Running man

I am the Running Man.

Massiv cred till ledningen för Julius Nyerere International Airport. De har ÄNTLIGEN rustat upp the Tanzanite Lounge så att det går att sitta i mörk kostym och ändå känna sig sval. Goda samosas och en gin tonic gjorde det riktigt drägligt att hänga en timme där och vänta på KLM-planet.

Massiv cred även till KLM. Personalen där är trevligast av alla flight crews jag stött på. De är alltid lagom glada och härligt avslappnade. De verkar gilla varandra och sina jobb.

Enda lilla minuset: Elmotorn till massagefunktionen i min fåtölj i deras world business class var lite skev, så det började bröla som en arg ko när jag lite diskret försökte slappna av i väntan på lift-off. Stolen bredvid var emellertid ledig, så när jag skulle sova och masseramera så hoppade jag över dit.

I övrigt var flighten perfekt.

Ända tills...

Flighten från Dar es Salaam blev försenad. Beskedet kom efter ett tag att vi skulle landa i Amsterdam ca 7.45 och min flight till Köpenhamn gick 8.10. Ni som känner till Amsterdam vet att det är en 400-personers pass- och säkerhetskontroll samt ca 15-20 minuters promenad mellan de mest åtskilda gaterna (och det är det det handlar om just när det är flight från Dar och sedan flight till CPH).

Den härliga personalen sa att det fanns gott om plats på 10.30-planet till Köpenhamn, och att jag bara skulle kontakta personalen när jag klev av. På bildskärmarna stod det att alla som hade flighter före 8.30 skulle "contact ground staff", vilket fritt översatt betyder "you are SO fucked". En flygvärdinna gav mig två goodie bags fyllda med godis och leksaker till mina barn som tröst för att pappa skulle komma hem runt 13.30 istället för runt 10.15.

Men nu satt en konsultpappa där, som hade varit på resande fot sedan 15 svensk tid igår, som visste att en senare flight innebar att han antagligen inte skulle hinna köra med lillkillen till födelsedagskalaset med sjörövartema, som varit ifrån sin familj en vecka, som i morgon måste flyga till Düsseldorf och vara borta två nätter till, som gett sig fan på att om inte lägga hela så åtminstone få in ett par jäkla bitar av livspusslet.

En senare flight är två och en halv timme förlorade av en Mycket Viktig Dag.
Så jag fattade ett beslut. I det stora livet säkert bara ett litet skitbeslut, men där och då kändes det som ett Defining Moment, en av de där linjerna man drar i sanden och säger "Så faan heller."

Planet stannade.
Jag knäppte upp en extra knapp i kragen på min slim fit Etonskjorta.
Säkerhetsbältesskylten slocknade.
Jag reste mig upp, rättade till kavajen på min mörka Tigerkostym och rullade ner mina stödstrumpor för långflighter.
Jag lyfte min kompakta HPRC-väska, kände efter så jag hade ett bra grepp om handtaget och gick bestämt förbi alla till dörren.
Där nickade jag åt flygvärdinnan som gett mig goodiebags och som nästan hade sett tårögd ut när jag visat fotona på mina barn och berättat att idag är extra viktig eftersom jag skall iväg direkt i morgon igen.
"I am going to make a run for it" sade jag. Kanske väste jag det i mungipan, jag kände mig brutalt fokuserad.

Sen sprang denna konsultpappa snabbare än någon någonsin gjort i mörk kostym med 12 kg handbagage att bära.

Jag insåg att ganska många nog skrattade åt mig, att en hel del säkert tänkte "men för fan, tagga ner - det finns annat än affärer och flighter här i världen", men jag sket fullständigt i vad alla tyckte - för jag visste precis hur det skulle kännas om jag hann med planet.

Jag rusade förbi tanter, backpackers, säkerhetspersonal och andra affärsresenärer. Någonstans konstaterade jag att "detta är inte en lätt joggning, detta är en tjurrusning - jag kommer att svettas som en gris och eftersvettas säkert en halvtimme efteråt" - men när jag väl konstaterat att det var vad som skulle ske och att jag fullständigt struntade i vad folk skulle tycka... då var det som om jag blev befriad från ett ok av "VAD skall folk tycka???" och plötsligt kunde jag ta i ännu mer och springa ännu fortare.

Ni som hör Vangelis "Chariots of Fire" från filmen med samma namn och ser mig springa i slow motion med folk som tar upp spontana applåder, ropar "you GO"/"Run like the wind"/"Freedom no compromise, man!" och ger varandra high fives för att sedan stå kvar i beundran, kanske med tårar i ögonen.... think again. Tänk inte heller på Rocky som springer uppför trappor med Eye of the Tiger i bakgrunden. Föreställ er istället en våldsamt fladdrande kostym och en vilt frustande och fruktansvärt otränad konsultpappa som krampaktigt håller en stor väska i svart plastkomposit tryckt mot bröstet. Många väntade sig nog att poliser skulle komma springande efter mig och säga "DRUGS!!! HE HAS DRUGS, AND JUST KILLED SOME PEOPLE!!!"

Jag plöjde förbi folket i kö vid säkerhetskontrollerna, ropade "Super short connection!!!". Sen öppnade jag väskan och tog ut datorn, slet av mig min kavaj, bälte och tömde fickorna på mynt. Den kvinnliga säkerhetskontrollanten tittade i väskan, höll upp mitt stift med Mygga (jag blängde på henne och väste "Fuck that, throw it away - it is just mosquitostuff"). Jag hörde hur jag väste åt henne, och insåg att jag behövde en dos astmamedicin för att kunna andas bättre (hey - även norska elitskidåkare använder Bricanyl för att prestera bättre och öka lungkapaciteten). Jag högg inhalatorn från handbagaget och drog i mig en trippel dos samtidigt som säkerhetsdamen slängde Mygga, en deo och ett litet keramikhus fyllt av genever som man alltid får när man flyger business på KLM.

Rafsade med mig sakerna hjälpligt och sprang vidare på andra sidan kontrollerna. Hävde upp väskan på en sån där liten vagn man strollar runt med när man skall shoppa, och sprang sedan knuffande vagnen framför mig med ena handen samtidigt som jag trädde på mig bälte och drog på mig kavajen igen så jag kunde dumpa vagnen och springa vidare med full kapacitet igen.

Gaten var tom, men två KLM-tjejer stod och avslutade saker där.

Stötigt flåsande lyckades jag hacka fram en vädjan om att få komma ombord. Jag lät nog så desperat att jag i det läget hade kunnat vädja fram fred på västbanken och få Obama och Bin Laden att skaka hand och lova att aldrig mer tjafsa om religion och sån't.

De tittade på mig, och den ena sa:

"We are so sorry. I can probably get you onboard, but there is just no chance that we can get your luggage onboard this flight."

Hand upp, ni som tror att jag i detta läget svarar:
"Oh. Well, if it means that my luggage will arrive later today - then it's probably better if I just sit down here and wait for the next flight."

Hand upp, ni som tror att jag svarade:
"Luggage?!?! SCREW my luggage!!!!! Please get me onboard, I beg you!"

Sen satt jag där, på plats 3C. Jag var blöt av svett. Inte lite fuktig i pannan. Blöt. Jag eftersvettades en halvtimme. Det rann längs håret, droppade på glasögonen. Jag torkade bort det, håret blev slickat och blött som om jag tagit en dusch. Dessutom hade jag hjärtklappning av den tredubbla dosen Bricanyl. Satt där med fladrande hjärta och långsamt torkande svett.

När taxin bromsade in här hemma var klockan 10.15. Min kärlek kom ut genom ytterdörren, hon och lilltjejen skulle promenera med lillkillen till hans fotbollsträning. Jag såg hur hon log och pekade mot taxin, och precis när jag öppnade taxidörren så såg han mig; hela hans ansikte bara sken upp, och jag blev så lycklig av hans reaktion att jag höll på att börja gråta av känslan inom mig. Han sprang fram mot mig, och lilltjejen som varit på väg mot vår bil vände sig om och ropade "Pappa!!!"

Totally worth it.
Running Man.