What lead up to this climax?

The older I get, the more often I get interested in the stuff or events that have lead to the very moments we see before us.

Like this.

I was in the taxi, on my way to Kastrup Airport in Copenhagen. It was 5 AM yesterday (Monday morning), and just outside the airport area.

These kids were on top of the world. He sang something to her and she was laughing her ass off, pushing him around on the luggage trolley. It was so evident that this very moment was the peak of their night. I have no idea what they were doing outside the airport (it was not AT the airport) in the outskirts of Copenhagen. I cannot figure out where they found the trolley, nor why they are wearing student hats several weeks after graduation days.

But they looked super happy. And they made my morning.
Thank you, kids.
And never stop that party.

Frestelser

Min kärlek gillar att jogga långt och länge. Hon lämnade nyss över sin lilla iPod Shuffle till mig.
- Fyll den med vad som helst som går att springa till.

Jag har nu ofattbart svårt att välja mellan att vara kärleksfull make och min ryggradsinstinkt att fylla iPoden med:

A. hela Smurfhits 13
B. endast Oompa-Loompa:låten från Kalle och chokladfabriken
C. endast "Pump up the jam" av Technotronic från 1989
D. Kjell Enhagers guidade avslappningsmeditationsövning "Världsklass"

Fan. Jag lät kärleken bestämma. Det blev lite blandad, soft hip hop. Bra att springa till.

Doften av sommar

Bara en kortis i London kvar. Måndag-tisdag nästa vecka.
Sen skall jag "såsa på kontoret" onsdag till fredag. Det står så i min kalender. "HQ, såsa", smäck över tre dagar.

Jag vill glida över i semesterläget. Kanske rentav strunta i kostymen och sitta i sandaler, shorts och linne bara för att markera hur odrägligt semesterredo jag är.

Igår fixade vi pass åt lilltjejen. Hon var astaggad, och höll hårt om min jobbväska när vi väntade på vår tur.

It's about the CHANGE, stupid!

I was thinking about change strategy the other night.

Here's what I think you must do in order to create genuine change:

A. Get to know the classics in your chosen fields of knowledge, and get to know how to break the mold set by them. Not because the classics necessarily are wrong (on the contrary - they are usually very solid and true) but merely because the polite disobedience of man's established truths is the beginning of any significant attempt to further our knowledge and better ourselves.

B. Get to know the really marginal stuff of your chosen fields of knowledge. This is where you find the inspiration or the stem cells of any change worth fighting for. You NEVER find the fuel for radical change or quantum leaps under the section "What we - the establishment - already know of and agree about". You more often find it in the really marginal stuff. Look under the section "What we - the establishment - find ridiculous and/or plain silly".

And that's all I've got to say about that. Now go find some stuff to change!

Sleepless in Düsseldorf

I was Sleepless in Düsseldorf last night. Again.
Fell asleep around 2 AM.

There has been quite a lot of Sleepless postings here on the blog over the last year.
It usually correlates rather well with the amount of nights I spend on hotels around the world.

But I have a light at the end of the tunnel. Tomorrow I head back home.
Next week I have a single night in London to check off.

Then the Great Vacation will arrive.

Man - I deserve this vacation. Days and weeks free - with my wife and kids.

I promise to drink pastis every night in the sweet spot where the evening sun hits the nook of our house just around 8-9 PM in the summer.
I promise to play with the kids every day until they ask me to grow up and leave them alone.
I promise to make out with my wife on the couch every night (again - until she asks me to grow up and leave her alone).
I promise to ignore work calls and ignore or send smug replies to work related e-mails.
I promise to sit on my ass and do nothing. A lot.
I promise to run barefoot on our lawn, and walk barefoot around the block with my son whenever he wants to take a walk in the late afternoon.
I promise to finally listen to whatever that inner voice has been trying to tell me during the spring. I have been too busy to listen to it. Sorry about that.
I promise to go all in with this summer. It deserves that. I have deserved that.

Mmm....

Yes.
That about covers it.

Signing off now. Need to unwind with an episode of House before I go to sleep.

Skydd mot den elaka solen

Jag bommar ettan ibland.
Tvåan absolut.
Trean fixar jag.
Fyran hade jag ingen aning om.

Fan. Jag är ingen bra solskyddspappa.

Choose, dammit!

Something happens to us when we get a choice. And it is not always good.
A bit counter intuitive at first - but Barry Schwartz explains it with such an elegance.

Sleepless in Klippan

Delmål 1: Måndag avklarad.
Nu tre dagar workshop i Klippan. Så nära hem, men ändå inte hemma.
Delmål 2 är tisdag, 3 onsdag och 4 torsdag.
Sen är det midsommar!

Sen Düsseldorf två övernattningar nästa vecka.
Sen London en övernattning veckan därpå, måndag till tisdag.

Dagen efter det, den 1:e juli. Dagen med stort S.
S som i Semester.

Varenda liten cell i vartenda litet skrymsle av min kropp längtar. Det har varit en lång och slitsam vår och försommar.

Fira delmålen

Att känna framgång innebär inte alltid att vänta med segerns sötma tills du är helt framme vid ditt mål. Ibland är det delmålen som måste firas.

Som den här killen.

Ni förstår vad jag menar när filmen närmar sig slutrutorna.

Cheeze blindness

Whenever I am at the grocery store I tend to think "Cheeze! We need cheeze."
This thinking rarely correlates well with the actual need for cheeze at home.

Often we have several blocks of hard cheeze in the fridge.

Like now. There is 3-4 large pieces of cheeze in there. We are gnawing away at a hefty chunk of Herrgård. On the shelf below it is a pristine, unopened block of Grevé.

So naturally, when I went shopping today, I bought a massive slab of Präst-cheeze.

And when I just went to the fridge to get photo documentation of this, I noticed that it appears to be the same thing with vanilla yoghurt.

What is your compulsive shopping item?

Konstiga barn leka bäst

Jag älskar mina barn, och jag älskar att leka med dem.
Jag bara önskar att jag oftare fattade vad leken går ut på.
DE verkar ju förstå vad de leker. Och då är det ändå bara en av dem som kan snacka.

F'låt...

Min kärlek satte sig för en stund sedan bredvid mig här i soffan.
Vi har varit på studentfest, båda ungarna däckade i bilen på väg hem.

Jag var designated driver, så nu sitter jag med en liten cognac i en stor kupa. (Det ser mindre knarkigt ut än det omvända).

Hon tittade på min skärm, där bloggen var uppe. Jag är själv rätt stolt över den nu. Notera ex. hur fint bilden fadar över från mig och lillkillen till mig och lilltjejen. En komplimang är nog på ingång, tänkte jag, när hon "mmm...":ade.

- Jag tycker inte om när du skriver på engelska, sade hon.

Nu har hon gått och lagt sig. Jag skall kolla lite Twitterpolare innan jag gör mig i ordning.

Men jag klurar på det där med språk. Det är faktiskt svårt för mig. 80% av mina uppdrag är på engelska. 80% av mina kunder talar engelska och inte svenska. Av mina läsare gissar jag på att 4-500 av dem är gamla internationella kursdeltagare som håller kontakten med mig genom att läsa min blogg. Och i ärlighetens namn händer det oftare att jag har svårt att hitta ett specifikt ord eller uttryck på svenska (vad heter förresten designated driver på svenska???).

Jag är kluven. För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte spreta.
Samtidigt har jag läsare som är engelsktalande och läsare som är svenskar - och vi svenskar talar bra engelska.

Så jag fortsätter nog mixa språken, min kärlek.
F'låt.

For y'all international folks - the text above is a sharp and witty remark on leadership. You'd be shit impressed if it had been written in English.

Allende rolls the way all feminists should

I wish all feminists could have the genious of Isabel Allende.



She has the power of saying really tough things in a really disarming and inspiring way.

I thank my buddies over at the Trajb for pointing me in her direction.

Hard licor

I got a small box of Tanzanian hard licor.
It contains twelve small plastic bags filled with Konyagi. 1 dl in each.

I really don't know the social setting where I serve these.

Perhaps I should invite the neighbors. At least a couple of them seem to have a savoir de faire when it comes to odd drinking.

Anders - for example - knows his vintage rhum and tequila.
Kristian just seems to be a nice bloke to have a bizarre drink with.
Fredrik also has potential. But he is a lawyer. You never know when they start quoting the law.
Pontus... hm... perhaps more of a beer & soccer man (might come in handy though).
Peter - perhaps more of a wine on the porch kinda guy. Not Konyagi...

*sigh* I guess I'll have to take a chance with the first person who walks through the door.

Munvatten, anyone?

Publik toalett på Lindner Hotell i Düsseldorf.

Jag förstår omtanken, men inte funktionen.
Vill de att jag skall skvätta munvatten i min hand och snabbt skvalpa vidare det till munnen? Eller tänker de sig att jag och alla andra på den publika toaletten skall vrida ner huvudet så vi kan pumpa loss ett par centiliter listerine direkt i munnen?

Det är liksom rätt tänkt, men fel gjort.

Sen var jag ju tvungen att testa lite i handflatan, bara för att kolla att ingen genomfört ett djupt komiskt practical joke. Jag menar - vem som helst kan ju printa ut en liten textremsa och fästa på hotelltoaletternas tvålbehållare.

Hmmm... rätt intressant tanke, faktiskt.

Old fart

Jag skulle hastigt redigera min Blogger-profil så den är aktuell och uppdaterad.

Åldern beräknas och uppdateras automatiskt, så jag har inte tittat på den de senaste åren.

Nu kastade jag ett getöga där, och när det stod 39 så tänkte jag ett kort ögonblick "oj! det har blivit fel. 29 är det ju."

Sen kom jag på att jag VISST är 39, och att det till och med snart är 40.

Det var en lustig insikt.

Off to Düsseldorf

My luggage are still on its way back home from Dar es Salaam.
Myself I am right now heading to CPH to catch the next flight to Düsseldorf.

Perhaps I can meet up with my luggage in the senator lounge there, have a few beers and swap old war stories.

I really like my luggage. It gets around much more than I do.
It is really going places. ;-)

Rain in Africa

Thanks Stephan and Jan for reminding me of that old Toto-song "Africa".

Here is a short clip of the milder version of the rain that never stopped falling over my temporary office in Bagamoyo last week.

Running man

I am the Running Man.

Massiv cred till ledningen för Julius Nyerere International Airport. De har ÄNTLIGEN rustat upp the Tanzanite Lounge så att det går att sitta i mörk kostym och ändå känna sig sval. Goda samosas och en gin tonic gjorde det riktigt drägligt att hänga en timme där och vänta på KLM-planet.

Massiv cred även till KLM. Personalen där är trevligast av alla flight crews jag stött på. De är alltid lagom glada och härligt avslappnade. De verkar gilla varandra och sina jobb.

Enda lilla minuset: Elmotorn till massagefunktionen i min fåtölj i deras world business class var lite skev, så det började bröla som en arg ko när jag lite diskret försökte slappna av i väntan på lift-off. Stolen bredvid var emellertid ledig, så när jag skulle sova och masseramera så hoppade jag över dit.

I övrigt var flighten perfekt.

Ända tills...

Flighten från Dar es Salaam blev försenad. Beskedet kom efter ett tag att vi skulle landa i Amsterdam ca 7.45 och min flight till Köpenhamn gick 8.10. Ni som känner till Amsterdam vet att det är en 400-personers pass- och säkerhetskontroll samt ca 15-20 minuters promenad mellan de mest åtskilda gaterna (och det är det det handlar om just när det är flight från Dar och sedan flight till CPH).

Den härliga personalen sa att det fanns gott om plats på 10.30-planet till Köpenhamn, och att jag bara skulle kontakta personalen när jag klev av. På bildskärmarna stod det att alla som hade flighter före 8.30 skulle "contact ground staff", vilket fritt översatt betyder "you are SO fucked". En flygvärdinna gav mig två goodie bags fyllda med godis och leksaker till mina barn som tröst för att pappa skulle komma hem runt 13.30 istället för runt 10.15.

Men nu satt en konsultpappa där, som hade varit på resande fot sedan 15 svensk tid igår, som visste att en senare flight innebar att han antagligen inte skulle hinna köra med lillkillen till födelsedagskalaset med sjörövartema, som varit ifrån sin familj en vecka, som i morgon måste flyga till Düsseldorf och vara borta två nätter till, som gett sig fan på att om inte lägga hela så åtminstone få in ett par jäkla bitar av livspusslet.

En senare flight är två och en halv timme förlorade av en Mycket Viktig Dag.
Så jag fattade ett beslut. I det stora livet säkert bara ett litet skitbeslut, men där och då kändes det som ett Defining Moment, en av de där linjerna man drar i sanden och säger "Så faan heller."

Planet stannade.
Jag knäppte upp en extra knapp i kragen på min slim fit Etonskjorta.
Säkerhetsbältesskylten slocknade.
Jag reste mig upp, rättade till kavajen på min mörka Tigerkostym och rullade ner mina stödstrumpor för långflighter.
Jag lyfte min kompakta HPRC-väska, kände efter så jag hade ett bra grepp om handtaget och gick bestämt förbi alla till dörren.
Där nickade jag åt flygvärdinnan som gett mig goodiebags och som nästan hade sett tårögd ut när jag visat fotona på mina barn och berättat att idag är extra viktig eftersom jag skall iväg direkt i morgon igen.
"I am going to make a run for it" sade jag. Kanske väste jag det i mungipan, jag kände mig brutalt fokuserad.

Sen sprang denna konsultpappa snabbare än någon någonsin gjort i mörk kostym med 12 kg handbagage att bära.

Jag insåg att ganska många nog skrattade åt mig, att en hel del säkert tänkte "men för fan, tagga ner - det finns annat än affärer och flighter här i världen", men jag sket fullständigt i vad alla tyckte - för jag visste precis hur det skulle kännas om jag hann med planet.

Jag rusade förbi tanter, backpackers, säkerhetspersonal och andra affärsresenärer. Någonstans konstaterade jag att "detta är inte en lätt joggning, detta är en tjurrusning - jag kommer att svettas som en gris och eftersvettas säkert en halvtimme efteråt" - men när jag väl konstaterat att det var vad som skulle ske och att jag fullständigt struntade i vad folk skulle tycka... då var det som om jag blev befriad från ett ok av "VAD skall folk tycka???" och plötsligt kunde jag ta i ännu mer och springa ännu fortare.

Ni som hör Vangelis "Chariots of Fire" från filmen med samma namn och ser mig springa i slow motion med folk som tar upp spontana applåder, ropar "you GO"/"Run like the wind"/"Freedom no compromise, man!" och ger varandra high fives för att sedan stå kvar i beundran, kanske med tårar i ögonen.... think again. Tänk inte heller på Rocky som springer uppför trappor med Eye of the Tiger i bakgrunden. Föreställ er istället en våldsamt fladdrande kostym och en vilt frustande och fruktansvärt otränad konsultpappa som krampaktigt håller en stor väska i svart plastkomposit tryckt mot bröstet. Många väntade sig nog att poliser skulle komma springande efter mig och säga "DRUGS!!! HE HAS DRUGS, AND JUST KILLED SOME PEOPLE!!!"

Jag plöjde förbi folket i kö vid säkerhetskontrollerna, ropade "Super short connection!!!". Sen öppnade jag väskan och tog ut datorn, slet av mig min kavaj, bälte och tömde fickorna på mynt. Den kvinnliga säkerhetskontrollanten tittade i väskan, höll upp mitt stift med Mygga (jag blängde på henne och väste "Fuck that, throw it away - it is just mosquitostuff"). Jag hörde hur jag väste åt henne, och insåg att jag behövde en dos astmamedicin för att kunna andas bättre (hey - även norska elitskidåkare använder Bricanyl för att prestera bättre och öka lungkapaciteten). Jag högg inhalatorn från handbagaget och drog i mig en trippel dos samtidigt som säkerhetsdamen slängde Mygga, en deo och ett litet keramikhus fyllt av genever som man alltid får när man flyger business på KLM.

Rafsade med mig sakerna hjälpligt och sprang vidare på andra sidan kontrollerna. Hävde upp väskan på en sån där liten vagn man strollar runt med när man skall shoppa, och sprang sedan knuffande vagnen framför mig med ena handen samtidigt som jag trädde på mig bälte och drog på mig kavajen igen så jag kunde dumpa vagnen och springa vidare med full kapacitet igen.

Gaten var tom, men två KLM-tjejer stod och avslutade saker där.

Stötigt flåsande lyckades jag hacka fram en vädjan om att få komma ombord. Jag lät nog så desperat att jag i det läget hade kunnat vädja fram fred på västbanken och få Obama och Bin Laden att skaka hand och lova att aldrig mer tjafsa om religion och sån't.

De tittade på mig, och den ena sa:

"We are so sorry. I can probably get you onboard, but there is just no chance that we can get your luggage onboard this flight."

Hand upp, ni som tror att jag i detta läget svarar:
"Oh. Well, if it means that my luggage will arrive later today - then it's probably better if I just sit down here and wait for the next flight."

Hand upp, ni som tror att jag svarade:
"Luggage?!?! SCREW my luggage!!!!! Please get me onboard, I beg you!"

Sen satt jag där, på plats 3C. Jag var blöt av svett. Inte lite fuktig i pannan. Blöt. Jag eftersvettades en halvtimme. Det rann längs håret, droppade på glasögonen. Jag torkade bort det, håret blev slickat och blött som om jag tagit en dusch. Dessutom hade jag hjärtklappning av den tredubbla dosen Bricanyl. Satt där med fladrande hjärta och långsamt torkande svett.

När taxin bromsade in här hemma var klockan 10.15. Min kärlek kom ut genom ytterdörren, hon och lilltjejen skulle promenera med lillkillen till hans fotbollsträning. Jag såg hur hon log och pekade mot taxin, och precis när jag öppnade taxidörren så såg han mig; hela hans ansikte bara sken upp, och jag blev så lycklig av hans reaktion att jag höll på att börja gråta av känslan inom mig. Han sprang fram mot mig, och lilltjejen som varit på väg mot vår bil vände sig om och ropade "Pappa!!!"

Totally worth it.
Running Man.

Den där snuskige svensken

Fick en kommentar från en av mina brittiska kontakter.
Han undrade vad jag skrev om i mitt förra inlägg.

Han förstår ju inte svenska.
Men han tyckte ordet SLUTSPURT lät jättespännande.

Tsssss.....

Slutspurt

I morgon är det lördag. Sista workshopdagen i Tanzania.
Sen vidare till svenska ambassadörens residens för någon form av drinkar, följt av någon form av snacks och någon form av panik för att hinna byta om till softare kläder för att vara på flygplatsen i Dar es Salaam vid 21.

Sen flyga heeeeela natten till Schiphol, och rusa till planet till CPH, och sen hemma på söndag förmiddag.

Längtar längtar längtar......

Home away from home

Today was the day of the mother of all surprise rainfalls.
But yesterday - it was sunny.

This is where I hang this week. The upper floor is where the workshop rolls.

Sleepless in Bagamoyo

Kan inte sova, så jag tänkte blogga lite. Noterade en liten detalj på min blogg.
Annonserna är annorlunda nu.
Varför visar annonserna här på min blogg bara gummirelaterade produkter sedan jag kom till Tanzania?

Är det något lokalkinky fenomen jag borde känna till?

Måste lära mig hur man ställer in och filtrerar annonserna som visas. Det känns som något tekniskt eller krångligt, så jag bör bolla vidare frågan till IT-tjomme Peter och/eller "Executive Assistant" Michael.

Eller till någon annan som inte har min egen begränsade förmåga att hitta enkla instruktioner på nätet eller i verkliga livet.

Tills dess - ursäkta latexannonserna. De är i alla fall bättre än de där om att träffa fruar från öststaterna som figurerade ett tag. Eller de där annonserna som gjorde reklam för någon sekt som vill dianetikisera världen.

Lack och läder känns mer harmlöst i den konkurrensen.

Eller så är det bara min malariamedicin som sabbat mitt omdöme. Jag tar den på kvällen så att jag bara får ångest och oro på natten. Känns mer kvalificerat än att ta ut oro och ångest i form av märkliga drömmar - än att ta medicinen på morgonen och låta det gå ut över workshopdeltagare. Jobbigt om utvärderingarna skulle säga ex. "Very skilled and inspiring facilitator, but it was confusing and slightly scary when he got all paranoid and told us the chairs were our enemies and that we should throw them out the windows before they attacked us" eller "Fun and intense workshop. But never quite understood the exercise where we all were ordered to 'hide, hide like small frightened piglets' under our tables. Was that some sort of team building?"

*suck*

Dags att knyckla ihop oron och ångesten i en liten boll och lägga den under huvudkudden. Hoppas den smulats bort när jag vaknar - för då jäklar är det dags att fokusera och leverera!

Lock and load, amigos.

Sleepless in Dar es Salaam

Hotellet har bytt namn. Personalen är densamma. Rummen likaså.

Killen som bar upp väskorna på mitt rum hälsade mig välkommen åter. Sån't gillar jag. Att vara stammis.

Bokade just en designsvit via nätet åt min kärlek, hon skall till Stockholm med en väninna. Birger Jarl har rätt softa sviter.

Men tillbaks till nu.
Det är mörkt i rummet, jag har gått och lagt mig.

I morse kom taxin och hämtade mig vid 4.15. Sen flyg på flyg på jeep till hit.
I morgon bitti är det dags att slänga upp väskorna på jeeptaket och dra vidare till en liten håla som heter Bagamoyo. Till ett hotell som i ärlighetens namn är så slitet att det känns riktigt sunkigt att behöva slagga där.

Men konferensmässigt funkar det, så länge man kör Bring Your Own-konceptet. Jag har med mig allt ifrån pennor och papper till ett portabelt nätverk för de bärbara datorerna.

Som jobbmänniska måste jag vara en sjukligt fokuserad kontrollmänniska för att sedan kunna släppa alla planer och agendor när det väl blir skarpt läge.

Men det är bra folk här. Anacleth är en klippa. Han är epicenter för aktiviteterna, och han har järnkoll på detaljerna.

Så nu borde jag kunna ligga och somna här.
Varför går det inte?

Sängen och rummet är lite fuktigt. Det brukar vara så vissa månader om året. Nu är det en sådan månad. Hoppas luftkonditioneringen funkar i konferensrummet. Jag minns 2004 när den pajade första dagen. Jag stod där i rummet, med allas blickar på mig, och hörde hur generatorn ljudligt slocknade utanför byggnaden (och med den alla ansatser till sval luft). Jag minns hur jag stod där, iklädd mörk kostym i en 40-gradig hetta, och tänkte "This is gonna be a loooooong week".

Men det är inte det heller som stör mig.

Jag längtar hem, till lillkillen och lilltjejen. Och till min kärlek.

Jag gillar det här uppdraget. Jag gillar alla människor som är inblandade.
Jag gillar att stå mitt på scenen och slicka i mig varje gnutta rampljus jag kan få.
Jag gillar att resa långt och vara uppskattad som yrkesman i mitt gebit.
Jag gillar att fakturera och veta att jag är värd varje Euro.

Men som en bakgrund, varje minut jag är hemifrån, finns en djup och tung saknad. Hela tiden bakom mig - hur jag än vänder och vrider på mig.

Och jag längtar tills jag skall kliva ur taxin därhemma, ställa undan angstväskorna från HPRC i hallen och sedan gå ner på ena knäet så ungarna kan komma och tackla omkull mig med kramar. Sen resa mig upp med ett eller två ivriga barn i famnen och gå och kyssa min fru.

Tur jag är en jäkel på att kompartmentalisera saker, för i morgon bitti, uschligt tidigt, är det dags att hoppa in i jeepen och fokusera.

Suit up, amigo!