Sleepless in Dar es Salaam

Hotellet har bytt namn. Personalen är densamma. Rummen likaså.

Killen som bar upp väskorna på mitt rum hälsade mig välkommen åter. Sån't gillar jag. Att vara stammis.

Bokade just en designsvit via nätet åt min kärlek, hon skall till Stockholm med en väninna. Birger Jarl har rätt softa sviter.

Men tillbaks till nu.
Det är mörkt i rummet, jag har gått och lagt mig.

I morse kom taxin och hämtade mig vid 4.15. Sen flyg på flyg på jeep till hit.
I morgon bitti är det dags att slänga upp väskorna på jeeptaket och dra vidare till en liten håla som heter Bagamoyo. Till ett hotell som i ärlighetens namn är så slitet att det känns riktigt sunkigt att behöva slagga där.

Men konferensmässigt funkar det, så länge man kör Bring Your Own-konceptet. Jag har med mig allt ifrån pennor och papper till ett portabelt nätverk för de bärbara datorerna.

Som jobbmänniska måste jag vara en sjukligt fokuserad kontrollmänniska för att sedan kunna släppa alla planer och agendor när det väl blir skarpt läge.

Men det är bra folk här. Anacleth är en klippa. Han är epicenter för aktiviteterna, och han har järnkoll på detaljerna.

Så nu borde jag kunna ligga och somna här.
Varför går det inte?

Sängen och rummet är lite fuktigt. Det brukar vara så vissa månader om året. Nu är det en sådan månad. Hoppas luftkonditioneringen funkar i konferensrummet. Jag minns 2004 när den pajade första dagen. Jag stod där i rummet, med allas blickar på mig, och hörde hur generatorn ljudligt slocknade utanför byggnaden (och med den alla ansatser till sval luft). Jag minns hur jag stod där, iklädd mörk kostym i en 40-gradig hetta, och tänkte "This is gonna be a loooooong week".

Men det är inte det heller som stör mig.

Jag längtar hem, till lillkillen och lilltjejen. Och till min kärlek.

Jag gillar det här uppdraget. Jag gillar alla människor som är inblandade.
Jag gillar att stå mitt på scenen och slicka i mig varje gnutta rampljus jag kan få.
Jag gillar att resa långt och vara uppskattad som yrkesman i mitt gebit.
Jag gillar att fakturera och veta att jag är värd varje Euro.

Men som en bakgrund, varje minut jag är hemifrån, finns en djup och tung saknad. Hela tiden bakom mig - hur jag än vänder och vrider på mig.

Och jag längtar tills jag skall kliva ur taxin därhemma, ställa undan angstväskorna från HPRC i hallen och sedan gå ner på ena knäet så ungarna kan komma och tackla omkull mig med kramar. Sen resa mig upp med ett eller två ivriga barn i famnen och gå och kyssa min fru.

Tur jag är en jäkel på att kompartmentalisera saker, för i morgon bitti, uschligt tidigt, är det dags att hoppa in i jeepen och fokusera.

Suit up, amigo!