Sleepless in London

Det regnade i London tidigare idag.
Det gör det nu med.

Klockan är ca 23 här nu, och jag har nyss beställt upp en Hiltonburgare till rummet. Jag insåg att jag glömt äta middag....

Golvet på rummet är täckt av papper och mappar. Mitt modus operandum är att få en överblick genom att bre ut mig över hela rummet, så jag kan promenera runt ibland uppdrag och coachingsessioner.

Dagens session gick mycket bra. Jag är lyckligt lottad som bara har bra uppdragsgivare! Det gör mitt jobb enklare. Därmed inte sagt att jag är beredd att gå ner i arvode, glöm det Mr Big MediCorp. Jag vet nog att du läser min blogg ;-)

Den här veckan var det bara en övernattning. Inatt. Skönt.
Jag tycker om att vara hemma mycket.

Jag tycker inte om att jag och min kärlek blivit proffs på att säga hejdå. Att stämma av när jag måste åka och huruvida det är så tidigt att jag måste sova på soffan eller om det räcker att jag smyger upp från sängen utan att väcka henne och barnen. Att nicka mot varandra klockan sex på morgonen och viska "vi ses imorgon".

Det är jobbigt. Jag önskar det slet i hjärtat och var fullständigt omöjligt jobbigt att ens hantera. Att vi kanske pratade för högt så barnen vaknade, bara för att vi inte visste hur det skall göras, det här att någon måste åka iväg på affärsresa tidigt på morgonen. Samtidigt som jag inser att det måste vara så här under några år, att vi är proffs på att ta farväl, för att skapa trygghet för våra barn.

Så måste det vara.
Under tiden härdar vi ut med mitt resande, och njuter av de stunder vi har tillsammans.
Även om jag längtar hem. Varje jäkla natt iväg.

Oh - nu kommer burgaren. Jäää!