Kenya Airways suger hästballe

Personalen på Kenya Airways i Dar es Salaam förklarade att det inte var några problem att ta med en flaska whiskey på trippen hem. Kenya Airways personal i säkerhetskontrollen på Dar es Salaams flygplats höll med. Kenya Airways personal i säkerhetskontrollen på Nairobis flygplats förklarade att det var företagets policy nu att bla bla bla säkerhetsåtgärder bla bla terrorism bla bla... och konfiskerade min flaska single malt.

Jag förstår att folks paranoia leder till tuffare åtgärder. Men hur kan min flaska single malt vara fullständigt ofarlig i ett plan och ett mordvapen i ett annat - särskilt när det är två plan i samma företag?! Det är förvirrande nog att vissa flygbolag ser flaskor som hot och andra inte. Men inom samma bolag?!

Så nu sitter jag här på planet mellan Nairobi och Amsterdam, utan min fina flaska whisky. Och känner mig lite förvirrad.

På vägen hit, i KLM-planet, satt jag också och kände mig lite förvirrad. De tre säkerhetskontrollerna på flygplatsen i Amsterdam (dit jag anlänt efter tre säkerhetskontroller på Kastrup och sedan befunnit mig i en flygkabin utan kontakt med omvärlden) hade varit en pärs. De konfiskerade min nagelsax - en liten och trubbig rackare på kanske 6 centimeter i total längd. Om jag hade pillat isär den hade jag kunnat resa mig upp i min mörkgråa kostym i flygplanskabinen och ropa "NOBODY FUCKIN' MOVE - I GOT TWO VERY TINY, DULL PARTS OF A TOENAIL CLIPPER AND I AM NOT AFRAID OF USING THEM".

Anledningen till att jag satt och kände mig förvirrad på KLM-planet var inte att min lilla trubbiga nagelsax var helt ok i de tre säkerhetskontrollerna på Kastrup, men ofattbart hotfull på Schiphol.

Det som gjorde mig förvirrad var att jag sedan fick äta min mat med en metallkniv och en metallgaffel, runt 15 cm långa. Jag frågade flygvärdinnan lite diskret varför man inte får ta med sig sin lilla trubbiga nagelsax av säkerhetsskäl, men sedan får en avsevärt större och vassare köttkniv utan omsvep. Hon skakade på huvudet och sa att det var "part of the security policy", och att "the knife and fork are only for eating". Hon sa det sista med samma tveksamma övertygelse som en bilförsäljare som just försökt lyfta fram bränsleekonomi som etts säljargument för en Humvee militärjeep. Jag kände att det inte var lönt lyfta upp tanken att min nagelsax nog bara var för naglar (faktum är att jag aldrig hittat saxar som är menade för "naglar och global terrorism" i butikshyllor), så jag gick tillbaks till mitt säte.

Jag bryr mig inte om det införs stenhårda säkerhetsåtgärder. Men de måste vara konsekventa, för alla resenärer, för alla flygbolag, för alla länder. Och de måste fungera.

Rädsla gör människor ointelligenta. Paranoia gör folk till mentala fågelholkar.

Vad hade kabinpersonalen gjort om någon hade tagit två av dessa knivar och börjat hota folk? Hade de tittat lite leende på varandra, skrattat lite överseende och sagt "But sir - surely you must be joking... those are for EATING only."

Honey I'm comin' home

Sitter och skriver detta inlägg på det enda fiket på Dar es Salaams flygplats. Bakom mig har jag en stor, gammal rostig fläkt som väsnas och ger marginell svalka. Jag har hängt av kavajen över stolen och dricker en kopp kaffe jag fått av fikets ägare. We go way back.

Mitt frequent flyer-kort på KLM/Air France ger mig visserligen tillgång till executive loungen, men jag har en särskild relation till detta fik och dess ägare. Första gången jag flög hem från Dar var det en ofattbart viktig fotbollsmatch för Sverige i något EM eller VM. Matchen visades här på fiket, och alla satt som klistrade. Tanzanierna är galna i sport, och killen som har fiket förklarade för mig EXAKT vad som var åt skogen med Sveriges backlinje. Han förstod inte varför inte tränaren lät N.N (här nämnde han ett par svenskar från allsvenskan) spela. Killen var insatt. Vi snackade lite om olika ölsorter i Tanzania, lite mer fotboll, lite om Tanzanias goda kaffe, lite mer fotboll. Sen försjönk han i sina tankar lite drömskt och sa: "Just imagine what it must be like to be there" och nickade mot skärmen.

Då slog det mig att Försäljningsingenjören skulle se matchen på plats. Han gör sån't. Det var kanske i Portugal, när jag tänker efter.

Hursomhelst, jag förklarade för fikets ägare att min polare var där och att han är en sådan som alltid har mobilen på. Så jag ringde honom, och mycket riktigt svarade han. Jag satte mobilen på högtalarläge och bad honom beskriva var de satt och hur matchen kändes på plats. Och under en stund så hörde vi hur det jublades i mobilen en sekund innan det jublades på TV:n. Fikets ägare har nog detta som en av de coolaste grejerna han upplevt, för varje gång jag sedan kommit tillbaka här har han vinkat stort åt mig och sedan bjudit på öl eller kaffe (beroende på om jag flyger morgon eller kväll).

Anyhow.
Klockan halv sex i morse hämtades jag av min chaufför Jacobi som tog mig till flygplatsen här. Nu går jag till planet som skall ta mig från Dar till Nairobi, där jag skall byta till planet till Amsterdam, där jag skall byta till planet till Köpenhamn, där jag skall ta tåget till Malmö central, där jag skall ta taxi hem. Antagligen är jag hemma vid elva, halv tolv ikväll om allt klaffar. Ååååh, vad jag har längtat hem denna gång.

Samtidigt var det med vemod jag tog farväl av Mr A. Han är en helt ny människa nu när han vågar tro på att det han gör duger. Självförtroende är ren magi.

Jag skall försöka koppla upp mig i Amsterdam, och posta detta.
Snart hemma.
Mmmmm.......

Och han höll min hand, så ömt och vänligt

Mr A höll min hand de hundra meterna vi gick från konferensrummet till lunchen.

En del inom mig jublade. Det här är ett tecken på att han äntligen kommit över sin onödigt stora respekt för mig som utländsk konsult, och att vi nu är polare.
Den andra delen inom mig var den svenske mannen som blir ofattbart självmedveten av att gå en sträcka på hundra meter och hålla handen med en annan man. Två män i kostym, svettande floder i solen och värmen, hållande handen under en promenad i tystnad.

Två minuters promenad, i tystnad, hållande handen.

Och ge mig ingen bullshit om att det är det mest naturliga i världen. Det är nog ingen av mina vänner som inte hade tyckt det var en situation som skapar viss självmedvetenhet. För min egen del så är jag överlycklig att han äntligen tagit sig förbi sin gudafruktan för mig. Det första året skakade han hand med mig och höll andra handen på sin skakande hands armbåge samtidigt som han bugade sig och undvek min blick.

Respekt är både bra och dåligt. Jag behöver respekt för att kunna sätta igång med en grupp, men jag behöver att de släpper respekten fort som fan så vi kommer åt kärnan i utmaningarna.

Det känns bra att hålla handen med Mr A. Ett bra tecken.

Utan att hymla om Afrika

Jag vill inte hyckla med Sverige. Om afrikanerna frågar mig hur det funkar i Sverige så berättar jag hela den vackra och vidriga sanningen, hur anställningstrygghet och fackförbund är både en välsignelse och ett ok, hur samma faktorer som skapar trygghet gör att hellre ett företag får gå i konkurs än att turordningen skall ruckas på vid uppsägningar, hur vi är konflikträdda och går på knäna av Jante och Luthers arv. Kursdeltagarna häpnar och gapar stort

Samtidigt vill jag inte heller hyckla med Afrika. Det är ofattbart korrupt, och då är ändå Tanzania ett av de bättre länderna. Det är ganska farligt, och då är ändå Tanzania ett av de säkrare länderna. Genom att hålla mig med privatchaffis och bara köra workshops i de säkra områdena (Dar, Bagamoyo osv) så är jag inte rädd. Men jag skulle aldrig gå ut en sväng förbi konferensställets tungt beväpnade vakter på kvällen. Igår skulle jag köpa raklödder, men eftersom det var mörkt ute så skickade hotellet en löpare till butiken - 200 m bort. Jag promenerar mellan hotellet och kundens kontor här i Dar på dagtid. Då är det så mycket folk ute att inget händer, då är jag aldrig orolig. Men aldrig i helvete jag tar en kvällspromenad.

Jag vill heller inte hyckla med organisationerna här. Det är en kille - Mr F - som är utsedd till projektledare, och en del av mitt uppdrag är att se till att han kan sin skit. Mina ursäkter till Tom Cruise, men om det är någon som har ett Mission Impossible så är det jag. Han är inte utsedd till projektledare för att han är kompetent eller lämplig, utan för att han tillhör rätt stam från en början och har en släkting på rätt plats i regeringen.

Så är det.

Hans assistent, Mr A, är en lite yngre kille på några och trettio år. Han är ofattbart kompetent och har ofattbart dåligt självförtroende. Det är han som får allt att hända och vara på plats när Mr F ständigt misslyckas att leva upp till sina löften.

Mr A kan sin skit, och han fattar det inte själv.

Det har jag försökt ändra på i två år. Det känns som om jag håller på att lyckas nu.

Fussball mit Afrikanen

Det är en kort promenad från hotellet till kundens huvudkontor här i Dar. Jag går dit på morgonen, och hem på kvällen. Sen beställer jag room service och jobbar på rummet med morgondagens agenda.

Idag, på vägen hem, märkte jag att någon gick bakom mig. Jag vände mig om och såg att en liten kille i fyra-femårsåldern följde bakom mig. Under sin högra arm hade han en hemmagjord fotboll.

Det är något i killens blick när han tittar upp på mig. Lite uppfordrande, som om han är irriterad över något med mig. Han håller fram bollen mot mig, men jag fattar inte vad han vill. Ett kort ögonblick funderar jag på att hålla fram min väska med workshopmaterial mot honom. Men då kanske han ser det som en gåva, och det kan vara lite svårt att backa ur en sådan grej på ett snyggt sätt.

Jag rycker lite frågande på axlarna. Killen släpper bollen och passar den mot mig, han är kanske knappt två meter ifrån mig, och när han passar blir den uppfordrande blicken extra... well... uppfordrande. Jag får en känsla av att jag testas.

Jag tittar mig omkring. Den breda grusvägen är ganska tom, det finns folk lite här och där längs väggrenen. En enstaka bil susar förbi i vänsterfilen. Här står jag i kostym och workshopväska, och en spinkig fyraårig tanzanier i trasiga kläder har just gett mig en smörpassning och väntar på min reaktion.

Detta är att bygga relationer, tänker jag. Om jag bara bjuder lite på mig själv så kanske det ger en annan bild av utländska konsulter. En liten motpol till blekfeta engelsmän och tyskar som sitter i hotellbaren och plockar upp prostituerade på rummet.

Så jag sätter högerfoten på bollen, trycker lite för att känna hur den sviktar, drar den bakåt lite så den får lite fart mot mig, sätter in skospetsen under den så jag kan lyfta bollen lite i passningen... och passar tillbaka den i en liten båge till killen. Normalt sett suger jag på fotboll, men just den här passningen blir bra.

Killen skiner upp, det är ett brett, vitt leende. Jag känner hur det stinger till i hjärtat, och plötsligt saknar jag lillkillen hemma så det gör fysiskt ont inom mig.

Sen följer han mig de trehundra meterna jag har kvar till hotellet. Vi hinner kanske passa bollen sex-sju gånger till på vägen.

Jag klappar honom på huvudet när jag skall gå in på hotellet. Jag kan inte säga något finurligt på Kiswahili, så jag kläcker ur mig en av mina få artighetskommentarer. "Asante". Tack. Sen kommer jag ihåg den mer respektfyllda versionen och säger igen: "Asante - sana". Då skrattar killen. Antingen blev han glad, eller så har jag just sagt något spännande om slanggurkor - fan vet jag. Mitt uttal är säkert åt skogen.

Priviligierad. Jag. Faktiskt.

Hey... om jag låter som om jag klagar på misären här emellanåt, så låt er inte luras.

Jag är ofattbart tacksam för att jag av någon märklig anledning halkade in på det här yrkesspåret. Att kunna jobba med ledarutveckling i organisationer runt hela jordklotet (hm.. förutom Sydamerika och Arktis, Antarktis... fortfarande blinda fläckar på min konsultkarta. Och Australien!).

Så när jag tjafsar om kackerlackor så vet jag ändå - innerst inne - att jag är priviligierad.

När jag saknar min kärlek och lillkillen så vet jag ändå - innerst inne - att mina utlandsuppdrag är de som tankar hem de långsiktiga pengarna till bolaget. Pengar som ger mig min lön de månader då saker står mer stilla.

Jag är oerhört tacksam.

Jag är full av vatten

Jag dricker i genomsnitt sex-sju liter vatten om dagen här. Det kan väl inte vara bra för njurarna?!

Tur det bara är en begränsad tid.

Africa wins!

Det finns ett talessätt bland utländska konsulter som jobbar här:
"Africa wins"

När du slitit med ditt lokala SIM-kort för att få det att funka att ringa billigare inom landet, och sedan köper ett påfyllnadskort för att få mer pengar att ringa för, och upptäcker att enda sättet att fylla på det är genom att ringa en operatör som bara talar Kiswahili och få henne att lägga till den nya ringkrediten.... då är det bara att sucka, skaka på huvudet och säga "Africa wins".

Eller som när du är på väg i panik till flygplatsen och fastnar i en plötslig trafikstockning som beror på att presidentens brorson är på väg till Kenya och därför låtit sina säkerhetsvakter spärra av motorvägen till flygplatsen under den timme han tar sig dit.

Africa wins.

Idag är det varmt, och luftkonditioneringen i konferensrummet harklade sig på morgonen, fnös vid 9-snåret, och dog vid 10-blecket. Tur det bara är 32 grader idag. Tur jag valde den mörkgråmurriga kostymen som inte visar exakt hur kopiöst mycket jag svettas. Det var värre för något år sedan, i Bagamoyo. DÅ var det varmt, DÅ slutade luftkonditioneringen att fungera under HELA veckan. DÅ hade jag bara min ljusgråa kostym med mig. Jag vadade i min svett, sen torkade den in över natten, sen vadade jag i ny och gammal svett nästa dag. På eftermiddagen den sista dagen kom hotellvärden springande med ett stort leende. "Mistah! The aircondition is working again!!!"

Africa wins.

Det bästa med affärsresor...

...är att beställa mat via room service och se på CNN när man sitter och äter i sängen, och har trådlöst bredband i datorn så man kan ha sin kärlek på MSN messenger en hel kväll.

Det är utveckling.
Skönt att inte vara i djungeln längre.

Det värsta med affärsresor...

...är inte att gå och lägga sig själv.

Det värsta är när man vaknar. Först fattar jag inte var jag är. Sen när jag fattar blir jag ledsen för att jag inte är hemma.

Sen blir det bättre under dagen. Och på kvällen är jag glad eftersom ännu en dag gått och jag är närmre hemresan.

Nu skall jag sova.

Hemma i Dar

Efter en vecka i Bagamoyo känns det skönt att vara tillbaka i "civilisationen" Dar es Salaam.
Jag har klockat arbetsdagar från 8 till 22 sedan i måndags (ok, i måndags var bara en resdag, men jag lämnade malmö kl. tre på morgonen och var framme i Tanzania kl. 23.30. Att resa är också jobb, ibland....
Idag är lördag. Jag körde igång kl. 8 och avslutade workshopen kl 17, satt sen i minibuss ett par timmar och kom sedan fram till himmelriket.
Luftkonditionering.... myggfritt rum.... kackerlacksfritt rum.... ödlefritt rum...
RENA handdukar (det var ett slags humla i en av de grådassiga handdukarna sista dagen på förra stället).... en restaurang som inte serverar fel sorts mat och tror att det är ok att improvisera (ok, han beställde ostomelett, men eftersom vi inte har ost ger vi honom en spansk omelett istället / ok, han beställde en club sandwich... vi har ingen kyckling, men lägg i avocado istället / ok, han beställde en BaconLettuceTomato sandwich... vi har ingen bacon, men kör salami istället....)

Här funkar internet, här har de god mat som överenstämmer med ens beställning, här är rummen stora och fina.

Framförallt internet.
Jag lyckades få igång envägsvideo via min dators inbyggda lilla webbkamera. Så min kärlek kunde se och höra mig i Malmö, och via MSN-messenger kunde jag läsa hennes meddelanden till mig...

Ay... himmelriket är ibland något så enkelt som internet på hotellrummet.

Men måtte dagarna gå fort, så jag kan åka hem på torsdag morgon.

Kombat mit kackerlacken

Varje kväll går jag på utrotningsjakt innan jag går in under myggnätet för att sova.

Det brukar bli 4-8 döda myggor och 1-2 kackerlackor.

Igår natt togs kriget till en ny nivå. Jag vaknade vid tvåsnåret av att jag behövde gå på toaletten. Ett tyst knäppande ljud hördes strax intill mitt huvud. För att få belysning så startade jag mobiltelefonen (som är min väckarklocka och därför befinner sig på insidan av min sovkokong).

Mobilens ljus - kusligt blått - lyste upp rummet.

Ett par decimeter från mitt huvud kröp en kackerlacka upp längs insidan av myggnätet. Den hade nog kommit från under sängen och krupit upp längs myggnätet.

Jag vill inte gå in på detaljer, men kackerlackan - och två av hans truppkamrater - är nu killed in action. Det var ganska äckligt. En sko var inblandad. Det är möjligt att jag inte fick ner pulsen på några timmar efteråt. Kanske spolades kackerlackslik ner i toaletten.... jag minns inte riktigt, tunnelseende, krigets fasor.

Bara en natt till i denna håla. Sen tillbaks till ljuvliga Holiday Inn i Dar es Salaam.

Mmmm...

Blinda afrikaner

Surrealistiskt.
Det pågår en konferens samtidigt med den jag rattar.

Den andra konferensen består av 30 blinda afrikaner, som ändå är klädda och agerar på ett sätt som jag tolkar som maktladdat. Rotary för blinda ex-ledare?

Det är hur som helst en märklig känsla när vi äter lunch, att se alla dessa kraftiga afrikaner i Julius N-dräkter och mörka glasögon som äter långsamt enligt klockmetoden.

Ny kille i projektgruppen här

Ny kille i projektgruppen här. Kommer från norra Tanzania, lake Victorias östra sida. Flyttade till Dar med familjen. Inte mycket val. Där jobben finns, där får man bo.

Han beskrev sig själv som lyckligt lottad, stod med ett stort leende under ett träd när jag lät gruppen få en lång kaffepaus efter en rätt tung förmiddag. Hans dotter är sex år gammal nu, han missar hennes födelsedag när han är här på workshopen - men han tycker han är lyckligt lottad för att han lär sig saker här som kan hjälpa honom till en bättre karriär inom organisationen, och då får han mer betalt.

Fem dollar mer betalt i månaden betyder att hans dotter kan få gå på skolan som bara är en halvtimmes promenad hemifrån. Eftersom han är borta från sin familj får han någon dollar extra i ersättning när han sover här på hotellet. Det är en stor lyx för honom. Hans eget hus har ett enkelt jordgolv och består av två rum, berättar han.

Själv pendlar han hemifrån till kontoret på strax under två timmar, och det är ganska bra. Han ler stort med vita tänder. Många har över tre timmar till arbetet. Många har inte arbete alls.

Jag frågar om han har fler barn. Han svarar att han inte har fler egna, men att han tagit över ansvaret för sina båda bröders barn - fyra stycken. De gick bort. Den ene blev bara arton, den andre tio år äldre. De fyra barnen bor med honom och hans familj i huset.

Vi talar inte om varför de är döda. Genomsnittslivslängden utanför städerna är under fyrtio. Olyckor, våld, AIDS. Oftast är det AIDS när de inte förklarar hur släktingar eller vänner dött.

För ett år sedan saknades en kille från projektgruppen. Jag undrade var han var. Han hade blivit rånmördad ett par månader tidigare inåt landet, svarade de med beklagande miner - ledsna, men ändå på ett matter of factly sätt som om en svensk grupp berättat att en chef inte kunde komma eftersom han eller hon brutit lårbenet i en skidolycka på sportlovet. Trist, men sådant som bara händer.

Jag tittar bortom honom. Hundra meter längre bort slår små vågor in över stranden. Det står ett par turister vid vattenbrynet, bleka jänkare gissar jag. En veckosafari, två nätter i gamla stenstaden på Zanzibar, sen lite strand och bad här i Baga.

Han ler stort igen, förklarar att han haft turen att få jobbet i organisationen eftersom han då har råd att försörja alla barnen. Det är lättare nu när hans systrar är bortgifta. Han är den ende kvarvarande sonen, så det var hans ansvar att försörja systrarna.

Hans fru är driftig. De har en ko som de får färsk mjölk ifrån.

Jag nickar tyst och säger att han är lyckligt lottad som har lyckats skaffa en egen ko.
Han ler stort igen, och nickar. På stranden sitter en pojke och hamrar på en trumma. Den ene av jänkarna hämtar en kamera. Min nye vän nickar i takt till trummandet. Jag med.

Tänker att jag saknar min familj. Och att jag och ni är lyckligt lottade på ett sätt som inte ens går att beskriva för många här.

Och de på ett sätt som inte går att beskriva för oss.

lite lycka

Svenska tecken funkar inte har, eftersom jag inte kan koppla upp min egen lilla laptop till det miserabla natverket har.

Lyckan igar kom nar jag 21.25 fick ett SMS fran min karlek hemma.

Lyckan idag kom nar jag 17.35 fick ett SMS fran min karlek hemma.

Nar man ar omgiven av fattigdom och tycker allt ar jobbigt... da ar det bra att inse att nagot sa litet som ett SMS hemifran kan fa en att ga runt pa sma moln.

Shit. "ga runt pa sma moln" - ar det bara jag som tycker jag later som en Gotlanning nar jag inte har svenska tecken?

Miserabelt boende

Efter en natt på Holiday Inn i Dar es Salaam har jag nu hamnat på ett sunkigt ställe i Bagamoyo. I mitt varma, fuktiga och ordentligt mögeldoftande rum tittade jag bakom de släpiga gardinerna, ett säkert ställe för att kolla om städarna kan sin skit... och nja. Där fanns två ca 5 cm långa kackerlackor, döda. Det berättar två saker för mig. Dels att det inte är särskilt bra städat här, dels att de antagligen sprayar varje dag med något som skall döda allt.

Jag sätter hundra gånger pengarna på att det medel de använder är totalförbjudet i hela Europa.

Provsatt sängen, sängkläderna varma, lite fuktiga. Det låg två döda myggor på överkastet.

Nästa människa som med något drömskt i blicken säger "lyllo dig som får resa så mycket i tjänsten", kommer att åka på en propp.

Detta är ändå Paradise Resort & Conference Centre's finare rum. Jag är glad att jag inte måste bo i deras mer ordinära rum.

Internet fungerar marginellt. Detta blogginlägg skrev jag på rummet, därefter går jag till Business Centre och betalar fem dollar i timmen för att tillsammans med sju andra dela på en uppringd telefonuppkoppling.

Eller - som det står i hotellets egen beskrivning: "State of the art IT with high speed internet access".

Men igår var rena drömmen. Holiday Inn har trådlöst Internet (som funkar) i alla rum, för 10 USD per dygn.

Tack och lov att vi inte skall vara här längre än till workshopens slut på lördag kväll (duh - du tror väl inte det finns ledig tid här?!). Sen kommer jag att köra enskild coaching med folket i Dar igen. Det betyder att lördag natt till torsdag morgon bor jag litet och slitet men fräscht och rent.... och med fett internet!

Det här stället vill jag bara bort från.

Road to Bagamoyo

Det var lite jobbigt på vägen till Bagamoyo. Jag satt i kundföretagets stora landrover och tittade ut på vägen. Chauffören kunde inte engelska, och min kiswahili är måttfullt marginell. Konversationen dog ut efter "Hej. Allt bra? Ja. Tack."

Utanför passerar jag mindre och mindre byar. Från storstaden Dar es Salaam via förorterna till småbyar, till ingenting. Och sedan, efter en timme. Bagamoyo.

Jag har åkt här många gånger förut. Men den här gången lägger jag märke till alla barn.

Det finns massor av barn. En del leker, andra står med tomma bilar och tittar på de få bilar som passerar på vägen.

De bara... tittar.

Vi kör om en gammal och ordentligt nersliten motorcykel. En man kör den, han har trasiga jeans och bar överkropp. Bakom honom sitter en 3-4:årig pojke, han är så smal att armbågarna sticker ut. Han har högerarmen lindad med ett bandage, bar överkropp och ett par trasiga, håliga shorts. Han tittar inte upp när vi kör om på höger sida. De kör i 90, vi kör i 95, omkörningen tar tid. Han håller sin friska hand löst på mannens höft, och tycks hålla sig kvar genom att luta sitt huvud framåt mot hans rygg. Han lutar sig med pannan mot ett av mannens skulderblad, och har ögonen öppna, tittar tomt rakt in i mannens rygg.

Vi kör förbi, tutar under tiden för att han inte skall plötsligt svänga ut i vår körbana.

Den lille pojken reagerar inte, han blinkar inte ens.

Ett par sekunder senare blir jag överväldigad av alla barn vi passerat längs vägen. Alla tvååringar i trasiga tygstycken till kläder som går eller står på vägen och blir passerade av stora jeepar i 100 knyck.

Vad fan är det med oss människor?

Jag mår illa. Saknar min kärlek, saknar lillkillen. Är livrädd för tanken på att vara far och inte kunna ta hand om min familj. Jag vet att jag är en av de få som är lyckligt lottade att ha fötts i "rätt" land, att lillkillen inte behöver stå vid sidan om vägen med tom blick. Men ändå.

Det känns som ett slag i magen.