Magic dragon, my foot.

Det har varit en magisk helg.
Båda barnen och vi vuxna rimligt friska, om än trötta trötta trötta.

Vi har gjort saker tillsammans och varit en liten familj. Våren har krupit fram lite och grannarna börjar lite nyvaket strosa runt på den gemensamma lekplats våra hus är byggda kring.

I eftermiddags var jag ensam ett par timmar med barnen och de var på sina värsta humör. Trotsiga och gnälliga och bråkade med varandra och med mig. Samtidigt försökte jag göra en trekilosvariant av Butlers köttfärssås för att äta och frysa in. När min kärlek kom hem efter sitt ärende blängde jag nästan på henne och gick upp och tog ett bad ensam, för att andas ut. (F'låt om jag verkade lite irriterad)

Barnen kan verkligen skapa en anspänning och en stress som bara aldrig tar slut, och vissa dagar så står det en upp till halsen och man nästan väntar på nästa sak som kommer att få en att skrika högt inombords av trötthet och arg frustration.

När de äntligen sov andades jag ut.

Nu sitter jag och planerar morgondagens möten i Amsterdam, och gick nyss ut till köket för att ta ett glas vatten. Då trampade jag på lillkillens gröna plastdrake, så det började blöda i fotvalvet. Det gjorde så ont att jag fick en tår i ögat. Men jag skrek inte till - då kunde ungarna ha vaknat.

Sen satt jag där på köksgolvet och torkade blod med hushållspapper, och tänkte på när vi köpte draken på Hansacompagniet för något år sedan. Jag mindes hur ofattbart stolt lillkillen var när han satt på Espressohouse efteråt, hur han demonstrativt satte draken mitt på bordet och såg sig lite stolt omkring för att se om andra såg att han valt ut den finaste draken av alla och köpt den alldeles själv.

Och då saknade jag honom. Och hans lillasyster. Så det gjorde ont i mitt hjärta. Bara någon timme efter att ha varit så infernaliskt irriterad och trött på dem båda. Jag saknade dem och tänkte att "han lär sova hela natten, men jag skall släcka lilla lampan i hans rum innan jag lägger mig, och har jag tur så gör hon sin vanliga grej där hon skriker till vid 23-blecket för att hon tappat nappen och inte kan hitta den. Då kan jag klappa dem båda två lite nätt på håret innan jag somnar ikväll." Och då kände jag mig belåten, där jag satt med blodigt drakbett i fotvalvet - mitt på köksgolvet.

Det här med att vara förälder är lite förunderligt. Minst sagt. Man går från svart till vitt utan att passera gråzoner.