (hotfullt?) fram kardan och säger skojfriskt "Bara äkta maken på plats idag, äntligen träffas vi" (fan. om hon inte behärskar språket hajjar hon nog bara att jag verkligen verkligen längtat efter henne), för att kompensera pumpar jag hennes hand på ett affärsmässigt sätt och jag anar att hon börjar ångra det här giget.

Hon kommer in i hallen och jag säger att jag måste arbeta lite på kontoret, och när jag nickar menande mot Viktiga Väskan inser jag att hon inte verkar ha förstått ett ord av vad jag sa, så jag förtydligar med en tydligare Menande blick och orden "work, work!". Samtidigt inser jag att jag har ett par slappa North Face trekvartsbyxor, ett par slitna Rockportsandaler och en sliten Hollister T-shirt med sömmarna ut och in. Antagligen kopplar hon inte på något sätt mina ord till att JAG skall "work, work!", utan snarare tror hon jag är otålig för att hon skall sätta igång att städa (jag inser i detta läge att min Viktiga Väska står precis intill vår Gamla Dammsugare - så det kan nog ha tolkats som att jag nickade menande mot den).

Jag inser nu att hon antingen tror att jag försökt stöta på henne, eller kommenderat henne att inte stå där och såsa utan genast sätta igång och städa mäktige alfahannens hem. Eller både-ock.

Hastigt pekar jag därför på Viktiga Väskan, slänger den över axeln och säger "Jag arbeta" (inom mig biter jag mig i tungan, står jag och idiotförklarar henne?! Ugh - vite mannen gå jaga buffel. Du städa. Jag arbeta.)

Jag skakar hand med henne ännu en gång (mer energiskt än en bilförsäljare som just sålt ett lyxåk utan prutning) och säger "Kul att äntligen ha träffats!".

Nu har jag suttit i fosterställning på kontoret en halvtimme och undrar 1) vad fasen jag gör på kontoret en solig dag som idag, och 2) om jag skrämt bort vår städerska för alltid